Nästan Ingenting

On Kawara
"Date"
1989
Oil on
Canvas










Berlin är kallt. Folk går sammanbitna och målinriktade genom stan för att inte slösa på nödvändig energi när temperaturen närmar sig -17c. Weinstubes och små klubbar ser mer inbjudande ut än vanligt när man inser att fingrar och fötter håller på att förfrysa. Igår besökte vi Hamburger Bahnhof för att se de senaste utställningarna. Söndagar i Berlin är annars som att förflytta sig till 60-talets Sverige, vilket antyder att ALLT geschäft är stängt. Endast kulturen är öppen…hehe.

Nåväl, Hamburger Bahnhof fick fylla funktionen som värmestuga igår vilket var välbehövligt.
Som konsthall är det dock en otroligt arrogant och pompös presentation med överdimensionerade verk av ”the-usual-suspects”, med undantag av ett par riktigt läckra tidiga verk av Andy Warhol samt en fin samling med Donald Judd skulpturer.

För er som inte känner till den gamle Nazistavfällingen Fredrich Christian Flick, så finns hans permanenta samling av minimalistisk konst utställd under titeln ”Fast nichts”, eller på svenska ”nästan ingenting”. Det är ett hodge-podge av sekundavaror, inhandlat från giriga gallerister som i stort sätt har haft lagerrensning på sina B-konstverk, med några få undantag.

Till dessa undantag hör On Kawara med sitt allkonstverk ”One-Million-Years” som består av målningar, bok installation, och ett ljudverk berättad med samma precision som Fröken Ur av en monoton stämma. När vi var där så hade dem kommit till år 135000 BC någonting.

Anri Sala är ett hopp i mörkret med sin video installation ”Lák-Kat”, vilket är ett rum fullt med nattfjärilar – inte så långt från ”När Lammen Tystnar” och en voiceover där en man på kolonial-franska försöker lära en tvåårig thailändsk flicka att säga sitt namn. Det blir extremt pennalistiskt när mannen hela tiden försöker att korrigera flickan och hon försöker hela tiden att rätta sig. Till slut så ger hon upp och börjar tralla ”Lak-kat” på ett skrämmande katatoniskt sätt. Verket ger associationer till den minimalistiska konstens yttersta mening, som i Anri Salas tappning blir brutal, oförlåtlig, pragmatisk och opoetisk. Mycket bra av en ung Alban född 1974.

Men sedan blev det bara värre.

Richard Serra skulpturerna var inte bara dåligt presenterade, men också ”säkrade” vilket totalt har tagit bort effekten av hans ursprungliga mening, vilken är att hans stålplattor (vanligtvis 1 till 15 ton styck) helt enkelt vilar på varandra i sitt eget equillibrium. I Flicks samling ser man tydligt att plattorna är sammansvetsade. Urk…!

Carl Andres golvskulptur ”metal square” från 1970 ser ut som ett sunkigt dansbandsgolv, dagen efter en 50-års fest. Men det är rätt åt honom – mannen som sköt sin fru och kom undan med det i början av 70-talet.

Skulpturer av minimalistmästaren Sol Le Vitt brukar innehålla en klarhet som få och vissa av hans verk är så tydliga att det gränsar till det sublima. Men Flick samlingen har ett verk av Sol Le Vitt som ser ut som en ostädad mässmonter. Helt obegripligt ful och dessutom med ett lager grått damm över de annars så vitglimmande ytorna. I min mening så har Flick samlingen inte en Sol Le Vitt utan snarare en Sol Le Shit…..

Utställningen avrundas nätt av en enorm videoinstallation av Bruce Nauman, mannen som undgått att bli placerad i något fack sedan 60-talet. Hans ”Mapping of the Studio I, Fat Chance John Cage” visar ateljén i olika vinklar med en nattkamera. Katten kommer in och pissar på golvet…..en råtta river ner en skissbok från skrivbordet….ett par flugor gör kamikaze dykningar mot kameralinsen….jaja.

Naturligtvis så avslutades konstintaget i botanisering av HB’s välsorterade bokhandel. Rena perversionen för en konstboksfetischist som mig.