Bloggdebatt: Glamorprinsessans naziflirt

Jag brukar inte ge mig in i bloggdebatter, men tidigare i vår skrev jag några inlägg till försvar för Markus Andersson på Malte Perssons blogg Apolloprojektet (Tryck på länken för en mer utförlig beskrivning av min ståndpunkt). Andersson har sedan Moderna 06-utställningen attackerats flitigt för sina nationalromantiska målningar och i stort sett alla kritiker har avslutat sina anfall med argumentet att han är en usel målare.

Jag tyckte annorlunda och försvarade hans integritet som konstnär. Huruvida han är nazist eller liknande, som de flesta tycks anta, eller inte, har inget med hans kvalitet som konstnär att göra. Céline var inte en sämre författare för att han var antisemit och fascist. Naturligtvis kan man diskutera vad konstnärernas politiska ideologier har för påverkan på deras arbete, men att döma ut en konstnär för tematiken i verken är lika absurt som reaktionärt. Det kan vara värt att påminna att mycket av den samtida konsten och litteraturen är omoralisk eller stötande. Om inte för oss västerlänningar så i varje fall för någon annan. Hursomhelst tycker jag att Andersson, må vara omedvetet eller på trots av hans avsikter, belyser och ifrågasätter konstens roll som ideologisk produkt, i synnerhet estetisk ideologi. Genom att avfärda modernismen som referenspunkt och istället vända sig mot 1800-talets akademimåleri och naturromantik ställer han även viktiga frågor om konstens identitet och historia.

Nu diskuteras Markus Andersson igen efter att Karolina Lassbo på Glamourbloggen avslöjat att hon står modell i bikini för en ny målning av Andersson. Somliga reagerade på detta och bad henne förklara sin inställning till Anderssons påstådda främlingsfientlighet/nationalsocialism. Det kunde hon gjort enkelt genom att svara att hon tyckte om idén till målningen och att den inte ingår i något skumt sammanhang samt att hon inte har fått intrycket att Andersson skulle vara nazist.

Men istället för att hänvisa till konsten, hänvisar Lassbo till juridiken och en hemmasnickrad språkfilosofi. Varför ska man låta Hitler lägga beslag på ordet nationalsocialism? frågar hon sig och argumenterar för ett reclaimande av ordet.

Bortsett från att det var nazisterna som myntade begreppet och att det är synonymt med nazism, liksom socialdemokrati i Sverige är synonymt med partiet socialdemokraterna, kan man fråga sig vad någon icke-nazist skulle ha för glädje att av att göra det ordet rumsrent. Sedan drar hon en välbekant harang om att svenska flaggan och nationalstoltheten ska befrias från extremhögern. Eller nej, hon kallar dem aldrig vid namn, men vi vet ju vad det är för några hon syftar på. Sist jag kollade var det helt ok att ha svenska flaggan vajande i trädgården och utbrista "Blott Sverige svenska krusbär har!" Men det är egentligen en annan diskussion. För det som kunde ha varit en intressant fortsättning på debatten om konst som är obehaglig eller går mot strömmen blir istället en trist drapa a la tidigt 90-tal. För jo, som körsbär på toppen har Lassbo smaklösheten att dra till med ett gaskammarskämt.

Tack till de två vettigaste bloggarna Silverfisken och Goesta på Det ljuva livet för att de lyfte på kjolen. Det var inte så glamoröst där under trots allt.

Auktionsveckan och miljardströssel

Vem sa nåt om dåliga tider? Låt er ej luras av skrämseltaktik i detta valår - här finns gott om fläsk! Det bästa sättet att se hur världen mår är att noggrant följa konstauktionerna. Senaste veckan i London gav inte bara indikationer på att världen mår utmärkt ekonomiskt, men också en indikation att högkonjukturen denna gången inte är byggd på varesig Japan bubbla eller dot.com monopol pengar. Det som sker idag är att kapitalet har diversifierat sig till Kina, Indien, Sydamerika och Ryssland. Toppen på högkonjukturens isberg (eller olje/gas berg kanske) brukar alltid spegla sig i extravaganta inköp av konst. Till skillnad från 80-talet och japanernas urskillningslösa uppköp på lånade pengar, så köper samlare och hedgefonder idag med hjälp av initierade och kvalitetsmedvetna konsulter och framför allt med "riktiga" pengar.

Internet och informationsåldern har gjort att man som samlare snabbt och effektivt kan bilda sig en uppfattning och prisbild av en konstnärs verk. Nu senast så har gamla Brittiska op-konstnärinnan Bridget Riley sålts för rekordpris (15Miljoner SEK) vilket har öppnat ytterligare en pandoras box, då verk av henne finns i överflöd i galleristernas lager. Men det är inte så lätt som det låter.
Med tillförseln av kunskap, blandat med för mycket pengar, kommer också även djungelns lag att gälla inom konstvärlden, vilket senaste veckans auktioner visade. Dåliga Picassos eller halvdana Viera da Silva dumpades skoningslöst och falerade att finna nya köpare. Där finner man den stora skillnaden från tidigare - att kvalitet gör sig gällande, även då ekonomin inom konstvärlden ser överhettad ut. Detta fenomen har aldrig tidigare setts, så numera är vi ute på o-chartrat territorium. Framtiden får visa vad som som skett.

Nedan ett axplock från Sotheby's Impressionist och Moderna konstauktioner. Som tidigare nämnt så var jag väldigt nyfiken på Modiglianis porträtt av älskarinnan Jeanne Hébuterne, vilket såldes till en Rysk samlare efter hård budgivning.

Amedeo Modigliani
“Jeanne Hébuterne (Au Chapeau)”
Oil on Canvas
1918
Såld för motsvarande SEK 220,000,000.-
















Damien Hirst
“(AAAAAA)”
Mixed Media
1992
Såld för motsvarande
SEK 3,500,000.-









David Hockney
“The Splash”
Oil on Canvas
1966
Såld för motsvarande
SEK 39,530,000.-












Gerhard Richter
”Tante Marianne”
Oil on Canvas
1965
Såld för motsvarande
SEK 28,600,000.-











Avslutningsvis så kan nämnas att Mona Lisa har fått konkurrens, i form av Adele Bloch-Bauer, kvinnan som avbildades av Gustav Klimt och har blivit synonym med 1900-talets tidiga moderna konst. Målningen stals av Nazisterna medan familjen som ägde dem lyckades fly från koncentrationslägret till USA. Sedan hängde måleriet på museum i Österrike i många år, då staten deklarerat att man inte ämnade att returnera stulna tavlor till individuella ägare. Detta fick dock ett snöpligt slut för museet och Österrikiska staten någon gång under slutet av 90-talet, då ovan nämnda målning och några andra av Klimt lånades ut till USA för utställning. Där stoppades målningarna och har sedan befunnit sig i limbo fram till april i år, då arvingarna till den ursprunglige ägaren fick rätt i USAs högsta domstol. Strax därefter såldes Adele Bloch-Bauer till kosmetikamiljardären Leonard Lauder för "all time high-rekordet", 1 Miljard SEK.
Målningen kommer att visas på Lauders privata museum Neue Galerie, mittemot Metropolitan Museum på 5th Avenue i New York. Go and see....!

Om en vandaliserad skulptur

Natten till i onsdags vandaliserades Peter Johanssons och Barbro Westlings verk "By Golly", som skulle bli sommarens stora dragplåster till Skissernas museum i Lund. En scen med olika framdragbara kulisser som det var meningen att besökarna själva skulle skjuta fram och tillbaka efter tycke och smak. En scen där besökarna skulle bli en del av verket.

Trots vandaliseringen hölls vernissagen som planerat i torsdags med tal, Chardonnay och musik. Verket var övertäckt med fladdrande presenning, som ett lik. Dödförklarat. Genom gliporna såg man förstörelsen. Inte graffiti, inte ens vanligt taggande, utan bara hjärndött kladd med svart spray. Fuck off och anarkist-A:n. Om stackaren ändå hade haft något på hjärtat ... Men inte ens det.

Klottret går inte att ta bort, och det bedöms vara alltför omfattande för att inte åtgärdas. Kvar står alternativet att riva hela alltet. Ett klart förståeligt beslut, fattat i samma anda som vi ser nu under fotbolls-VM, när fulla och uppmärksamhetstörstande fans lyckas ta sig ut på fotbollsplanen. Tv-kamerorna riktas genast mot något annat, inte ens en fingertopp av inkräktarna sänds ut. Man unnar dem inte uppmärksamheten. Man unnar dem inte ens att bli våldsamt utsläpade av vakter och poliser. En utmärkt taktik.

Likväl tycker jag att rivningsbeslutet är förhastat. Syftet med verket var att museibesökarna själva skulle tillföra konsten på scenen, med hjälp av kulisserna och sin egen närvaro. En övning i relationell estetik, där konsten uppstår i mötet mellan besökare och verk. "Vi vill bygga den tomma scenen", skrev Peter Johansson och Barbro Westling i det ursprungliga pressmeddelandet - "för alla och envar att åstadkomma något med". Nu var det precis vad som hände på onsdagsnatten. Någon åstadkom något med scenen. Visserligen fruktansvärt dåligt - men vad gör det? Låt någon annan åstadkomma något bättre. Man kan inte riva en konstplattform för att "fel" saker uppförs eller proklameras från den. Den demokratiska principen är att det undermåliga besegras av det genomtänkta.

Gatukonsten, som "By Golly" nu ofrivilligt blivit en del av, har den praktiska egenskapen att den är självreglerande. Om man låter verket stå kvar inbjuder man underförstått graffitimålarna med sina burkar. Vilka kulisser och scenografier skulle inte de kunna åstadkomma ovanpå förstörelsen?

Och ställ föralldel också fram en stor hink med gul färg, en roller och några penslar till dem som inte uppskattar klotter eller graffiti. Det är ju bara att måla över. Låt scenen fungera som det var tänkt - för alla och envar att åstadkomma något med. Visserligen inte som det var avsett från början. Men hur ofta blir det egentligen som man tänkt sig inom den happeningartade och relationella konsten? Är det ens meningen?


(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 18 juni 2006)

Basel veckan

Just landat i Berlin, från förra veckans "centre of the universe" - om man håller på med konst, that's it. Jag menar förstås ArtBasel 2006, där alla (som e nåt inom konst, menar några) var närvarande. Jag och min kollega hade fått inbjudningar till den första visningen kl11.00 och blev erbjudna CHF 1000.00 utanför entrén av nån sliskig Ukrainsk advokat för vår biljett. Aldrig i livet, svarade vi: ...nu när man kan vara "starfucker" på riktigt. Och mycket väl: där defillerade Mick Jagger, Paul Allen (microsoft), Katie Holmes, Miucca Prada, söta paret: the Barkers, (en gammal, men vacker Sophia Loren, Dame Judy Dench, John Baldessari, Joseph Kosuth och Leonard Lauder förbi.....just like that.

I rasande fart förstås, då syftet var att spendera så mycket pengar på 20 minuter som fysiskt var möjligt. Under dessa skälvande minuter så uppgår försäljningen till typ halva Islands bruttonationalprodukt fick jag höra i vimlet, fast det är knappast förvånande när någon som t ex ungtuppen Helly Nahmad (26år, och singel) från London sålde 4 Picassos, 1 Modigliani och en Van Gogh för den runda summan av en halv Miljard svenska kronor...! Själv blev jag vittne till försäljningen av Pace Wildensteins stora måleri av De Kooning för SEK 120.000.000.00.....ooops! Sen flög kunden vidare med sin netjet till rivieran....hoppsan.

Ett ettrigt och illvilligt skvaller var att Elton Johns tupé hade rasat av i köphysterin framför en av Takashi Murakamis målningar, men av honom såg jag intet. Däremot andra B och C-kändisar, naturligtvis inte ute med stora plånboken, snarare som jag - bara utfyllnad!

En av de första konstmupparna som jag möter är lilla sparven Javier Perez, från Berlin (en liten äcklig pretto-konsthandlare från USA med en pojkvän som är något större, som brukar jaga i flock på gayromeo.com i Tyskland under det fjantiga namet Prezeo eller nåt sånt - låter som Prozac, (jaja, så fick jag det sagt - nu när Joakim har slutat vara personlig på bloggen). Perez har vart på mig i flera omgångar och kommit med snuskiga förslag och sen när man möter honom "for real" så beter han sig som en liten porslinsdocka.....hmmm...tänker osökt på "the evil doll", eller var den där b-skräckisen hette.

Snabbt förbi svensk-kolonin med en sovande gallerist hos brändström & stene, antagligen för att dem hade så tråkigt därinne, men jag skulle aldrig köpa en pryl från någon som såg ut som han var på väg att ge sina kunder en smäll på käften vilken sekund som helst, speciellt så när dem bara ville gosa med hans mjukisleksaker i form av amerikanska polisbilar....fyyyy för sånt ohövligt beteende!

Nog med illvilligt skvaller - På ArtBasel har man ju också möjlighet att se världens största ansamling av konst, lustigt nog. Mina klara favoriter inom det tidiga avant gardet från 1910-1930 fanns väl representerade, med utsökta verk av både Duchamp, Maholy-Nagy, Popova och Man Ray. Över 30 målningar av Picasso hade hittat till mässan och även opublicerat material av Yves Klein (vilket är mycket ovanligt) fanns uppe. Speciellt kan nämnas den enormt stora Klein-blåa (what else) målningen "Antropmorphic" hos Galerie Gmurzynska från Köln, som också bjöd på en aldrig tidigare visad Picasso. Båda såldes till en anonym köpare inom 10 minuter.














Min favorit (man måste ju ha en mäss-favorit) var dock nutida konstnären Evan Penny, som ställde ut med Sperone Westwater och fullkomligt drog mattan under fötterna på mig. Han arbetar med "extrem-realism" inom porträttkonst, fast på en aldrig tidigare utfört sätt, då porträtten är deformerade (ungefär på samma sätt som man ser sig själv i en skämtspegel) fast på riktigt. Det är en kuslig upplevelse att ha ett fysiskt objekt framför sig, men ändå inte möjligheten att fixera sin blick på det. Evan Penny verkar har lyckats med konststycket att störa det mest basala vi använder som betraktare av konst - våra ögon. Jag såg George Michaels pojkvän David Goss skynda förbi och köpa ett av porträtten för den runda summan av USD 100.000, tydligen billigt för en debutant på mässan, som någon sade.

Tyvärr kan jag inte skriva mer just nu om allt konst-hoopla. Skall vidare till London imorgon och sitta på Sotheby's Impressionist and Modern Art auktion - där finns en viss målning av Modigliani som jag länge har haft ett öga till och som jag är nyfiken på vem som köper i morgon kväll.

Stridsflygandets dilemma

Konstnären Simone Aaberg Kærn kommer undan med sin naiva charm, när hon i ena ögonblicket kritiserar USA:s militära makt över luftrummet, och i det andra vädrar sin dröm om att själv få bli stridspilot. Ingenstans i filmen "Konsten att flyga till Kabul", eller i utställningen "Open Sky" på Malmö konsthall reflekterar hon över vad det egentligen innebär att vara stridspilot - nämligen att tvingas lyda order. Trycka på knappen och släppa lös himlens eld.

En som inte blundade för denna motsättning var poeten Åke Hodell (1919-2000). Drömmen att flyga gjorde att han utbildade sig till stridspilot. Vad fanns det för andra möjligheter på 30- och 40-talet? En kraschlandning 1941 satte stopp för pilotkarriären, och hans liv som poet och konstnär tog vid. 1962 skrev han "Ikaros död", ett diktverk som gestaltar just stridsflygandets problematik. Drömmen att få flyga - kanske den vackraste av alla drömmar
- kombinerad med det fasansfulla i att behöva släppa sin bomblast över människor. Piloten i "Ikaros död" tar den moraliska konsekvensen av situationen och väljer, i vad som måste vara svensk litteraturhistorias mest skälvande och gripande rader, att krascha sitt plan i havet istället för att trycka på knappen.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.)

Löfte

Hej,

Nu slutar jag att vara personlig på bloggen. Jag kommer bara att objektivt skildra offentliga tillställningar av typen vernissager och releasefester utan att hemfalla åt peronliga kommentarer. Jag har försökt att följa detta innan, men misslyckats. Nu får ni ta det som ett högtidligt löfte, jag håller alltid mitt ord nämligen. Enda undantaget är mat och konst, där ska jag tillåta mig att säga om något är bra eller dåligt eftersom det faller inom kritikens område och jag trots allt är kritiker. Orsaken till detta är att jag inte vill återupprepa Diagnos här. Puss, kära läsare.

/Joakim

Silly me

Haha, jag borde ha lärt mig en läxa vid det här laget. Alla läser ju vad man skriver om dem förr eller senare. Som när jag dejtade en blond jurist och skrev något lustigt om honom. Han blev topp tunnor och antydde att han skulle stämma mig. Upptäckte nyss att Trygve (se tidigare inlägg) hittat hit. Tack google...

Anyway, jag fortsätter i tron att de flesta inser att lite humor och prestigelöshet är nyttigt för alla. Och som ni vet är jag ju ganska snäll egentligen. Jag menar väl, även när jag är dryg.

Den här helgen har varit råslapp. Jag har mest ätit god mat och shoppat kläder. Det har varit en väldigt romantisk helg så just nu är jag lite berusad av livsglädje. Igår åt vi på Metro och jag kan verkligen rekomendera deras vegetariska Wallenbergare. Helt underbar. Jag brukar inte vara så förtjust i husmanskost, men väl utfört kan det vara fantastiskt gott. Gjord på ris och valnötter, med mild gräddsås, glaserad lök, nypotatis och rårörda lingon var den här wallenbergaren en fyndig variation på en klassisk svensk maträtt. Try it!

Boktips

Bästa köpet just nu är nya boken "Collecting Contemporary" (Taschen). Contemporarymarknadens tunga spelare ger en initierad introduktion till branschen. Skribenterna består av Gallerister som Larry Gagosian och Barbara Gladstone, samlare som Charles Saatchi och Eli Broad samt en massa auktionshusexperter och curatorer. En riktig praktvolym till det ringa priset av 24.99€.

Performance och lantliv

I lördags var det performacekonstkväll på Lilith. Mycket folk. Art in Storage favorit Leif Holmstrand uppträdde som sitt alter ego, Sally Rattenman, iklädd svart satinklänning med spets och ansiktsmask. Det var intensivt och laddat. Han sjunger dessutom mycket vackert.

En tjej utklädd till Nils Holgersson juckade mot en död gås hela kvällen, mekaniskt och monotont. Matteo kom med den fina iakttagelsen att handlingen var ett slags förnekelse av gåsens död. Nisse och Akka stod ju varandra nära som ni vet.

Träffade Hans T Sternudd som dessvärre inte hade någon egen performance den här kvällen. Däremot skulle han göra nåt i Uppsala snart. Andra bekanta som jag mötte var Tamara Malmeström, aktuell med utställning på Galleri Rosemarie, Mattias Kristersson, vars examensutställning nyligen var en välbesökt succé och Fredrik Strid, aktuell med utställning i Uppland någonstans.

På söndagen begav åkte vi till Wanås för att titta på de nya verken. Bla ett sjungande träd som inte sjöng. Däremot fann vi en viskande mur. Mycket fin. Vi såg verk av bland andra Ann Hamilton, Anthony Gormley och Allan McCollum, samt nya verk av Melissa Martin, Peter Coffin och Jane Philbrick. På kvällen åkte vi till Skillinge, åt en god middag i trädgården hos Tor & Erik, promenerade längs havet, etc. Lantluften gör mig gott kan jag konstatera idag när jag är tillbaka i Malmö.

Fredag

Jaha...Vaknade av att min baby var tvungen att gå. Det var nån stor målning som skulle transporteras. Jag ägnade dagen åt att skriva, min uppsats. På kvällen gick jag på fest hos ingeniör-Gunnar. Vi drack stolybolly som smakade piss. Champagne smakar bäst rent, det är min mening. Således...Jag blev skitpackad på Bollinger. Det som var bra var att alla killarna var så söta att jag slapp l å t s a s att jag är trevlig, utan kunde vara det med full naturlighet.

Nu på morgonen ringde telefonen och jag råkade trampa på mina glasögon. De är helt böjda och jag ser snurrigt när jag har på mig dem. Helt kvaddade.Typiskt. De är Armani. Giorgio naturligtvis, inte Emporio. Det var liksom mina läsglasögon eftersom jag har svårt att läsa med linser. Nu måste jag kanske sluta läsa.