Populärbloggande

Fördelen med att blogga vanligt som här på Artinstorage, i motsats till konceptbloggandet på Diagnos är att jag här kan tillåta mig att vara tramsig och lekfull. Och eftersom det bara är vänner som läser Artinstorage skäms jag inte för att publicera töntiga bilder på mig själv. Som den här där jag ser löjligt bögig ut:

Foto: Johan Lundh

Nyborgerlighetens fördärv

Debatten om den sk nyborgerligheten fortsätter på Expressens kultursidor. Idag är Det Malte Perssons tur att säga sitt. Nyborgerligheten saknar substans menar Malte. Det är en krämarmentalitet som ligger bakom Isobels och andra förespråkare ur "cappuccinoborgerligheten" lovsånger till tweed och halvfranska skinnband. För borde inte en sann elitist hylla finkulturen? Malte har alldeles rätt. Det är dags för den gamla borgerligheten att slå näven i bordet. I julas irriterades jag över sedernas förfall. Köpköttbullar och annat snusk. Julklappsexcesser. Men också konsumismens seger över jultraditionerna. Aladinaskar och tevetittande har trängt undan aladåb och fasters julsånger vid pianot. Men hur firar cappuccinoborgerligheten jul? Med romglögg och julbord från östermalmshallarna? Om man ska tro Peter Wennblad på Neo är det livskvalitet. Att köpa dyrt skräp är det samma som god smak och livsnjuteri för den här, med Maltes ord, krämarborgerligheten. Jag tycker bara det är slappt och fantasilöst.

Esche: Det är sossarnas fel!

Charles Esche om nedläggningshotet mot Rooseum: "this has been a long time coming but now at least the terms and the sides are clear - social democracy versus experimental culture."

Litografier i Provendce

CANNES
Pa saval Fondation Maeght i St Paul-de-Vence som konsthallen Malmasion i Cannes, ar det litografier som galler. Miro, Tapies, Matisse etc pa Maeght och Andre Masson pa Malmasion. Vad Fondation Maeght betraffar ar huset, omgivningarna och skulpturparken val varda en egen resa, och visst finns har fantastiskt maleri, bland annat en stor Tapies som riktigt luktar gammal ingrodd fotogen och farfarsgarage. Men 95 procent av konsten ar litografier. Originaltrygck, javisst - men likval: Litografier...

Det ar kanske inte konstigt att konstvarldens mest kopvanliga typ av konst visas bland varldens kopbenagnaste manniskor, men mig trakar det ut. Det blir for jamntjockt. Tekniken begransar uttrycket. Formatet blir det samma pa vagg efter vagg. Och det ar nagot med fargerna. Det kanns soilblekt, urlakat... Det ar som att lyssna genom en symfoni i konstant mezzoforte, inom en och samma legatobage. Utan crescendon, diminuendon, accenter och pauser...

Lat litografierna vara hemmets konst, som de ar avsedda for. Pa museum vill jag kunna studera penseldrag och se fingeravtryck i olja... Nu ska jag ut och soka samtidskonsten i Cannes. Nagot sager mig att jag kommer att bli besviken. Mahanda far den vanta till Paris.

Julräkenskaper.

Jaha, då var julen till ända. Jag fördrev dem mest med att spela Sims med min lillasyster. Fick många fina presenter, men jag kan inte låta bli att uppröras över konsumtionssamhällets överdrifter. Vad ska man med så mycket saker till? För egen del fick jag bland annat en ny telefon (som jag verkligen behövde efter att ha kvaddat min gamla), en bok om katalansk samtidskonst (däribland konstnären Angel Bofarull, som har gjort ett lite kitschigt verk jag har i köket) och ett jättefint grafiskt blad som Johan gjorde på den tiden han sysslade med objektskonst.

God jul önskar familjen Borda-Oviedo

För första gången på femton år ska jag inte fira jul med släkten på pappas sida. Men från Bolivia och Malmö kommer här en julhälsning från familjen Borda-Oviedo och mig. Själv befinner jag mig i Stockholm och missar kalkonen, waldorfsalladen, den vinkokta ankan, ristimbalerna, de tre potatissalladerna, portvinssåsen, saffransparfaiten och allt annat vi brukar äta. Hursomhelst, God jul!

Gammelfaster Elvira, gammelfarbror Fernando och pappa längst till vänster


Mina busfrön till kusiner i La Paz


Jul i Bolivia: Min onkel Vassil skär upp kalkonen under farfars överinseende


Stockholm: Min lillasyster Nathalie och jag

Nördarnas revansch

Jag brukar säga att nördar är sexiga, men på senare tid känner jag mig lite hotad av dem. De är överallt och de är så sjukt framgångsrika och omtyckta. FCZ är så populärt att de flyttat dokusåpan från ZTV till TV3. På senare tid har det kommit ut en massa böcker skrivna av mobboffer som säljer skitbra och blir recenserade av dagstidningarnas främsta kulturskribenter. Och i bloggosfären är det rena väckelsevågen efter att Johan Hilton började lägga ut sin tonårsdagbok på sin blogg. Nu kommer helt plötsligt alla ut som töntar med en patetisk tonår. "O, ja precis så var det för mig också!" Johan H är en underbar kille på alla sätt (ALLA!), men han tycks ha varit ganska töntig som tonåring.

Jag har också den senaste tiden insett att många av mina närmaste vänner var nördiga och mobbade i tonåren. Jag blir lika ställd varje gång någon avslöjar att han (oftast killar) blev mobbad i skolan. "Oj, vad tråkigt... Jag har aldrig tyckt om mobbing! En gång skällde jag faktiskt ut min bästa kompis i högstadiet för att han mobbade en kille", brukar jag säga för att på något sätt involvera mig i erfarenheten och visa sympati. Men det är inte precis så lyckat. Jag fattar helt enkelt inte. It's a black thing.

Idag såg jag på det där tråkiga litteraturprogrammet på tv. De besökte Stockholms länspolismästare Karin Götblad för att titta i hennes bokhylla. Hon har en massa böcker och bor i en vacker paradvåning i Stockholms innerstad med kakelugnar och Bruno Mathsson-fåtöljer. Karin Götblad blev känd efter Anna Lindh-mordet och höll tal på Pride i år. När hon visar sina favoritböcker för tevemänniskan fnissar hon högt hela tiden och ler generat med sitt hästlika överbett. Hon påminner mig om den där tjejen i mellanstadiet, vars namn jag glömt, som var jättelång, hade tandställning och konstigt hår och vars händer blev svettiga och äckliga när vi dansade vals. Det var förstås lärarinnan som tvingade oss att dansa ihop på kulturtimmen. Jag undrar vad den där tjejen gör idag. Hon är säkert överläkare eller chefredaktör.

Musikaliska must haves

Tre musiker av Pablo Picasso (1921).

När jag nu ändå är inne på klassisk musik tänkte jag lista vad som är absoluta must haves i den klassiska repertoaren för personer med god smak, eller som vill ge sken av god smak. Ett vanligt problem för musikälskaren som ännu inte besitter konnässörskunskaper är att han eller hon inte vet vilken klassisk musik som bör utgöra bassamlingen. Dåså:

1. Bach "Goldberg-variationerna" med Glenn Gould. Tolkning av ett galet geni.
2. Mahler "Symphony no. 3" med Sir John Barbirolli. Gryning på en venetiansk gondol.
3. Shostakovich "String quartet No. 8" med Borodin Quartet. Lockar själen till en graciös balett.
4. Mendelsson "Violin concerto" med Jasha Heifetz. Man förflyttas till en Fassbinder-film.
5. Dvorak "Cello concerto" med Mitislav Rostropovich och Herbert von Karajan alternativt med Jacqueline du Pré. Ryskt svårmod eller franskt temperament – välj själv.
6. Rameau "Pièces de clavecin" med Christophe Rousset. Cembalo rockar fett!
7. Schoenberg "String quartet No. 2" med Julliard string quartet. Har ni tur hittar ni denna på en skiva med "Pierrot Lunaire" med bla. Daniel Barenboim. Tänk högmodernism – Mondrian, Le Corbusier, Cocteau och Rodchenko.
8. Britten "Cello suites" med Rostropovich eller, om man vill satsa på någon yngre och mindre känd, Jean-Guihen Queyras. Ren skönhet och mystik.
9. Tartini "The Devils sonata" med Andrew Manze. Musik från helvetet.
10. Satie "Gymnopedies" och "Gnossiennes" med Aldo Cicciolini. Det finns säkert bättre inspelningar, men den här är bra och samlar sviterna på en skiva. Diskbänksrealism med självmordsstämning och Ann Petrén.
11. Bruch "Scottish fantasy" med Itzhak Perlman. Väcker minnen om hjärtesorg och får mig att gråta.
12. Arvo Pärt "De Profundis". Andligt och storslaget.
13. Lutoslawski "the essential Lutoslawski" med Dieter Fischer-Diescau. Som en skräckfilm med konstant spänning, snarare än en massa blodiga effekter.
14. Beethoven "Sonatas for violin" och piano med David Oistrakh. Beethoven för tusan!
15. Stravinskij "Le sacre du printemps & Petroushka" med Igor Stravinskij. Den vackre Nijinskijs uppgång och fall är ett måste för alla medvetna bögar.

Klassiska kompositörer (Del I)

Jag tänkte inleda en liten serie om klassiska kompositörer med polacken Henryk Wieniawski (1835-1880). Hans svit Etudes-Caprices Op.18 för två violiner hör till romantikens vackraste stycken. Den första satsen inleds segt och smärtsamt, som om violinisten kämpar mot instrumentet. Därefter stegras tempot till ett allegro med referenser till Bachs solo partitas. Wieniawski växlar mellan dramatik och smäktande melodier, genombrutna av ungdomliga infall, utan att någonsin vara förutsägbar. Hans förmåga att ständigt överraska skiljer honom från många av hans samtida och bjuder på en upplevelse bortom det blott virtuosa.

Naket 'en masse'

Spencer Tunick
Untitled 2000
Cibachrome photograph

Jag gillar denna bild starkt.....köttigt så det förslår. Post-Auschwitz 1945 möter 1968 protest demonstration möter kylig 2000-tals estetik. Alla är likställda, alla är lika vackra/fula/upphetsande/avtändande...beroende på om man gillar gigantisk "ormgrop" eller att trava runt bland lik....take your pick.

Adjö, stolta stad

Nu åker jag hem till provinsen igen. Tråkigt. Avslutade min vistelse i Stockholm med brunch på Moderna med "svärföräldrarna" och middag på Folkoperan med Johan. Vi åt öppen ravioli med kronärtskocka, färskost och tomatsalsa. En liten tår grappa för att avrunda. Som om det inte vore nog så tråkigt att lämna Johan åker jag dessutom hem något handikappad efter en sexrelaterad olycka. Mitt knä är helt förstört och har ett otäckt sår. Jag haltar omkring som en krigsveteran. Jag säger farväl till Stockholm med några bilder på mig i typiska miljöer.

Skjutjärnsjournalisten Olinda

Journalistiken är i ständig utveckling och vi i branschen lär oss nya saker hela tiden. Journalistkårens senaste stjärnskott heter Olinda Borggren - även känd som "Big Brother-Olinda". Just nu åker hon omkring i Europa för att intervjua kändisar och i Expressen Fredag avslöjar hon sina yrkesmetoder: "när vi träffade [fotbollsproffset] Paolo Maldini släppte jag ut brösten. Det är mitt hemliga journalisttrick." Nästa år går "Spaden" tveklöst till Olinda!

Betty Boop som babianröv…

Ibland hamnar man i klassiskt pinsamma situationer som man önskar att borde ha lärt sig bättre från med åren, men man repeterar patologin till trots och gör även i vuxen ålder fadäser som kan få vida konsekvenser för en själv och/eller ens vänner och bekanta. Ju mer vuxen man känner sig dess då mer pinsamt tycker man det är när man har satt foten i munnen.

Jag har med åren lärt mig att kalla mina pinsamheter för ”…mitt Betty Boop-filter” och har på så sätt kunnat sopa diverse ”klonks” under mattan. En ”Klonk” (finns inte i SAO..ännu) är ögonblicket då du inser att du har sagt eller gjort något lätt pinsamt och gropen i halsen blir till en ”klonk”….eller…ljudet då silverkandelabern ramlar i golvet…och ALLA tittar på dig…för det var Ditt fel att den ramlade i golvet.

Min partner nämnde högt och tydligt häromdagen att vi skulle till skoaffären och byta stövlar…- Jaha, säger jag, lite förstrött men ändå med tillräcklig sinnesnärvaro för att verka seriös. Två minuter efter frågar jag helt allvarligt; - Vart skall vi? Min partner gapskrattar och undrar vilken blå himmel jag tittar på egentligen. Det var en ”klonk-light”. En tyngre klonk är när man tydligt och klart klättrat tillräckligt högt och rumpan syns riktigt ordentligt utan att veta om det.

En sådan ”klonk-de-luxe” står min bloggkamrat för, till exempel, då han nämner en eventuellt ’rik tant’ som kanske kunde vara Alexandra Charles i kändisrapporten nedan. Damen i fråga är Agneta Gynning, tillika konstnär, duktig förlagsredaktör och som strössel – Carolina Gynnings mamma. En förtjusande dam som ännu inte hunnit upp i Alexandra Charles respektabla ålder. Min partner fick sig ett gott gapskratt då jag visade upp min bloggkamrats vimmelrapport och kommenterade förundrat ”- …att tydligen så kan man göra karriär av sin okunskap också numera.”

Nu är ju inte en liten blogg som denna ett hopp uppåt i karriären, men min partner hade en bra poäng? Frågan som tydliggörs är då; ”-…hur mycket behöver man egentligen veta för att kunna göra sig intressant, eller för att fånga andras uppmärksamhet?
Det tycker jag är en fråga värd att fundera över.

Vi sköljs ju över dagligen av budskap, politiska och moraliska värderingar, allmän polemik och kändisskvaller, det är klart. Men hur intressant är det? Vad finns källförteckningen? Är vi så medietrötta att fotnoterna helt har ramlat ur vår hårddisk och vi är beredda att acceptera vad som helst? Är det verkligen så cyniskt att ’svansen viftar hunden’?

Inte för att belysa min bloggkamrats kändisvimmel i ett dåligt ljus – men där finns ju ett par ”klonks” som jag tycker att han borde tänka på, när han annars skriver så seriös konstkritik i respektabla medier. Kanske var det ett litet experiment för att se hur pass blasé man kan vara åt diverse tillställningar utan att faktakolla.

Rent konversationsmässigt kan man ju släppa en ’rökare’ eller två, men det blir genast mycket mer intressant när ’rökaren’ landar utanför sin kontext som i skrift eller på band. Då blir ’rökaren’ till en ”klonk”. Ungefär som Bosse Ringholms förlupna telefon som han glömde påkopplad efter en intervju med media om illegala spelautomater. Det var en ”klonk” av gigantiska proportioner och var helt enkelt alldeles underbar. Att han sedan dementerade sin ”klonk” som ett allmänt hjärnsläpp visar ju bara att hans ’hårddisk behöver omformateras och defraggas ordentligt.” Innan dementin så verkade han plötsligt så ’mänsklig’ ju…och jag fick rent sympatiska tankar om denne så annars förhatlige man.

Min största ”klonk” de senaste dagarna var dock att jag råkade glömma våra ”leksaker” på hotellrummet när vi checkade ut. Hade den Somaliska städerskan vart en grävande reporter i någon skvaller-raggblaska så hade nog både min partner och jag blivit ”klonkade” ordentligt. Men hotellet där vi bodde har ju fått renommé om sig för sin eleganta diskretion och jag kan därför pusta ut och nämna det här…på en nästan okänd blogg som hedrar sig med att skriva lättsinniga och endast lätt igenkännbara pratbubblor om oväsentligheter som konst, kulturbabbel och en och annan ”klonk”…

Kändismingel

Frans Hals "Young man holding scull", ca 1626-28. The National Gallery (London).











Jag trotsade det ihärdiga duggregnet och mötte upp med min bloggkollega och hans barndomsvännina på Grand. Vi skulle gå på Nationalmuseum för att titta på holländskt måleri. Det var en ganska bra utställning som bjöd på några riktiga pärlor. Den snillrika upphängningen av Rembrants Batavernas sammansvärjning upprättade verkets magiska kvaliteter. Det lyste från målningen som om ljuskällan fanns i färgen på duken. Ett annat kärt återseende var Frans Hals Ung man med dödsskalle, ett lån från National Gallery.

Efter utställningen gick vi på Bennys coctailparty på Hotell Diplomat på Strandvägen. Det var fullt med människor som vi kände igen men vars namn vi hade svårt att komma på. Benny presenterar oss för My Ridell och det dröjer en timme innan jag kommer på det: "Det är ju hon som klädde ut sig till japan på femman!" Andra, som Carolina Gynning, är lättare att känna igen. Hon pratar bred skånska och trippar omkring i stilettklackar med en svart chanelväska hängande från armvecket. Hon är blondin igen.

Jag och "Southern Comfort" pratar med en rik tant som jag trodde var Alexandra Charles (det gör jag fortfarande) samt en annan dam som är chef för Carnegie Art award, men som inte verkade ha någon aning om konst. Vi dricker ganska mycket vin, ständigt trugade av personalen som inte drar sig för att bönfalla oss om att ta emot ännu ett glas. Jag är inte nödbedd och häller i mig friskt.

När jag vi står där med den förmodade Alexandra Charles sveper Benny förbi med en spådomskaka: "Ni kommer att ingå partnerskap", säger han till mig och Johan. Jag blir paff. "Men jag är emot äktenskap av princip" stammar jag. Fast det hela låter inte så tokigt ändå. Jag får senare även veta vad som hänt med farmors Jesusbarn, en figurin i alabaster i kolonial barock från 1730-talet som betyder mycket för mig. Den är dessutom mycket vackrare än en liknande jag såg i Vatikanmuséet för nästan ett år sedan. Tydligen gömmer en illasinnad släkting "Gossen från Cuzco".

Mot slutet sitter jag, Southern och Johan på en puff och vvilar ett slag. Bredvid oss sitter två kvinnor stilla. Den ena håller hårt i ett halsband. De sitter så där i trekvart. Därefter får vi veta att det var Thomas Di Levas fru som välsignade krimskramset. "Så länge?!, utbrast jag, En präst gör det på fem sekunder."

Innan vi gick blev jag presenterad för Linda Lampenius. Hon var jättetrevlig och charmig, så som finlandssvenskar ofta är. Jag gottar mig åt att jag fick träffa min fd pojkväns (han är också en finsk violinist) idol. Det ska jag skryta med om jag träffar honom igen. Det ärt hon som står i bakgrunden med stort platinablont hår.

Kvällen slutade för mig och Johan på en restaurant på söder där vi åt svampfylld canneloni.

Dyr hötorgskonst

I lördags gick Johan och jag på en liten gallerirunda. Liten är kanske en underdrift, vi hann egentligen bara med Brändström & Stene. Huvudattraktionen Anna Finney sålde ut alla sina akrylmålningar redan på vernissagen. De ligger runt 70000kr st. Jaha, vad är det här för målargeni, undrar läsaren. Det skulle jag också vilja få förklarat, för hennes målningar var på sin höjd harmoniskt färgsatta. Tekniken är medioker. Motiven ointressanta. Somliga kallar Finney socialrealistisk, en beskrivning som säger mer om samhällsklimatet än om hennes konst. Uteliggarskildringar är inte per automatik samhällskritiska reflektioner. Hötorgskonstens alla tiggarpojkar och gråtande barn förstås inte som politiska kommentarer till barnmisshandel eller barnarbete. För mig finns det inget mer irriterande som konst som gör anspråk på att sända ett budskap, men inte levererar. Anna Finneys målningar är lika stumma och dekorativa som någonsin de gråtande barnen, sjökaptenerna, zigenskorna eller någon annan hötorgsikon.

L'image accomplie

Kristjan Gudmundsson
Drawing
Graphite / Paper

Grafiten har vidrört pappret och på så sätt är teckningens handling utförd. Mer om teckningens absoluta väsen finns knappast att tillägga, sett genom den isländske konstnären Kristjan Gudmundssons verk. Poesi, teckning, objektivitet, generositet och klarhet...på samma gång..! Ger mig katten på att Sol Lewitt vrider sig av minimalistavundsjuka....!

Hot stuff

Nu är det teckningar som gäller! Måleriet är för tekniskt och genomarbetat, skulpturen för monumental och tung. Videokonsten är inte bara för opraktisk för samlaren/konstälskaren, den har dessutom sina begränsningar även i den narrativa förmågan. För det som lockar är den berättande konsten, en konst som underhåller och engagerar med en historia. Följaktligen har teckningen blivit det trendigaste mediet just nu. Här ovan till höger ser ni en teckning av Bruce Nauman, i MoMas ägo (Punch and Judy II Birth & Life & Sex & Death. 1985. Tempera och graphite på papper, 191.8 x 184.2 cm). Men det finns många samtida svenska konstnärer som ägnar sig åt teckning och som är bra investeringar i ett lite längre perspektiv.Jonas Liveröd, bosatt i Malmö:

Andra intressanta tecknare är Chalotte Walentin, Helene Billgren och Lisa Jeannin.