C-kändisen

Jag blir så trött på c-kändisar [har precis avslutat ett kortvarigt förhållande med en sån] och mer oäkta stenar och paljetter i guldkedjan får man leta efter. Det glimmar visserligen, och kan till och med se riktigt praktfullt ut, ett tag. Men sedan kryper dillettanten fram likväl.
Min c-kändis var frisör, spåman och debutantförfattare, och allt kretsade kring hur andra skulle uppfatta honom. Allt från tänder till penisförstoring och en annan förbannelse som populärt kallas för GI-metoden. Denna metod blir speciellt outhärdlig när vederbörande äter vare sig kött, fisk eller nåt annat för den delen som någonsin har haft ögon. [sic!] Kvar blir fullkornsbröd och kokta ägg….i massor. Hjälp – stackars mage!

Som spåman så hade min c-kändis lyckats samla ett batteri av andra c-kändisar som alla trivs jättebra ihop…tills det att något faktiskt avkrävs dem. Det var flera gånger under vårt korta förhållande som spåmannen försökte jämka med den otröstliga sångerskan som kände sig så oälskad av den ännu mer uppfuckade sångaren som just släppt en singel om sin före detta, som på nåt outgrundligt vis har blivit en hit. Sångerskan i fråga var en patologisk uppvisning av ett super-ego, ihop parat med svår ångest och dålig självkänsla, m a o en tvättäkta c-kändis. Och detta fick jag lyssna på minst 5-10 gånger om dagen från c-kändisen…som bara ville hjälpa och sprida kärlek….jaja. När det väl kom till kritan, så stod tallriken på julafton lika odukad vid bordet som en frukost med en riskkapitalist precis när börsen har öppnat.

’Det är ju inte mitt liv’..kunde jag tänka några gånger innan nästa melodram spelades upp. För melodramat är c-kändisens knark. Hur annars kan c-kändisen överleva? Ett praktexempel på detta från min c-kändis var när han vid en mass-seans nyligen skulle lägga ’healing’ på en självmordskandidat som stod och snyftade i ett hörn. Att det hela föregick inför en publik på 300 personer måste ha fyllt på melodrama-kontot till max. Att självmordskandidaten bara behövde en klapp på axeln och kanske lite normal samtalsterapi, glömdes naturligtvis i villervallan. Skulle det varit jag så hade jag känt mig mer våldtagen än ’healad’…men sån är jag, och likt våldtäktsmannens drift, så behöver c-kändisen sitt melodram…sitt knark.

Under min tid med c-kändisen så fick jag dock en värdefull inblick hur man arbetar som spåman..och jag kan idag lyfta slöjan och hävda att det är lättare att ta hand om andras problem än att ta vara på sig själv. Att man sedan får ut 700 spänn på en halvtimme för jobbet är bara underbart. Några spöken såg jag inte dock… dem tenderar att agera som ursäkter för att man inte skulle orka att hantera sina riktiga problem, sådana som alltid följer med i bagaget. Då är det lätt att lasta av sig hos en spåman som på grund av sin inblick i folks generella psykopatologi, kan personifiera problem och kanske någon gång hamna rätt…i att bedöma en persons sinnestillstånd. Men några andar behövs inte för det…bara medmänsklighet.

Det slutliga beviset på att att c-kändisen och spåmannen bara var människa fick jag en kväll då c-kändisen påstod att min farmor skulle befinna sig i rummet vid läggdags. Hej och hå….sedan skrattade c-kändisen hysteriskt i en kvart under täcket för att fullfölja sin charad.Jag brydde mig inte om att kommentera tillståndet, vare sig då, eller dagen efter. Det var efter det som jag tror att c-kändisen bestämde sig för att ta bladet från munnen och göra slut. För han ville ju ’aldrig lura mig’…jag var ju så fiin…och så..och det var fel av honom att få mig att tro att han var våldsamt förälskad i mig, så som alla ömsinta bevis han kunde finna på [inför publik]. Nu hade proppen gått ur och innan han sjönk så var det bättre att göra sig av med upphovet…det normala i hans tillvaro…det rationella och kanske lite tråkiga [dvs. jag]

Vilken total-punka! Men i botten så lyser skröpligheten igenom och c-kändisens klassresa [som numera finns som bok] blir extra outhärdlig av alla märkesvaror han blandat upp med låtsasvänner, taffliga försök att vara seriös och ’flipp och blipp’. Men det kan bara sägas av någon som redan varit älskad…och det är min bortskämdhet…att alltid ha varit älskad. Naturligtvis var detta korta förhållande dömt att misslyckas, men min kortvariga sejour som statist i c-kändisens bodouir känns ganska skön att ha fått avverka. Ungefär som en blandning av Hänt i Veckan [live] och en samlingsskiva med riktigt dåliga julsånger….

Min bloggkamrat Joakim uttrycker sig så här ”-Men jag trodde c-kändisarnas enda pr-investering var att göra utvik, visa kuken, köra rattfulla eller hetsbanta…..”

Good going…!...saknas bara då att spå halvhysteriska våp inför publik….