Operatic moments (II)

Lady Lyndon. Hela hon är en tragisk opera.

Operatic moments (I)

"La terre ne ce'est qu'une tombeaux? Farinelli, faites le soleil retourner..."

Introspektion

Ibland känner jag mig som en uttråkad renässansfurste som otåligt låter gycklarna avlösa varandra i hopp om att nästa uppträdande ska lyckas roa honom och jaga bort mörkret. Men i själva verket är jag fortfarande det bortskämda barnet som lever på kärlekssubstitut, utan att någonsin bli mätt.

Sålunda ser min vecka ut som följer:

1. Tisdag: Poesifest på Inkonst. Jag går inte dit för poesin.

2. Onsdag: Kanske en dejt. Jag vet inte om jag borde. Fast jag orkar inte gå runt i sorg heller.

3. Torsdag: Middag och fest med styrelsekollegor. Jag går bara för att maten är gratis.

4. Fredag: Champagneprovning och sedan har Art in Storage fest på Ribban. En hyllning till livet.

5. Lördag: Fest, fest och mer fest. 10-årsjubileum för kåren. Brukar bli orgiastiskt.

Nästa vecka har ett liknande tempo.

Hemma igen!

Hemma igen! Naturligtvis undrar alla: vad har hänt? Jo, jag och Johan har gjort slut, det var helt ömsesidigt och vi skiljs åt som goda vänner. Det känns jättebra faktiskt. Vi har under en längre tid försökt få det att funka, men det gick inte. Vi gjorde bara varandra olyckliga. Man ska veta när det är dags att kasta in handuken. Men en sak bör understrykas: Johan är inte bara ännu ett namn i katalogarian.

Anyhoo, mitt besök i Stockholm blev väldigt lyckat. Jag hade inte tråkigt en sekund. Umgicks med min familj och spelade Sims med min lillasyster. Jag skapade ett bögpar som bodde i ett egendesignat minimalistiskt och elegant hus med ateljé där de ägnade den mesta av sin tid åt att måla tavlor och spela piano, främst stycken ur Bachs Wolltempererte Klavier men även en del Beethoven.

En kväll gick jag på releasefest för en lustig fackbok med titeln Pinochioeffekten – den handlade om manipulationer – tillsammans med den betagande Jonas Brun. Jag kan säga så mycket som att han återuppväckte min passion för litteraturen. Dessutom gav han mig en förtjusande bok av Herman Bang, en författare som jag konstigt nog inte läst tidigare, förutom några kortare stycken. I Bang har jag hittat en, om inte själsfrände, så åtminstone olycksbror.

I fredags gick jag på Moderna-utställningen med Björn af K, kärleksfullt kallad Kleenis, och återsåg flera av mina favoritverk från det senaste året och flera nya spännande saker som Felix Gmelins videoinstallation med en undervisningsfilm från 70-talet där några blinda figurer fingrar på två vackra ungdomars könsorgan.

Därefter några glas vin på Riche där prinsen, Carl Philip, spred glans över kvällen och etablissemanget. Vi fortsatte till Karin Olsson och André som bjöd på en ljuvligt pepprig vegetarisk lasagne, avrundade med tiramisú och en förträfflig espresso med avec (calvados). Karin tog fram ett fotoalbum från tiden i Lund och det var väldigt underhållande att se bilderna från diverse av våra fester, som den skandalomsusade Jubileumsfesten i somras. Den kvällen gick jag klädd som en giggolo från franska Rivieran med kritstrecksrandig kavaj och sidenscarf. Mycket stilig om jag får säga det själv, bildbevis kommer så småningom. Mindre smickrande ögonblick som när jag ligger aspackad under ett bord med Rakel finns också förevigade.

Det bästa med mitt besök var nog ändå att jag fick tillfälle att vårda vänskapen med Björn. Det har varit så mycket i våra liv på sistone och vi har inte haft så mycket kontakt som förr. Efter middagen hos Karin åkte vi hem till hans lilla bohemiska lya på söder, pratade till gryningen och sov i loftsängen. Loftsäng! Det var så där mysigt som när man var tonåring och sov över hos polare som fortfarande bodde hemma.

Nu har jag nästan precis anlänt till Malmö och ska just ut för att ta drink på Bagatelle med Julia Svensson. Ciao!

Hej så länge

Nu tar jag bloggpaus en vecka medan jag är i Stockholm. Vad som än sker kommer jag iallafall inte vara ensam. Jag har mamma & af Kleen med var sin tröstande famn. Och så har jag ett förlagsparty med gratis vin. Inte fy skam. Puss alla vänner!

Liket lever!

Efter en lång dag försjunken i konstsociologiska studier blev det dags för lite praktiska övningar. På kvällen var det nämligen vernissage påRooseum. Jag gled givetvis in med min buttra kritikermin och dolde min förtjusning över att liket fortfarande lever. Det var en publikvänlig utställning, nästan överpedagogiskt curerad med noggranna förklaringar till varje verk. Lite för mycket konsthögskolauppvisning över det, med upphovsmännen som häckade vid sina verk som på en hantverksmässa. "Jag är trevlig, tyck om min konst" typ.

Filmvisningarna i källaren var öde så när som på en massa övergivna ölflaskor. Jag stannade därnere i två minuter för att titta på Johanna Billings film där en massa balkanungar sjöng en amerikansk sång från 60-talet. Låt er inte luras av min sarkastiska ton, det var en fin fillm.

Lyckligtvis hann jag se allt innan jag stötte på Eylem, Picturas mycket begåvade chef. Hon kommer att gå långt och jag ser fram emot att samarbeta med henne i framtiden. Med sig hade hon en lång violinist med det tjusiga namnet Ketil och jag vet inte riktigt vad jag gjorde men efter en lång diskussion om ignoranta musiker och konstvetare insisterade han oupphörligen på att vi skulle träffas igen snart och "prata". Det lustiga är att han verkade mena det bokstavligen.

En jag inte kunde prata med var Erkan Özgen, en turkisk konstnär som ställde ut en video där han rider till Tate Modern på en åsna. Han bjöd på cigg och försökte, men engelska var inte hans forte.

Väl hemma kom jag lagom till BWO:s framförande och korkade jag upp en flaska bubbel medan Martin Rolinski skuttade omkring i rutan. Han bevisar min tes att såväl de vackraste som de fulaste människorna i världen kommer från de slaviska länderna.

Resten av helgen kommer jag att ta det lugnt för att samla kraft och mod inför min resa till Stockholm. Det kommer jag att behöva.

artinstorage

Min dag hittills:

1. Gick upp tidigt och förberedde mig för dagens tentaskrivande.

2. Åt lätt lunch.

3. Läste en tråkig marxistisk analys av reklambilder och en underhållande antologi om konstutställningar.

4. Klättrade på diverse saker för att på nära håll titta på en datering på en målning av Gerard van Honthorst (1590-1656). Han åkte till Rom och studerade Caravaggios teknik. De flesta av hans arbeten i Caravaggios stil, som finns på Hermitaget och Rijksmuseum, är väldigt holländskt fula. Antingen fiolspelande 30-plusare i mustasch eller feta fruntimmer. Men den som hänger i Lund och som jag är smått besatt av är typiskt caravaggiskt pedoerotisk. En vacker lutspelande androgyn pojke med plutande blodröda läppar, en efeb vars skjorta förföriskt halkat ner från axeln. Skänker ny innebörd till uttrycket "spela på sin luta".

5. Fick karriärstips. Jag har beslutat att lämna journalistiken för en bättre tillvaro. Från och med nu viger jag mitt liv åt konsten. Eh, konstbranschen alltså.

PS: Jag har återfått fokus.

Hopp i stjärnorna

(Ur Metro) Dagens horoskop för skorpionen:

"Med sunt förnuft – och kanske en gnutta tur – kan Skorpionen nu bringa ordning i något ganska tilltrasslat."

Inte bara champagne

Ännu en dag. Under dagen vandrade jag planlöst i Lund, satt en stund på redaktionen. De andra redaktörerna cirklade avvaktande omkring mig, tilltalade mig försiktigt. Har jag blivit "the mad woman in the attic"? Kanske.

Sen eftermiddag. Jag går på bio med mina projektledarkolleger från Arbetsmarknadsdagen för humanister. Vi ser oscarsbelönade Crash, en film så gripande att tårarna rinner för mina kinder. Lyckligtvis är jag inte den ende att bli så överdrivet rörd och behöver inte förklara något.

Därefter äter vi middag och dricker ett katalanskt årgångsvin vin som jag drack i Barcelona våren 2003. Jag har serverat det här hemma också på sistone, sedan Systembolaget tagit in det i sortimentet. Vi pratar och har trevligt och jag lyckas skingra tankarna under mestadelen av kvällen. En trevlig champagne, Piper-Heidseck tror jag, hjälper till.

Men när jag lämnar sällskapet återvänder smärtan. Hemma möts jag av ett mail. Min mor som jag i desperation åkallat, besvarar mig plötsligt med en massa sanningar. "Du måste konfrontera din rädsla, din ensamhet, din skörhet." "Var fullständigt ärlig och ha modet att erkänna dina brister" I sammandrag. Hon sa en massa annat som jag behövde höra och som fick mig att inse att hon har kommit längre än jag och att hon tar det här tillfället att komma mig närmare. Den skulle vara en märklig ironi att jag genom att förlora Johan till sist vann min mor. Men jag ber till släktens alla skyddshelgon för att det ena inte utesluter det andra.

Jaha, nu har jag solkat bloggen med mina neuroser. Men jag har en historia och har aldrig levt någon medelsvenssonidyll där alla är lyckliga och pratar om vädret, röstar på socialdemokraterna och följer socialstyrelsens råd till det perfekta livet. Jag ler och skrattar på alla festerna ni träffar mig på, men jag har en tillvaro bortom coctaillivet också.

Misery

Varje dag utan honom är en helvetesplåga.

Saknad komik i tidskrift om humor

Finns det humor i dagens konstuttryck? är en av frågorna den nyligen 30-årsjublierande malmötidsskriften Konstperspektiv ställer i nya numret som just har temat konst och humor. Den danske konstnären Peter Land intervjuas, liksom Lotta Hannerz – hon med det stora guppande fingret i Stockholms Ström. Två konstnärer som på olika sätt använder humor i sin konst. Här finns också en bra artikel om det finska konstprojektet Bonk – ett ”företag” som tillverkar obrukbar design och försöker sälja produkterna med glassig reklam och ”corporative bullshit”.

Det finns dock en annan typ av komisk bullshit som det är synd att Konstperspektiv helt missar i sitt humornummer, nämligen den som genomsyrar många pressreleaser och verkspresentationer från gallerier och konsthallar. Dessa små språkliga missfoster med obegripliga och absurt abstrakta teoretiseringar kring verken, som bisarrt nog ofta är producerade av någon som har ordet ”pedagog” eller ”kommunikatör” på sitt visitkort. DET är humor.

Samtidskonsten är full av sådan här komik. Den belgiske konstnären Luc Tuymans som också intervjuas i tidningen – dock utanför temat humor – berättar om de gigantiska förväntningarna på hans bidrag till Venedigbiennalen 2003 – hur alla trodde att han skulle skapa en politiskt korrekt kommentar till 11 september – säkert gärna genomsyrad av västerländskt självhat och kollektiva skuldkänslor. Kaoset och besvikelsen som uppstod när han istället presenterade ett gigantiskt fruktstilleben är ett ytterligare ett bra exempel konstlivets dråpligheter.

Och när Konstperspektiv i innehållsförteckningen kallar Therese Marklunds – absolut inte dåliga, men kanske lite väl överskådliga och summariska – artikel om olika aspekter på humor i konsthistorien för ett friläggande av den konstnäriga humorns rotsystem, skapar de nog också ett stycke av denna ofrivilliga komik, som det alltså inte hade varit fel att få läsa en artikel om i tidningens humornummer. I den hade man även kunnat kommentera den typen av kritikeregenheter som jag själv ägnar mig åt just nu, det vill säga att bedöma en tidning utifrån en artikel som inte finns med i den…

(Publicerad i Kristianstadsbladet den 13 mars 2006)

Melankoli i Berlin...

Franz von Stuck
"Lucifer", 1891
Oil on Canvas
161 152cm















Vårens stora "blockbuster"-utställning i Berlin är naturligtvis "Melancholie - GENIE UND WAHNSINN IN DER KUNST" på Neue National Galerie ( Mies van der Rohes lilla bunker, som jag kallar den..) vilken pågår till och med 7/5.


Caspar David Friedrich
"Monk by the sea"
Oil on Canvas
1808-1810








Det känns som att det dåliga vädret och en timslång väntan utanför museet verkligen sätter sin rätta prägel på besöket så att man har fallit in i det korrekt glåmiga tillstånd som utställningen vill illustrera. So far so good. Det är en imponerande samling av mästerverk som dukas fram och köerna är som sig bör armbågsvassa framför de mer prominenta verken, såsom ovanstående sublima pastoral av CDF. (förlåt - inte ett tyskt politiskt parti, utan Caspar David Friedrich naturligtvis). Jag hoppar jämfota av lycka då jag upptäcker Hieronymous Bosch lilla läckra helvetesvision med en naken man som har en tratt uppstoppad i anus, ur vilken svarta fåglar flyger ut. (Kunde varit jag, på en dålig dejt med nån hårig gorilla från Rumänien...haha) ej illustrerad tyvärr.


Ron Mueck
"Big Man"
2000, Vax/Silicone
size variable















Utställningen är kronologiskt planerad, i alla fall trodde jag så tills man passerat "Dürer"-sarkofagen i mitten av lokalerna, men helt plötsligt så infinner sig både Picasso, Cezanne, Warhol och en massa contemporary-söl, uppblandat med fantastiska målningar av Goya, Surbayan, Arcimboldo och Füssli. Undantaget är ovanstående skulptur av Australiske Ron Mueck som slagit konstvärlden med häpnad de sista årtiondet med sina hyperrealistiska verk i antingen halverade eller dubblerade storlekar. "Big Man" är cirka 2 meter hög och mycket mycket skräckinjagande i sin placering, brevid ett par okända flamländska mästare.
Vad som följer är så klart en empirisk tagning på ordet melankoli och på samma sätt som tyskar älskar att väga, mäta och rota i sitt eget bajs så vänds ordet ut och in till leda med tunna tematiska referenser och pekorala små texter som skall få mig att följa melankolins utveckling från Platon till Prozac. Utställningens curator måste ha varit på inspirationsresa till Centre Pompidou ovanpå allt, då layouten känns väldigt påklistrat post-modern men faller samtidigt tillbaka i tysk 'bajs-undersökning'. (Alltså, väldigt väldigt förutsägbart). Nog om detta, då utställningen faktiskt har byggts på fantastiska mästerverk som man annars inte har privilegiet att få se på nära håll - och det är ju inte konstverken i sig som är dassiga, utan snarare kontexten som den fått inordna sig inom, denna gången. Till exempel så är det snudd på kriminellt att inte inkludera ett enda verk av vare sig Francis Bacon, Mark Rothko, Jean Louis David eller ens El Greco, men istället slänga in ett par halvhysteriska Baselitz, Polke och ett ruttet Warhol porträtt av Joseph Beuys. Känns som budget-torka, if you ask me.

EDWARD HOPPER
"A woman in the sun"
1961
Oil on canvas










Det som får mig att krulla mina tår av dubbel-lycka är dock en liten blyskulptur av min favoritkonstnär Franz Xaver Messerschmidt, som kommer från den enda privatsamlingen av hans byster i världen. Det var en stor upplevelse att få se detta verk. ej illustrerat.
I allt så är utställningen värd sina 10 EURO i inträde. Katalogen skall jag inte uttala mig om då den redan var totalt utsåld och förväntas inkomma igen först i April.

Vidare kan informeras att både Munch, Rodin, Ryska Socialrealister, Van Gogh, Böcklin, Beckmann, Wallis, Cranach, Dix och Kiefer finns med och trängs bland alla möjliga och omöjliga konstnärsnamn.

Länk till utställningen KLICKA HÄR

Jag minns en sanserre...

Var är jag? Och vad hände igår? Jag vet inte. Allt jag minns är att jag drack fantastiska viner från udda kullar i Loire, var omgiven av vackra människor och tänkte för mig själv i en taxi "J'ai perdu moi-même, mais suis assez beau."

När jag lycklas ställa mig upp ska jag möta en fotograf, därefter vandra mellan gallerier och efter det på ett kalas hos gotlänningen. Lyckligtvis har jag redan en present. Jag älskar att skänk presenter och är känd för att ge det bästa. Inte det dyraste, men det bästa.

Plötsligt minns jag en personlig detalj från gårdagen. Den andra Borda ringde mitt i middagen. Hon hade flytt Rom och var i Oslo. Vi grät och beklagade vårt arv: För lite pengar och för mycket prestige. "Cette solitude!" Därefter var det dessert. En fantastisk nötkaka med passionsfruktscréme.

Don't explain

Jag ska försöka att inte upprepa Diagnos-sammanbrottet här på Art in storage. Men ha tålamod, jag svajar.

Lyssnar på Billie Holliday, "Hush now, don't explain..." Ni kan den säkert. Nu ställer jag mig upp och rättar till en lock. Jag är klädd som en trumslagarpojke och ska gå på vinprovning hos vännerna Billgren & Alexandersson. Därefter middag vid Stortorget och sedan kanske en flyttfest hos min bloggkollegas fd älskare. Sången är nästan slut nu.

cripple and the starfish

Det händer igen. Jag hasar omkring på golvet och gråter omgiven av Holmstrands hotfulla hattifnattskulpturer. Det är lika kallt som i Helsingfors. Kollaps.

Vuelvo al sur

Jag fick en intensiv lust att se filmen Tango och trots att jag forslat ner de flesta av mina VHS-filmer till källaren hade jag turen att hitta den med Tango genast. Jag behövde nog gå tillbaka till mina rötter lite och uppleva något som är lika vackert som smärtsamt. Det är en ganska dålig film, men dansscenerna är fantastiska. Ledmotivet påminner mig om de melankoliska och dissonanta melodier som farmor brukade spela på sin bandoneon. Hon lärde sig spela detta svåra instrument i vuxen ålder. Nu är den min. Jag önskar att jag var musikalisk.

Love hurts

Det gör ont att älska. Men det är värt det.

Skadat gods

En annan bögbloggare har gjort mig uppmärksam på gayklubben Castro i Göteborg. Där samlas varje månad ett litet gäng av snuskiga kommunpolitiker, thailändska strandraggare, gerontofiler, smällfeta faghags, moldaviska pojkhoror och skabbiga 40-plusbögar som aldrig sett några bättre dagar. Så här mycket skadat gods finns det inte ens i Calcuttas postterminal. Länken går till Castros fotoalbum. Ta en titt och kom sen och säg att lyteskomik inte är roligt.

Mitt liv som konst

Nu är jag officiellt ett konstverk! Johans textkonst i senaste Paletten upphöjer mig till en David, en Venus eller en Maya... Nåja, skämt å sido... Johan har använt sig av mejl som jag skrivit i början av vår relation. Jag tror rentav det var det första mejlet jag skrev till honom. Ja, lite spännande är det allt att vara musa.