Champagnegalopp

Rankingen från gårdagens drycker är följande:

1. Pol Roger. Så utsökt balanserad mellan knäckig sötma och friska äppelaromer.

2. Bonnaire. Förvånansvärt god för sitt relativt ringa pris. Litet mycket jäst kanske, men annars en trevlig russinton.

3. Piper-Heidseck. Brukar vara ok, men flaskan vi drack igår var en smula
korkskadad.

Idag gallerinatt!


artinstorage

aSmallWorld

Är det någon eller några av våra läsare som är anslutna till aSmallWorld.com ?

Hör av er med kommentarer....
För dem som undrar så är aSmallWorld.com den där supernetworking sajten där A-B-och C kändisarna flockas till och blandar sig med internationella jetsettare, bankirer, förlagsägare, übergallerister, fashionistas och annat riff-raff...mig inkluderad...

Var bara nyfiken att höra om det är fler från Sverige man känner som finns på asw.

Dem som är nyfikna men inte ännu medlemmar kan gå till www.asw.com och klicka på PRESS.

Konstmässa och antimässa i Kbh.

Sent omsider en rapport från helgens konstupplevelser. Det blev en del, jag och M kunde igårmorse konstatera att vi nästan överdoserat med samtidskonst. lördag eftermiddag åkte vi till Köpenhamn för att besöka konstmässan där. Jag hade fortfarande en del otäcka minnen från förra året, bla en hiskelig Karel Appel-målning med en handskriven prislapp på 1, 3 miljoner dkr. Men i år var det betydligt bättre måste jag säga.

" align="bottom" />

Today is my Birthday av David Shrigley.

Galleri Opdahl visade Jone Kvies rymdhjälm (se ett tidigare inlägg från januari i år) och några fina diagramteckningar av Jimmie Durham. Bäst var nog Galleri Nicolai Wallner som visade David Shrigley, Jonathan Monk, Jeppe Hein och flera andra. Mycket bra verk generellt och fint presenterat. Jag blev särskilt förtjust i en serigrafi av Shrigley med texten: "News. Nobody Likes You." Bredvid visade Galleri Brandstrup en ojämn blandning av arbeten. Plus för Bjarne Melgaard, minus för Fredrik Raddum. Den senares installation/skulptur av en Giraffhals med en gul gunga fastknuten kunde möjligen roa enfaldiga barn, men knappast mig. Melgaards verk var dock en liten besvikelse såtillvida att de var mer städade än vad man är van vid med honom. Skulpturerna kändes väldigt traditionella och tråkiga. Inte en kuk så långt ögat nådde, inte ens i teckningarna. Vad har hänt?

Från den svenska sidan sundet fanns det en hel del utställare. Anna Lings teckningar på Elastic påminde om japanska Zen-landskap och var mycket fina, liksom Per Mårtenssons små realistiska målningar. De har jag varit förtjust i länge. Hans abstrakta golvmålningar övertygar dock inte. Jag är sedan länge trött på monumental landstingskonst. Dock, stjärna i kansten för att de visades staplade på varandra. Som installation funkar de.

" align="bottom" />

All Potatoes (2002) av Clay Ketter.

På Magnus Åklundh var det idel storheter. En mycket fin spackelmålning av Clay Ketter i behändigt samlarformat, några slarviga, om också charmiga, teckningar av Sirouz Namazi samt objekt av David Svensson föll mig alla i smaken. Svensson är kanske inte den mest originella av unga konstnärer, men hans verk håller mycket hög kvalitet och kan varmt rekomenderas.

Stockholmsgallerierna visade typisk Stockholmskonst. Alltså tråkigt realistiskt måleri med naiva inslag i kalla färgskalor, gärna med lite grälla färgklickar här och var. Lena Cronqvists ande vilar tung över huvudstaden kan konstateras.

Därefter begav vi oss till Islands brygge för att gå på den alternativa konstmässan. Jag hade väntat mig en massa "street art", men blev positivt överraskad av att finna mestadels bra samtidskonst. Vet inte om det var den inbjudande atmosfören, men jag gick omkring välvilligt inställd till det mesta. Av några från ett videokonstkollektiv fick jag en samlingsdvd med verk från i år. Ganska bra faktiskt. Måste se om den igen några gånger dock. Har inte sorterat alla namn och intryck än, men ett namn jag vill lyfta fram är tyske Andreas Koch, vars svartvita installation var väldigt lyckad. Jag är svag för deppig arkitekturinspirerad berlinminimalism.

" align="bottom" />

Detalj ur installationen Backdrop (2006) av Andreas Koch.

Jubileum

Nu är det ett år sedan shoppinglistan från mitt matsalsbord råkade hamna på nätet för att följas av ett veritabelt smörgåsbord av historier, skvaller, initierad kritik, politik, konstsnask, personligt psykobabbel, illvilliga taggtrådar och allmänt snusk.....

Jag är för evigt tacksam mot mina medbloggare som har bidragit med så mycket kunskap, åsikter och kvalificerade slutsatser och för evigt frustrerad att jag inte lyckats bemästra det svenska språket...utan gömmer mig bakom min engelska snobbfasad. (That's what a London BFA + MFA will do for you, be warned..!)

För ett år sedan satt Mr. Blondie (ett slags ex.) hos mig och spelade onlinepoker en hel sommar, sen prasslade jag lite väl mycket åt vänster med en vacker mulatt från Barcelona och lyckades med konststycket att bli påkommen mitt i akten......så var det förhållandet avslutat och smutstvätten fint packad i hallen som byte mot extranycklarna.... ;-)

I bister Februarivinter i Berlin träffade jag min kärlek....min store tyske "knackwürst" som jag nu blivit så bekväm och trygg med att jag inte kan föreställa mig själv som nåt annat än monogamist. Men så har det förblivit och Berlin har motvilligt accepterat ytterligare en "utlänning" att bidra till lokalekonomin...

Har suttit och läst igenom artinstorage och småkacklat för mig själv. Vilket fantastiskt dokument egentligen. Jag är verkligen stolt över vår blogg och jag hoppas att den får leva vidare i precis den oseriösa andan som den var menad från början.

Kram till alla som följt med i turerna, skvallret och diskussionerna.

Från en "spritsort"- named Southern Comfort.....

ShanghaiTriaden

Hemma i Berlin igen efter 10 sanslösa dagar i orienten + en liten Dubai bonus innan Paris.
Shanghai, denna skitiga, smoggiga stad som gömmer den vackra flodgatan "The Bund" bakom en skog av skrikiga hemmabyggen och anabola skyskrapor.

Mitt i smeten så spirar den nutida Kinesiska konsten på Shanghai Biennalen. Temat för denna gången var passande nog "Hyper Design", vilket kan behövas. Naturligtvis så var dörrvakerna utstationerade av "staten" och hade en hel del att lära av ordet "service" och gästvänlighet.

Faktum är att dörrvakterna var utstationerade av Kinesiska militären och skrämde livet ur utländska "biennal gamar"....bl a stukades en hand på en berömd Österrikisk curator som råkat glömma sitt VIP pass och blev sonika armbruten och utkastad vid entrén. Resten av besökarna fick vackert sälla sig till skaran av lokala inbjudna och uppleva kinesiskt "översitteri". Väl inne på Shanghai Art Museum så fick man se det alla bara pratar om här hemma i Europa - en grupp av kompetenta, ambitiösa, villiga och intressanta konstnärer som faktiskt har nåt viktigt att säga.

Även de mest ytliga och karikatyrmässiga profilerna verkade ha en annan resonansbotten än de man upplever bland konstnärer från "den gamla världen" - vår värld. Just hemkommen så känner jag en slags sorgsen trötthet vilande över Paris, Berlin, Malmö...och och och. Var tog vår framtid vägen? Den utspelar sig definitivt inte här - det kan jag lova. Framtiden utspelar sig just nu i asien och i delar av mellanöstern med ofattliga tillgångar som iscensätter byggerier och projekt som vi bara kan drömma om. Shanghai är precis som Blade Runner, fast utan rymdskepp kanske skall tilläggas.

Staden har 27 milj. innevånare fast bara 15 milj. "officiella". Varenda centimeter av staden är kartlagd och används till nånting. Antingen lagar man mat, läser läxor, sover i en skottkärra, pinkar, kräks eller till och med prokreerar. Gränsen mellan offentligt och privat existerar nästan inte och gör befolkningen otroligt självupptagna, agressiva och otrevliga. Shanghai är varesig vackert och befolkningen ens trevlig, men den är intressant - mycket intressant. Varför vet jag nästan inte - jag har inga referensramar för hur man planerar denna märkliga framtid att spelas ut.

Söker svar på biennalen...och finner att många uttryck kommer från en annan hårddisk är våra. Empiriskt tänkande, logik, till och med självreferenser är olikt vårt tänkande. Man har gjort ett litet försök med hjälp av franska och engelska curatorer att illustrera detta, men jag känner mig fortfarande otillfredställd eller snarare förvirrad. Så jag går på det jag gillar, ser på teknik, utförande, innehåll, använder mig av den sedvanliga reduktionstänkandet...litar på mina ögon.

Hittar ett par visuellt intressanta verk av konstnärer som jag inte kommer ihåg. Ett par västerländska konstnärer har slunkigt med i bara farten och jag fäster mig speciellt vid den Finske konstnären Ilkka Halsos drömlandskap i en framtida värld där natur har reducerats till preservation och museum. Mycket träffande i denna otroligt skitiga stad. Det andra skandinaviska inslaget är Annika Larssons video med svettiga hockeyspelare, otroligt boring för de kinesiska besökarna...stor gäspvarning, till trots för att videon faktiskt har merit.

Jag fastnar också för den Singaporianske konstnären Lim Joo Hong (som desvärre dog en tragisk död förra året) med vackra stiliserade och vagt konstruktivistiska bilder av formalistisk rytmik, baserat på traditionella Kinesiska bläckteckningar. Till saken skall tilläggas att Joo Hong inte har vidrört några av sina egna verk utan dem är skapade utifrån en förpreparerad bläckstråleskrivare, hemmagjord datakodning och uppkopplad till hans egen hjärnaktivitet via sensorer. Resultatet är ett slående vackert avtryck från hans "tankeverksamhet". Ett unikt sätt att illustrera ordet kreativitet, om det nu går. I alla fall så blir hans sena verk dystra och mörka bilder med tunga röda färger, precis som om blodet är på väg att stelna och försätta konstnären i den djupa dvalan (komat) före döden. Bläckstråleskrivaren blir hans sista katalysator innan färgen torkar och allt blir omöjligt.

Nåväl, efter en överdos av konst, sedvanlig turistrunda och båttur på Shanghai floden så landar man naturligtvis på den enda bögbaren i stan "Eddy's". Homosexualitet är fortfarande olagligt så här känns det extra spännande att vara "naughty", fast det är precis som på andra ställen. Obligatorisk "smelly-bitch" som dörrvakt. Skrikig och hysterisk ägare som agerar hönsmamma (till trots för fågelinfluensan) och inte minst importerade muskelberg med skinande vackra tänder och stort "paket" som bartenders. Ja ja....sa jag till redaktören för FlashArt, sak samma "everywhere"

....."You are Here"....

Återkommer med sällsamma historier från Dubai....

Gynsamma auspicier

Dagens goda nyheter:

1. Min älskling kommer hem. En månad av längtan är slut!

2. Jag är frisk som en nötkärna. Även mina kroniska besvär som astma lyser med sin frånvaro.

3. Jag har fått den danska estetikforskaren som handledare. Hon och hennes forskning är precis så kontinental och teoretisk som jag kräver.

Malm2, preview

Detalj av Visited/Unvisited (2006) av Hans Egede Scherer.

Idag har jag varit på Malmö konsthall och tittat på utställningen Malm2 som öppnar imorgon. Som en del av er kanske vet är det en samlingsutställning med unga konstnärer på gång i Öresundsregionen.

Det var förstås en smula spretigt, som sådana utställningar alltid är, men mindre än vad jag väntat mig. En del var bara blaha, i synnerhet bland de danska konstnärernas verk. Flera tråkiga skulpturer. Men några var riktigt bra, som danska Tina Schertsbergs videoverk. I ett av dem tvingas betraktaren in i rollen som date rapist (alltså den vanligaste formen av våldtäktsman) till ett kusligt vackert soundtrack. För att prata konstvetartugg: Hon utmanar gränserna mellan betraktare/aktör och mellan romantik och sexuellt våld.

Videostill ur Venus födelse 04 (2004) av Tina Schertzberg.

Lokale konstnären David Krantz hade gjort en 3D-animation som var väldigt underhållande, även om jag är lite trött på konstnärer som gör en massa kuliga filmgrejer som vilket litet skitfilmbolag som helst kan göra bättre. What's the point liksom.

Medan vi stod där och pratade med Konsthallens Lena Leeb-Lundberg om allt arbete Krantz lagt ner på trämålningen av lådan han visade animationen i gled Pontus Kyander in. "Här var det idel bekanta ansikten", sa han och försvann lika fort som han dök upp. Men senare satt han på SMAK och underhöll några unga damer med, att döma av hans gapflabb, skämtsamma historier.

En av mina favoriter av konstnärerna blev Hans Egede Scherer. Han går andra året på Konsthögskolan och har ritat av fotografier på släktingar på bitar av gamla skumgummimadrasser (Se bild ovan). Jag sa det inte till honom, men det var lite freakshow... Som studiebesök i Samhall och OBS-klasser någonstans kring 1977. Men jag tror att han överdrev lite i teckningen, för hur ärftligt kan vattenskalle och Downs vara egentligen? Anyhoo, det var fascinerande att titta på och Hans E. S. Har redan lärt sig att prata för sin konst.

Efter visningen åt jag och Sofia L lunch med den ytterst charmerande Måns Holst-Ekström, som skrivit katalogen till utställningen. Vi på Artinstorage minns honom för vissa homoreotiska romanfragment, men de var jag för finkänslig för att nämna. Ändå pratade vi om Pasolini och de Sade. Nåväl, imorgon är det vernissage. Party, med andra ord.

Dialektik och dialekter

G F W Hegel (1770-1831)

Vid sidan av ett gulligt sms från Italien var dagens höjdpunkt en föreläsning om Hegels konstteori på danska.

– Ånden er for Hegel di som forener alle mensker og di som i den dialektiske process trenger frem i kunsten og føder kunstnerlige fremskritt. Men kunsten efter renaissanse, som han kaller den romantiske period, mangler ånd, förklarar lektorn medan hon skriver "Ånd-Materie" på tavlan.

Då räcker en av studentera upp handen:

- F'låt, men va e "ånd" för någe?

Full Pull 06

Det fanns en känsla av gammal hederlig husockupation under Full Pull-festivalen för elektronisk konst och musik som ägde rum i helgen. Rooseum har varit tömd på konst i tre månader, men redan har ödslighetens filt lagt sig över byggnaden. Här och där fanns små utställningsskyltar kvarlämnade, liksom Dan Perjovschis briljanta väggmålningar från senaste utställningen ”Normalisering”. Som sittmöbler hade arrangörerna släpat fram tidningsbuntar som blivit över från någon utställning.

När det inte finns någon konst där inne blir det så tydligt att turbinhallen inte är något mindre än ett veritabelt tempel. När ska de inblandade i käbblet inse att vi har kommit till en punkt där det viktigaste är ATT det bedrivs konstverksamhet där – inte VEM som gör det eller HUR eller för VILKA pengar eller till förmån för VAD.

Medan allt det där bestäms är det just tillställningar som Full Pull som behövs för att engagemanget för lokalen inte ska falna. Tillställningar som demonstrerar lokalens potential, och dessutom själv förmår säga något om den samtida konsten – i det här fallet ljudkonsten och den experimentella och elektroniska musiken.

Det Full Pull-festivalerna hittills har gjort är att ta upp en förutfattad mening om den elektroniska musiken och motbevisa den. Förra året var det gitarrernas festival, som för att demonstrera att elektronisk musik inte automatiskt innebär datorer och syntar. I år var tyngdpunkten lagd vid problematiken kring liveframträdanden.

Just liveakten har alltid varit ett skavsår för den elektroniska musiken. Den ena ytterligheten är Jean Michel Jarres groteska synt- och laserorgier vid pyramiderna eller Eiffeltornet med tusentals statister. Den andra är laptopartisternas introverta mus-klickande, som den mexikanske elektronikastjärnan Murcofs framträdande på Inkonst i våras. Himmelskt bra musik, men stendött framträdande.

Jag har absolut inga principiella invändningar mot laptopbaserad livemusik. Självklart kan det vara en stor konst att släppa lös de förprogrammerade ljuden som anden ur flaskan. Men i takt med att allt fler artister bestämmer sig för att lyfta blicken från datorskärmarna, och istället söka kontakt med publiken, blir laptopakten bra torftig i jämförelse. Detta demonstreras till exempel av The Knife som turnerar i Europa och USA i höst med sin ”Audio Visual Experience”. Och Full Pull 06 gav det ena lysande exemplet efter det andra. Ronnie Sundin uppträdde dold bakom ett vitt skynke med siluetter av granar, älghorn och suggestivt stigande rök. Mattias Kristersson bjöd på femton galna trummisar i ett sensationellt inferno. Alina stod och gungade bakom instrumenten iförda giftsaneringsoveraller och munskydd. Trion MEC från Frankrike satt framåtlutade på golvet iförda MC-hjälmar med inbyggda mikrofoner och skapade en perfekt känsla av race i 250 km/h. Fest, musik och framförallt ett relevant pekfinger i den elektroniska konstens riktning just nu.

Men trots ljudnivåer på och bortom smärtgränsen ligger nu ånyo tystnaden och mörkret över Rooseum. Måtte nästa ockupation komma snart.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 5 september.)

Ny kulturtidning

Några bekanta till mig har startat en ny kulturtidskrift, ett slags nyhetstidning för kultur om jag har förstått det rätt. Jag ska bidra med lite artiklar då och då, mest om konst. Jag tror tidningen har potential att bli bra i sinom tid för papperslanseringen. Om ni vill läsa min intervju med Leif Holmstrand så finns den på denna länk: Tidningen kulturen.

Lördagskväll i Malmö.

Nu kan jag blogga med gott samvete. Jag är nämligen spik nykter! Fråga mig inte varför, har druckit en massa vin ikväll, men uppenbarligen inte tillräckligt.

Kvällen började bra. Pratade i telefon med min älskling för första gången sedan han reste bort. Saknar honom till döds! Därefter sammanstrålade jag med en dyngsur Erik (det ösregnade nämligen) över lite årgångsRiesling och ost. Vi gick sedan till Tempo för att träffa Carl R-B, men han avbokade i sista stund. En finländsk tjej jag är flyktigt bekant med gav mig komplimanger för tröjan som hon trodde var Marimekko. Det är den inte, men jag köpte den på Stockmanns i Helsingfors så det blev en lustig poäng av det ändå.

Kvällen kunde ha slutat där eftersom jag var inställd på att lägga mig tidigt. Men icke. Konsttjejgänget dök upp och efter någon drink gick vi till Inkonst. Det var fest för jag minns inte vad, men vi slapp stå i kö och betala iallafall. Sjukt mycket folk. På ett av dansgolven spelades tangodub och några par visade att de minsann hängt på Tangopalatset hela året. De andra dansgolven körde sån där klubbmusik som är definitionen av god smak. Jag brukar bli lyrisk över det eftersom jag hatar klubbar med kass musik, trots att jag inte förstår mig på musik. Fast god smak är god smak oavsett. Men trängseln och hysterin var faktiskt otäck. Fattar inte att någon kan betala för att få en armbåge i nyllet och bli stampad på tån ett tjugotal gånger.

En hel timme innan stängningsdags sa jag och Marika farväl till vännerna och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig nöjd över att gå hem tidigt och nyktert. Party-Joakim är vuxen nu. Adjö hedonism, nu är det värdighet och förnuft som gäller.

Men på fredag, då blir det andra bullar... Då ska vi pimpla champagne på konsthallen och jag tänker bli plakat! Eller så ska jag vara seriös och värdig, vi får se.

Dagen efter

Det är fan pinsamt med fyllebloggande.

Hatten är fortfarande snygg.