Nästan Ingenting

On Kawara
"Date"
1989
Oil on
Canvas










Berlin är kallt. Folk går sammanbitna och målinriktade genom stan för att inte slösa på nödvändig energi när temperaturen närmar sig -17c. Weinstubes och små klubbar ser mer inbjudande ut än vanligt när man inser att fingrar och fötter håller på att förfrysa. Igår besökte vi Hamburger Bahnhof för att se de senaste utställningarna. Söndagar i Berlin är annars som att förflytta sig till 60-talets Sverige, vilket antyder att ALLT geschäft är stängt. Endast kulturen är öppen…hehe.

Nåväl, Hamburger Bahnhof fick fylla funktionen som värmestuga igår vilket var välbehövligt.
Som konsthall är det dock en otroligt arrogant och pompös presentation med överdimensionerade verk av ”the-usual-suspects”, med undantag av ett par riktigt läckra tidiga verk av Andy Warhol samt en fin samling med Donald Judd skulpturer.

För er som inte känner till den gamle Nazistavfällingen Fredrich Christian Flick, så finns hans permanenta samling av minimalistisk konst utställd under titeln ”Fast nichts”, eller på svenska ”nästan ingenting”. Det är ett hodge-podge av sekundavaror, inhandlat från giriga gallerister som i stort sätt har haft lagerrensning på sina B-konstverk, med några få undantag.

Till dessa undantag hör On Kawara med sitt allkonstverk ”One-Million-Years” som består av målningar, bok installation, och ett ljudverk berättad med samma precision som Fröken Ur av en monoton stämma. När vi var där så hade dem kommit till år 135000 BC någonting.

Anri Sala är ett hopp i mörkret med sin video installation ”Lák-Kat”, vilket är ett rum fullt med nattfjärilar – inte så långt från ”När Lammen Tystnar” och en voiceover där en man på kolonial-franska försöker lära en tvåårig thailändsk flicka att säga sitt namn. Det blir extremt pennalistiskt när mannen hela tiden försöker att korrigera flickan och hon försöker hela tiden att rätta sig. Till slut så ger hon upp och börjar tralla ”Lak-kat” på ett skrämmande katatoniskt sätt. Verket ger associationer till den minimalistiska konstens yttersta mening, som i Anri Salas tappning blir brutal, oförlåtlig, pragmatisk och opoetisk. Mycket bra av en ung Alban född 1974.

Men sedan blev det bara värre.

Richard Serra skulpturerna var inte bara dåligt presenterade, men också ”säkrade” vilket totalt har tagit bort effekten av hans ursprungliga mening, vilken är att hans stålplattor (vanligtvis 1 till 15 ton styck) helt enkelt vilar på varandra i sitt eget equillibrium. I Flicks samling ser man tydligt att plattorna är sammansvetsade. Urk…!

Carl Andres golvskulptur ”metal square” från 1970 ser ut som ett sunkigt dansbandsgolv, dagen efter en 50-års fest. Men det är rätt åt honom – mannen som sköt sin fru och kom undan med det i början av 70-talet.

Skulpturer av minimalistmästaren Sol Le Vitt brukar innehålla en klarhet som få och vissa av hans verk är så tydliga att det gränsar till det sublima. Men Flick samlingen har ett verk av Sol Le Vitt som ser ut som en ostädad mässmonter. Helt obegripligt ful och dessutom med ett lager grått damm över de annars så vitglimmande ytorna. I min mening så har Flick samlingen inte en Sol Le Vitt utan snarare en Sol Le Shit…..

Utställningen avrundas nätt av en enorm videoinstallation av Bruce Nauman, mannen som undgått att bli placerad i något fack sedan 60-talet. Hans ”Mapping of the Studio I, Fat Chance John Cage” visar ateljén i olika vinklar med en nattkamera. Katten kommer in och pissar på golvet…..en råtta river ner en skissbok från skrivbordet….ett par flugor gör kamikaze dykningar mot kameralinsen….jaja.

Naturligtvis så avslutades konstintaget i botanisering av HB’s välsorterade bokhandel. Rena perversionen för en konstboksfetischist som mig.

Veckans vernissage

Pga datorproblem bloggar jag lite sent från helgens vernissager. På fredagen trotsade Art In Storage snöstormen och for till Jon Kvies vernissage på Elastic. Bara veckan innan hade vi varit på Nils Staerk i Köpenhamn som också representerar Kvie och där fick vi veta att hjälmskulpturen i brons som visas på Elastik kostar 9000 euro. Den är för all del fin men jag blev ändå en smula förvånad över det häftiga priset. Samtidigt har jag på annat håll hittat en skulptur av Kvie som kanske inte är lika estetisk till formen och exklusiv i materialet, men som är extremt överkomlig i sammanhanget. Jag funderar något spekulativt på att slå till. Jag behöver ändå dra in på vinkonsumtionen.

Därefter besökte vi Petter Petterssons installation på Skånes konstförening. En lång ihopknycklad röd matta som löpte genom lokalerna. Suck, vi diskuterade saken till leda hela helgen. Jag och Johan menar nämligen att installationen är ofärdig och saknade något. Vi kom på flera konkreta förbättringar och det är ett dåligt tecken. Tor höll förstås inte med. Han tycker om nästan allt, en optimism som ibland är avundsvärd. Bilden ovan är f ö tagen av Johan Lundh, min andra hälft. Han gillar att ta kameobilder och skymtar som en reflektion på skärmen. Syns vid rejäl förstoring.

Blast from the past....

Efter en alldeles för lång paus så fick jag i går kväll ett mycket angenämt samtal från en gammal vän i New York, konstnärinnan Kiki Smith. Många känner till henne som "abjektkonst- drottningen" från början av nittiotalet där hon blandade urin, blod, vax, bajs, sperma och spott till små och stora skulpturer och verk på papper. I början så förfärades konstpubliken och flera utställningar blev faktiskt indragna då museerna inte riktigt kunde greppa denna extremt "intima" konstform. Alla tittade nyfiket på och förfasade sig, (ungefär som man tittar på en bilolycka) men ingen vågade köpa nåt, än mindre införliva hennes verk i någon offentlig samling.

Det tog visst några år innan de mest vågade konstsamlarna bar hem skulpturer av Kiki Smith som i bästa fall illustrerade tarmar, urslitna ögon i porslinsskålar eller vaxdockor som sög av sig själva helt oförskräckt. Numera kostar hennes verk miljoner och hon anses vara en av de 10 mest viktiga nu levande kvinnliga konstnärerna i världen. Vi träffades för första gången på Louisiana i Danmark 1993, då hon invigde sin separatutställning - en kuslig samling av pappers och vax skulpturer i en dramatiskt scenograferad presentation. Jag krånglade mig in på vernissagemiddagen och fick en pratstund med henne, där jag frankt frågade om hon kunde ge mig ett jobb som assistent. "- Visst kunde hon det, sa hon. Ring mig nästa år...".

Året därpå blev jag hennes assistent på en konstskola i USA och jag jobbade tillsammans med henne under en sommar. Hade jag haft uppehållstillstånd så hade jag kunnat fortsätta, men så var ju inte fallet, så jag återvände till Sverige och Tyskland, där jag jobbade vidare som gästlärare. Vi höll dock kontakten och blev så småningom goda vänner.

Jag bodde i långa perioder i Kikis hem i New York, tillsammans med 20 vita duvor och en manodepressiv katt. (Undrar varför...hehe) och en stor stubbe som hon odlade shitakesvampar på. Under min tid hos Kiki så fick jag en ovärdelig kunskap om hur en driven konstnär jobbar. Hon arbetar jämt, och jag skojar inte. Är det inte en teckning så är den nån konstig vaxgrunka eller nåt litet pill med silverpärlor. Hela hennes liv består av att (likt en haj) vara i rörlighet, och jag har aldrig lärt känna en annan människa som lever så i nuet som Kiki Smith.

En speciellt rolig anekdot: Jag hade bråttom till mitt jobb på galleriet som jag drev i New York och Kiki erbjöd lift tillsammans i taxin, då hon skulle på ett möte om ett offentligt uppdrag till katolska kyrkorådet i New York. Denna tävling var i sällskap med Bruce Nauman, Agnes Martin och Chuck Close, så det var inga "småfåglar" som skulle röjas ur vägen, om nu Kiki skulle vinna uppdraget. I en smutsig tygpåse som Kiki bar så putade det ut en konstig form. "-Vad är det, frågade jag? - Mitt förslag till uppdraget för katolikerna, svarade Kiki", och plockar fram en av de vackraste och mest frapperande skulpturer jag någonsin sett. Det var en exakt skulptur av en människoskalle (i brons) med en inskription över kraniet på latin som fritt översatt till Engelska blir "HE FALLS INTO RUIN BY HIS OWN WEIGHT". Hon vann inte uppdraget, och jag har aldrig sett skulpturen utställd igen någonstans. Men den lever kvar som ett mycket starkt minne.

Sådan är hon.....att hon kan plocka fram ett mästerverk ur en skitig tygpåse på en regnig dag i New York, utan några omsvep. Whatever....brukar hon säga.
Igår frågade hon om jag ville komma och hälsa på och bjöd sonika in mig till sin födelsedag om ett par veckor. Jag är mycket frestad att åka över och se vad hon har sysslat med de sista 2 åren sedan vi sågs. Och glad på samma gång - med gamla tankar som börjar flyta upp till ytan, reminiscenser som avger en välbekant doft. Trots det nya årets stank 'på den personliga fronten', så är det underbart att veta att fröna som såddes för många år sedan har vuxit upp till en bestående vänskap. Oberoende av kändisskap och pengar.

(Alla bilder courtesy Kiki Smith och Pace Wildenstein Gallery, New York)

Stumfilmsfika

Måndag. Johan och jag är flitiga under dagen, han skriver diverse texter till utställningen om några veckor och jag organiserar onsdagens reportage i Lund. På kvällen besöker vi den briljante poeten och konstnären Leif Holmstrand. Med oss har vi hembakad sockerkaka. Leif visar oss bilder från japanresan i höstas och Johan förhör sig om Malmö konsthögskola. Efter fikat tittar vi på en restaurerad Buster Keaton-dvd och trots att den nypålagda musiken är lite konstig och emellanåt dålig hade vi jätteroligt åt stumfilmskomikerns våghalsiga stunts. Innan vi går hem pratar vi litteratur och Leif visar oss några intressanta böcker. Han har ett utmärkt bibliotek som täcker det mesta av den litterära kanon, även om tonvikten ligger på anglosaxisk och rysk litteratur. Det är svårt att slita sig för Johan som är litteraturentusiast.

Imorgon ska vi skriva stipendieansökningar och på kvällen åka till Hyllie för att titta på en soffgrupp. 50-tal. Jag gillar teak.

Edvard ’Doghnut’...

Edvard Munch, 1903
"Summer Day"
Oil on canvas
90 x 195 cm
Courtesy: Sotheby's




Så dök den upp till sist, Edvard Munchs ”Sommardag”, 1903. En frisk fläkt i bred penselföring med närmast pastell-tunn olja, utförd i konstnärens säregna färgsättning. Tavlan (som är stor) beställdes ursprungligen till barnens rum hos den tyske ögonläkaren Max Linde som också var Munchs stora mentor under hans tid i Tyskland. Så stor sponsor att han gav ut en bok om konstnären året efter nämnda målning var klar, vilken i sin tur inspirerade konstnärerna Kirchner, Schmidt-Rotluff, Pechstein och gänget att upptäcka det primitiva och psykotiska i måleriet som sedan blev till den tyska expressionismen.

Det märkliga med detta verk är att det skiner av optimism och glädje vilket var mycket ovanligt för Munchs konst under denna period. Faktum är att de enda ”glada” målningar som Munch målade under det tidiga 1900-talet, var just hos sin mentor Linde i Tyskland. Ännu märkligare är att målningen tillhört Hermann Göring, som räddade den ur det Tyska Nationalgalleriet 1937, då den blivit stämplad som ”Entartete Künst” (Degenererad konst) och egentligen skulle brännas på bål. Tydligen så fanns där en klang hos Munch som tilltalade Göring så mycket att han tog med sig målningen till sin samling på ”Karinhall”. Där fick den dock inte stanna länge och redan 1939, vid krigsutbrottet, så lämnade Göring in tavlan på en auktion i Oslo där den köptes av den Norske redaren Thomas Olsen. Kanske behövde Göring lite Norsk valuta…med tanke på att han dök upp som objuden gäst vid senare tillfälle.

Efter 67 år hängandes på familjen Olsens vägg så tyckte sonen att det var dags att hänga ner ”Sommardag” och skicka den till auktion i London där den kommer att säljas den 7: e februari. Utropspris är 35 – 45.000.000 Miljoner svenska kronor.
Tisseltasslet i branchen talar om rekordpris på uppemot 70-100.000.000 Miljoner spänn! Tyvärr har Munch Museet i Oslo inte råd att köpa in tavlan så den lär hamna hos någon privatsamlare i antingen USA eller Ryssland. Ryktet går att den ryske olje-mångmiljardären Viktor Vekselberg är intresserad av att köpa den till sitt privata konstmuseum i St. Petersburg, who knows? Kanske den passar fint där som kontrast till allt guld-lull och Fabergé-ägg…..!

Socialite evenings

Festen igår, när jag officiellt introducerade Johan i mitt sällskapsliv, blev ganska lyckad. Buffén bestod av majspaj, grillad kyckling och en couscoussallad på pinjenötter, sultanarussin, citrusbrässerad sparris och spenatblad.

Vi blev förstås ganska många fler än de ursprungliga tio, vilket bara var angenämt. En av spontangästerna var en ung fotograf som jag har haft väldigt gott samarbete med tidigare, men som nu bor på annan ort. Det visade sig att han och Johan inte bara kommer från samma stad (Nyköping), men att de även gått på samma skola och umgåtts i samma kretsar.

Rotationen var kanske inte den bästa vad mingelfester beträffar, men jag tror att de flesta åtminstone pratade lite med de som de inte kände sedan tidigare. Själv kunde jag nöjt konstatera att jag konverserade minst fem minuter med var och en av gästerna. Jag tar mina plikter som värd på fullt allvar nämligen.

Vid tvåtiden gick de flesta och kvar var jag, Johan, Fabian, Rakel och en kille som heter Mattias. Vi drack rom och kola och pratade intensivt om allt möjligt, i synnerhet sex och relationer. Men även kultur, vad jag minns. I morse vaknade jag pigg och munter till ett Mount Everest av disk. Konstigt nog inte särskilt bakfull.

En dejlig aften

På fredagen åkte två tredjedelar av Art in storage på exkursion till Köpenhamn. Kvällen började På Nils Staerk Gallery där det bjöds på flasköl och bra svensk konst. Miriam Bäckströms videoverk (minns inte namnet) med två skådespelare (Rebecka Hemse och Tomas Pontén) var både underhållande och vackert. Jag tyckte att verket, som var som ett SVT-drama, suddade ut gränserna mellan konstfilm och spelfilm. Jag och Tor diskuterade den här aspekten när han plötsligt tystnar och blir helt frånvarande. Anledningen? Den numera allsmäktige Olafur Eliasson gjorde entré. Jag tror Tor är lite konstgroupie.

Tillsammans med Erik (Tors pv) och Daniel, en konstvetare från Gotland, tog vi oss till ett södermalmsaktigt kvarter för att äta en bit mat, men alla ställena var smockfulla. Till sist fixade vi bord på ett bisarrt ställe som heter Bankomat eller Bankrutt eller nåt i den stilen. Stabbig mat i en lokal som är minst sagt oaptitlig. Lamporna var avhuggna dockhuvuden och överallt fanns det uppstoppade freakshowdjur. Bland annat en häger med två huvuden och ett vildsvin klyvt på mitten.

Sedan gick vi tvärs över gatan till Bibendum, en jättemysig vinbar. Erik och jag nagelfor vinlistan och började med en torr och frisk Côte du Rhône och efter det en flaska mycket trevlig Malbec. Det var intressant att se danskar dricka vin i en kontinental miljö, men jag konstaterade att dansken med eller utan vin fortfarande är dansk. Således skreks och tjoades det på klassiskt ölstugemanér även på respektabla etablissemang.

Under hela kvällen fick vi se prov på gotlänningens tjusarkraft. Han är ingen Robert Redford, men har ett slags animal magnetism. Eller sex appeal som man säger nu förtiden. Och den verkar åt alla håll, för det dröjde inte länge för en 50+ dam, en norsk förlagsredaktör vid namn Heidi kastade sig över honom. Hon var nyseparerad och försökte med alla medel förföra stackaren. Samma effekt utövade charmtrollet på en i sällskapet, en spjuveraktig och vänlig kille vid namn Johan som trots hudproblem är riktigt stilig. Men "för gammal" enligt gotlänningen. Hur gammal är han då, frågade jag. "Som jag", svarade Daniel. Ni kan tänka er vad road jag blev av denna förtjusande människa.

Efter Bibendum åkte vi till några ställen vid Istedgade, med slutspunkten på Riesen. För hög musik, men annars toppen. Goda drinkar för en billig slant.

Jag skulle kunna berätta åtskilligt om hemresan men hinner och orkar inte. Måste förbereda kvällens lilla fest. För att fira min pojkväns besök kommer tio vänner för att äta lite mat och ha trevligt. Jag ska servera en liten buffé.

Soffbesvär

Sedan jag bestämde mig för att behålla min lägenhet har jag varit på soffjakt. Jag har bott här i flera år, men aldrig brytt mig om att skaffa en soffa eftersom det bara skulle bli en massa jobb att bära ner den igen när jag flyttar. Överhuvudtaget är jag dålig på att köpa möbler. Alla mina möbler utom två fåtöljer har jag övertagit av släktingar eller köpt på loppis för en spottstyver. Det är konstigt att en kille som kan slösa förmögenheter på en barrunda är så snål när det gäller möbler. Men antagligen har det med min barndom att göra och den speciella miljön jag växte upp i. Att köpa nytt och fabrikstillverkat och inreda sitt hem efter estetiska principer ansågs mycket reaktionärt och småborgerligt. Följaktligen var de flesta hemmen fyllda med brokiga loppisfynd, hantverk av varierande ursprung och ärvda möbler i 1800-talets nystilar. Ett typiskt vardagsrum kunde innehålla orientaliska sittkuddar, latinamerikanska väggbonader, allmogekistor, fruktlådor, djuphäftade buktiga soffor med sammetstyg eller sidendamast i nyrokoko samt en vävstol.

När jag nu letar på blocket svider det när jag tittar på soffor som kostar mer än 500kr. Men de som kostar därunder är dessvärre ganska fula. Hur jämka smak med pris? När jag såg denna soffa i luguber chippendalestil var min spontana tanke "oj vad billigt, den kanske jag borde ta!". Men tanken på att ställa det där groteska åbäket här hemma är skrämmande. Jag vill ju tona ner atmosfären av kuriosakabinett. Ännu en tung gammal möbel i betsat trä vore verkligen katastrofalt. Men priset...

Borda-bazaar

Min kusin rensar ut i fetischistgarderoben och erbjuder för nästan-gratis-priser en massa jätteroliga saker. Skräddarsydda kläder, superkitschiga dekorationer och tuffa accessoarer. Väldigt Pierre et gilles. Dessutom lack&läder-tidskrifter från England. Titta på sushimushi

Så vart det klart...

....jag har äntligen fått övertygat min mamma att överta min lägenhet från och med mitten av April. Det blir först Berlin ett tag, och sedan kanske jobbet som jag inte tog i Miami för 4 år sedan...det är skönt att äntligen ha öppnat den dörren igen. Malmö har känts som en hållplats på vägen ett tag nu, så.... Nästa projekt är att sälja alla möbler och löst krimskrams....Det blir både blocket och auktionsinlämning...hehe....Innan jag flyttar ut skall jag dock ha ett par rungande middagar för vännerna - ni vet vem ni är!

Project Runway

Tävlingsdokusåpor som Idol och Top model kan vara oändligt underhållande och jag följer i varje fall den senare. Men igår fick ännu en variant premiär: Project Runway. Det började lite knaggligt men lovande och ikväll fortsätter det. De deltagande är kläddesigners som hoppas på att bli nästa Marc Jacobs eller Donna Karan. Alla elementen för god dokusåpaunderhållning finns med - den labila tjejen som gråter hela tiden, fjollan med bambiblick och kuksugarläppar, prettobögen med jätteego, den tuffe rebellen, tanten och slutligen det sakastiska fettot. I första avsnittet skulle de skapa festkläder av material från en supermarket. Mycket folie och duschdraperier, men även innovativa material som majsblad och kräftor. Den förste att röstas ut var prettobögen, vilket var lite synd med tanke på hans konfliktpotential.

Austin Scarlett, en av deltagarna.

Tyvärr är vi en säsong försenade här i Sverige, vilket innebär att man inte kan köpa kläderna som deltagarna designar under seriens gång på siten http://projectrunway.shopthescene.com/ . Å andra sidan är det kanske roligare att shoppa sådant som vi först kommer få se på tv-rutan i höst. Bara tjejkläder tyvärr, men mycket prisvärt så tipsa era systrar och eventuella flickvänner (för det är väl inte bara bögar som läser Art in storage?). Inget för fetknoppar förstås.

"Hit" Listan

Alexander I. Tsar av Ryssland.
Andersen, HC. Dansk sagoförfattare.
Arafat, Yassir. Arabledare.
Bacon, Francis. Irländsk 1900-talskonstnär.
Bacon, Sir Francis. Engelsk filosof från 1500--1600-talet.
Baudelaire, Charles. Fransk poet.
Benedictus IX. Påve.
Bergman, Hjalmar. Svensk författare.
Björling, Gunnar. Poet.
Botticelli, Sandro. Italiensk renässans målare.
Bowie, David. Engelsk popmusiker.
Brando, Marlon. Amerikansk skådespelare.
Britten, Benjamin. Engelsk tonsättare.
Byron, Lord. Engelsk poet.
Caligula. Romersk kejsare.
Carlsson, Ebbe. Förläggare.
Catullus. Romersk poet.
Cellini, Benvenuto. Italiensk barockkonstnär och författare.
Coward, Noel. Amerikansk kompositör.
Vinci, Leonardo. Italiensk renässanskonstnär och konstruktör.
Dardel, Nils. Svensk konstnär.
Falla, Manuel. Spansk kompositör.
James. Amerikansk skådespelare.
Diaghilev, Sergej. Chef för Ryska baletten i Paris.
Christian. Fransk modeskapare.
Edward II. Engelsk kung.
Ekelund, Wilhelm. Svensk författare.
Ekman, Gösta. Svensk skådespelare och filmcharmör.
Epstein, Brian. Manager för den engelska popgruppen Beatles.
Flaubert, Gustave. Fransk författare.
Forster, E M. Engelsk författare.
Foucault, Michel. Fransk filosof.
Genet, Jean. Fransk författare.
George, Boy. Engelsk popmusiker.
Gerhard, Karl. Svensk revyartist.
Gershwin, George. Amerikansk kompositör.
André. Fransk författare.
Gustav III. Svensk kung.
Hadrianus. Romersk kejsare.
Hammarskjöld, Dag. Svensk generalsekreterare i FN.
Chi Minh. Nordvietnamesisk överbefälhavare.
Hockney, David. Amerikansk konstnär.
Hoover, J Edgar. Beryktad chef för FBI.
Horatius. Romersk skald.
Horowitz, Vladimir. Rysk-amerikansk pianist.
Hudson, Rock. Amerikansk skådespelare.
Händel, Georg Friedrich. Tysk-engelsk barockkompositör.
Johannes XII. Påve.
Elton. Engelsk popmusiker.
Johns, Jasper. Amerikansk konstnär.
Kerouac, Jack. Amerikansk författare.
Laughton, Charles. Engelsk skådespelare.
Lawrence, D. H. Engelsk författare.
Lorca, Federico Garcia. Spansk dramatiker.
Ludwig II. Bayersk kung.
Klaus. Tysk författare.
Thomas. Tysk författare.
Marlowe, Christopher. Engelsk renässanspoet och dramatiker.
Maugham, Somerset. Engelsk författare.
Mercury, Freddie. Engelsk popmusiker.
Michael, George. Engelsk popsångare.
Michelangelo Buonarotti. Italiensk konstnär.
Milles, Carl. Svensk skulptör.
Mineo, Sal. Italiensk sångare och skådespelare.
Mishima, Yukio. Japansk författare och nationalist.
Mussorgsky, Modest. Rysk tonsättare.
Newton, Isaac. Engelsk fysiker.
Nijinski, Vaclav. Stjärndansör vid Ryska baletten i Paris.
Nilsson, Gösta Adrian (GAN). Svensk kubist konstnär.
Nurejev, Rudolf. Exilrysk stjärndansör.
Orton, Joe. Författare.
Pasolini, Paolo Pier. Italiensk filmregissör.
Platon. Grekisk filosof.
Poulenc, Francis. Fransk kompositör.
Power, Tyrone. Amerikansk skådespelare.
Proust, Marcel. Fransk författare.
Rauschenberg, Robert. Amerikansk konstnär.
Ravel, Maurice. Fransk tonsättare.
Richter, Svjatoslav. Exilrysk pianist.
Rilke, Rainer Maria. Österrikisk författare.
Schubert, Franz. Österrikisk tonsättare.
Shakespeare, William. Engelsk dramatiker.
Sofokles. Grekisk dramatiker.
Sokrates. Grekisk filosof.
Stiller, Mauritz. Svensk filmregissör.
Tjajkovskij, Peter. Rysk tonsättare.
Warhol, Andy. Amerikansk konstnär.
Verlaine, Paul. Fransk författare.
Wikner, Pontus. Svensk religionsfilosof.
Wilde, Oscar. Engelsk författare.
Wilhelm III av Oranien. Kung i Nederländerna och England.
Williams, Tennessee. Amerikansk dramatiker.
Wittgenstein, Ludwig. Österrikisk-engelsk filosof.

Alla dessa män genom världshistorien har en sak gemensamt - dem hade relationer med andra män. Ponera nu världshistorien en gång till utan alla ovan nämnda namn. Vilken fattig värld vi skulle leva i då....eller hur? Tänk på det, alla fromma evangelister och moralpanikörer nästa gång ni lyssnar på musik, turistar på historiska slott, läser en bokklassiker, beundrar konst, ser en film eller försöker lösa ett fysikproblem.

Vänsterprassel

Jag har startat en side-kick....kände att jag ville köra några stunts på mitt andra modersmål också, så nu har jag klonat mig. Finns nu också på DADA DEAD där jag formligen öser ur mig från mitt plågade ego....ja..ja...whatever...he..he. Välkomna!

Risken med Allt........

Gaskonflikten i Ukraina hjälper Andy Warhol – Riskkapitalisterna tar död på honom….eller Hur var det nu med Hela Havet Stormar?














….ja det låter nästan märkligt, men i dagens överhettade konstmarknad så finns det ett intressant samband mellan resursekonomierna och spekulationsekonomierna. Det finns helt enkelt för mycket pengar i omlopp just nu. En annan sak spelar också in då vi nu ser framför oss en cocktail av nyrika som förköper sig på konstauktionerna världen över; och det är de klassiska riskkapitalisterna. På grund av dotcom döden för några år sedan så har det inte startats upp tillräckligt många nya företag för riskkapitalister att gå in i, och detta har gjort att alla möjliga sidomarknader plötsligt har exploderat, inklusive konstmarknaden. Nu hör det till saken att riskkapitalister repeterar sitt beteende även inom icke-linjära marknader såsom konstvärlden och det har gjort att den nutida konsten har fått ett uppsving som inte står i förhållande till normala värdeökningar. Som inom exempelvis marknaden för modern konst eller gamla mästare.

Lustigt kan man tycka, när diverse ”konstfonder” löper benen av sig på konstmässorna för att handla så mycket som möjligt på så kortast tid som möjligt. Nu senast på Art Basel Miami Beach i början av december förra året. Där har ju myntats en hel del nya begrepp, såsom exempelvis ”spray & pray”, där en spekulant köper upp ett helt galleris konstnärsstall i hopp om att åtminstånde någon av konstnärerna skall tända en stjärna på konsthimlen inom en snar framtid.

Konstfonderna drivs i allmänhet av ett gäng riskkapitalister som anställer ett par avlagda auktionsfolk som då får i uppdrag att köpa in konst som kan spekuleras på. Numera så ser man riskkapitalisterna [utmärker sig genom sin klädsel bestående av basebollkeps och dyra designerjeans] gå runt i kompisklungor på mässorna och konstgalleristerna väser av förakt. Riskkapitalisterna, som normalt köper klassiska ”up-starts” har nu hamnat, via den överhettade energimarknaden, med konst i knäet. Och dem behandlar konsten precis på samma sätt som ett knippe ”equities”, därav galleristernas avsky. Men pengar luktar inte, som någon har sagt – och därför göds konstmarknaden av rejäla steroider just nu.

Inom konstvärlden gäller dock andra regler, såsom de tre D: na [eng. Death, Debt and Divorce.] Dessa tillstånd har tidigare varit de stora auktionshusens förbehåll att få mjölka, och D: na står faktiskt för hela levebrödet. Nu dock har riskkapitalisternas konstfonder börjat gnaga på kakan och alla är naturligtvis mycket oroliga för att inte säga upprörda. Så naturligtvis har där startats veritabla krig mellan seriösa konstetablissemang och mindre beräknande konsttorskar som gärna kränger av en tredje gradens Matisse till en okunnig investerare. Riskkapitalisterna är nästan bannlysta i de finare salongerna, nu när dem inte längre är bidragsgivare till museer och så, utan bara simpla geschäftskryp.

Den som är pacifist, skall inte hålla på med konst – då Irak-kriget och allmän terrorism till stor del har bidragit till den överhettade konstmarknaden just nu, med stigande olje och råvarupriser så fort någon islamist eller Gaxprom-snubbe pruttar. Till saken kan nämnas att fem av rekordprismålningarna förra året på auktionerna inköptes av en anonym Ukrainsk samlare, bland annat en klatschig Maurice de Vlaminck som tidigare kostat 1,5 Miljoner Dollar för tre år sedan, kostar numera 5,75 Miljoner Dollar…!…mycket olja som har spekulerats i där, tror jag.

Det är egentligen en stor version av ”hela havet stormar” som spelas upp för den som inte har fattat det ännu. Det finns inte mer pengar nu än för ett par år sedan – bara pengar som är i rörelse just nu…..vem får stolen?

Mycket nöje med Nöjesguiden

När vi kom till Nöjesguidens jättelika fest ringlade kön lång. Gustav S, DJ/journalist på Sydsvenskan, anslöt sig med två jätteroliga kurder och en operasångerska från Turin. Kurderna jämförde etnoreferenser med Rakel och Nerin. Väl inne insåg vi att Slagthuset är vidrigt oavsett vem som arrangerar festen. Problemet med en sån stor lokal är att det är omöjligt att vara nogräknad om man vill fylla stället. Följaktligen hade Nöjesguiden inte bara bjudit in alla som är något, utan också alla som inte är något alls. En säregen blandning av kulturmänniskor, samhällsprofiler, festprissar i fantasifulla utstyrslar och rännstensungar.

Vi dansade och drack konstiga shots. Tappade bort kurderna och sedan sopranen från Turin. Hittade Tor och medan tjejerna var på toaletten gick han och jag till en av barerna för att köpa champagne. Det var den "runda" baren med röda väggar och fula kristallkronor. Längs väggarna upphöjda bås. I ett satt en medelålders gubbe omgiven av unga eskortflickor med djupa urringningar och uttråkade blickar. På bordet en mängd tomma champagneflaskor. I de andra båsen stod folk på borden och dansade 60-talsinspirerat till Deelites moderna klassiker "Groove is in the house". Kanske hade de sett Austin Powers på tv förra veckan.

Det tog en evighet innan vi kom till att beställa i den underbemannade baren och då visade det sig att champagnen var slut. Vart är världen på väg? Vi tröstade oss med halvtorrt vitt vin och återfann tjejerna. Träffade i samma veva Aje som hade en ny snygg frisyr. Jag sa att jag ville fixa ihop henne med mitt ex ex ex (Nja, det sa jag egentligen inte, hon kanske skulle bli avskräckt av det). Men strax därefter hittade jag och Rakel MKB-skoopet-Andreas i rökrummet och det slog mig att han och Aje skulle vara perfekta för varandra. Jag lovade Andreas att jag inte skulle tafsa på hans ben som sist vi träffades. Den gången satt vi på trottoaren utanför Crush och jag kände ett inre tvång att gripa tag i hans fot och jag höll fast vid den ända till gryningen.

Innan vi lämnade festen stötte jag i turordning ihop med alla Nöjesguidenredaktörerna. Margret undrade vad det blivit av mig eftersom vi inte hörts på ganska länge. "Jag har haft fullt upp med kärleken" sa jag.

Anyhoo, jag, Tor, Erik och Andreas tog en taxi till efterfesten på gamla Inkonst, men vände i dörren tillsammans med Rakel. Det var en skitsunkig efterfest med en massa latinoslynglar från Alianza. Istället gick vi upp till Tor och Erik för att smaka på ett vin de tagit med sig från Arles. Det var kanske inte någon stor upplevelse, men dess rustika charm ingav en känsla av fransk landsbygd. Vi bröt upp vid femtiden och när jag kom hem var jag lite fyllehungrig och proppade i mig en massa wasabinötter.

C-kändisen

Jag blir så trött på c-kändisar [har precis avslutat ett kortvarigt förhållande med en sån] och mer oäkta stenar och paljetter i guldkedjan får man leta efter. Det glimmar visserligen, och kan till och med se riktigt praktfullt ut, ett tag. Men sedan kryper dillettanten fram likväl.
Min c-kändis var frisör, spåman och debutantförfattare, och allt kretsade kring hur andra skulle uppfatta honom. Allt från tänder till penisförstoring och en annan förbannelse som populärt kallas för GI-metoden. Denna metod blir speciellt outhärdlig när vederbörande äter vare sig kött, fisk eller nåt annat för den delen som någonsin har haft ögon. [sic!] Kvar blir fullkornsbröd och kokta ägg….i massor. Hjälp – stackars mage!

Som spåman så hade min c-kändis lyckats samla ett batteri av andra c-kändisar som alla trivs jättebra ihop…tills det att något faktiskt avkrävs dem. Det var flera gånger under vårt korta förhållande som spåmannen försökte jämka med den otröstliga sångerskan som kände sig så oälskad av den ännu mer uppfuckade sångaren som just släppt en singel om sin före detta, som på nåt outgrundligt vis har blivit en hit. Sångerskan i fråga var en patologisk uppvisning av ett super-ego, ihop parat med svår ångest och dålig självkänsla, m a o en tvättäkta c-kändis. Och detta fick jag lyssna på minst 5-10 gånger om dagen från c-kändisen…som bara ville hjälpa och sprida kärlek….jaja. När det väl kom till kritan, så stod tallriken på julafton lika odukad vid bordet som en frukost med en riskkapitalist precis när börsen har öppnat.

’Det är ju inte mitt liv’..kunde jag tänka några gånger innan nästa melodram spelades upp. För melodramat är c-kändisens knark. Hur annars kan c-kändisen överleva? Ett praktexempel på detta från min c-kändis var när han vid en mass-seans nyligen skulle lägga ’healing’ på en självmordskandidat som stod och snyftade i ett hörn. Att det hela föregick inför en publik på 300 personer måste ha fyllt på melodrama-kontot till max. Att självmordskandidaten bara behövde en klapp på axeln och kanske lite normal samtalsterapi, glömdes naturligtvis i villervallan. Skulle det varit jag så hade jag känt mig mer våldtagen än ’healad’…men sån är jag, och likt våldtäktsmannens drift, så behöver c-kändisen sitt melodram…sitt knark.

Under min tid med c-kändisen så fick jag dock en värdefull inblick hur man arbetar som spåman..och jag kan idag lyfta slöjan och hävda att det är lättare att ta hand om andras problem än att ta vara på sig själv. Att man sedan får ut 700 spänn på en halvtimme för jobbet är bara underbart. Några spöken såg jag inte dock… dem tenderar att agera som ursäkter för att man inte skulle orka att hantera sina riktiga problem, sådana som alltid följer med i bagaget. Då är det lätt att lasta av sig hos en spåman som på grund av sin inblick i folks generella psykopatologi, kan personifiera problem och kanske någon gång hamna rätt…i att bedöma en persons sinnestillstånd. Men några andar behövs inte för det…bara medmänsklighet.

Det slutliga beviset på att att c-kändisen och spåmannen bara var människa fick jag en kväll då c-kändisen påstod att min farmor skulle befinna sig i rummet vid läggdags. Hej och hå….sedan skrattade c-kändisen hysteriskt i en kvart under täcket för att fullfölja sin charad.Jag brydde mig inte om att kommentera tillståndet, vare sig då, eller dagen efter. Det var efter det som jag tror att c-kändisen bestämde sig för att ta bladet från munnen och göra slut. För han ville ju ’aldrig lura mig’…jag var ju så fiin…och så..och det var fel av honom att få mig att tro att han var våldsamt förälskad i mig, så som alla ömsinta bevis han kunde finna på [inför publik]. Nu hade proppen gått ur och innan han sjönk så var det bättre att göra sig av med upphovet…det normala i hans tillvaro…det rationella och kanske lite tråkiga [dvs. jag]

Vilken total-punka! Men i botten så lyser skröpligheten igenom och c-kändisens klassresa [som numera finns som bok] blir extra outhärdlig av alla märkesvaror han blandat upp med låtsasvänner, taffliga försök att vara seriös och ’flipp och blipp’. Men det kan bara sägas av någon som redan varit älskad…och det är min bortskämdhet…att alltid ha varit älskad. Naturligtvis var detta korta förhållande dömt att misslyckas, men min kortvariga sejour som statist i c-kändisens bodouir känns ganska skön att ha fått avverka. Ungefär som en blandning av Hänt i Veckan [live] och en samlingsskiva med riktigt dåliga julsånger….

Min bloggkamrat Joakim uttrycker sig så här ”-Men jag trodde c-kändisarnas enda pr-investering var att göra utvik, visa kuken, köra rattfulla eller hetsbanta…..”

Good going…!...saknas bara då att spå halvhysteriska våp inför publik….