Wednesday, January 31, 2007

Konstfejd i Helsingborg

Upptäckte sent om sider att det har rasat en konstfejd i Helsingborgs Dagblad. Jag har inte satt mig in än, men samlar artiklarna här i kronologisk ordning:

Crister Enander: En incestuös uttrycksform (10/1)

Fredrik Svensk: Konsten talar inte för sig själv (11/1)

Linda Fagerström: Konsten måste diskuteras i detalj (12/2)

Lars Vilks: Konsten berör uppenbarligen Enander (15/1)

Crister Enander: Är det där egentligen konstkritik? – Ja, vad fan skulle det annars vara! (16/1)

Sven Sandström: Konsten betingas av kulturen (17/1)

Magnus Jensner: Konsten har i alla tider sökt nya vägar (18/1)

Fredrik Svensk: Ingen kan hindra någon annan från att göra konst (19/1)

Martin Schibli: Höj lägstanivån inom konsten (23/1)

Channa Bankier: Personlig kosnt finns inte med i debatten (25/1)

Dan Jönsson: Makten över konsten är inbyggd i systemet (27/1)

Fred Andersson: Konstens avgörande fråga: I vems intresse? (30/1)

Vidare har Lars Vilks diskuterat inläggen livligt på sin blogg.

Malmökonsten regerar

Det gläder mig att Andreas Johansson får positiv respons på sina bidrag på Liljevalchs vårsalong. Igår sprudlade Mats Arvidsson i Kulturnytt, och idag skriver Anders Olofsson i Konsten.

Det blir en allt vanligare känsla att få se det som för någon månad sedan visades på små och obskyra malmögallerier uppmärksammas stort i de väletablerade sammanhangen. Modernautställningen förra året var ett annat exempel. Som malmöbo frågade man sig varför man lagt ner pengar på tågresan till Stockholm, när man redan sett så mycket av det bästa runt knuten...

Thursday, January 25, 2007

Gå och se!

Tuesday, January 23, 2007

Det möjligas konst

Lunds Konsthall

Miriam Bäckström
Ion Grigorescu
Arturas Raila
Raqs Media Collective

Curator: Anders Kreuger
Till den 18 mars




Är det möjligt att flyga över Arktis med luftballong?
- Ja, svarade ingenjör Salomon August Andrée och kastade loss med vätgasballongen Örnen från Danskön i Svalbard den 11 juli 1897.
- Det kan ingen veta, hade den samtida franske filosofen Henri Bergson sagt.

Han menade att det är först när något har hänt som vi vet om det är möjligt. Jag kan inte uttala mig om huruvida det är möjligt att gå till biblioteket i morgon eftermiddag, eftersom jag inte vet vad som kommer att hända fram till dess. Det kan översvämmas eller brinna ner. Jag kan få vinterkräksjuka. Det är först när jag är där som jag vet att det verkligen VAR möjligt att ta sig dit.

Det är grundteorin kring ”Det möjligas konst”, och den utvecklas i att de fyra konstnärernas arbetssätt är lätt oortodoxt, och i någon mån handlar om att ta risker och beträda okända marker. Det är i regel inga halsbrytande konster och experiment, men ändå utkristalliseras verk som alla innehåller en sällsam laddning.

Arturas Raila (Litauen) jobbar med att fotografera gamla kultplatser och försöker fånga dess inneboende kraft på bild. För det mesta fuskar han och låter människor på platserna uttrycka laddningen med sina ansikten och gester, men på några bilder lyckas han hitta vinklar där ljuset och vegetationen samverkar och skapar ett fantastiskt sug mot centrum.

Spänningen i Ion Grigorescus (Rumänien) arbete består dels i den självkritiska räfsten av hans eget konstnärskap, dels mellan de infantila närstudierna av hans nakna gubbkropp, de intima familjesituationerna och de många bilderna av ortodoxt religiöst liv.

Den obehagligaste laddningen finns i Miriam Bäckströms verk. Det är en film om arbetet med den utställning hon ska ha på Färgfabriken i Stockholm i februari. Hon bestämde sig för att göra utställningen till ett experiment, och låta den yngre och mindre erfarna konstnären Kira Carpelan göra den åt henne. Inte som curator, utan som konstnär med total tillgång till Bäckströms arkiv, resurser och tidigare verk.

I filmen ser vi de två konstnärerna arbeta och resonera kring vad projektet egentligen innebär. Båda två är otroligt utsatta. Bäckström för att hon utlämnar sig åt någon annan och tar en risk som kan innebära totalhaveri. Carpelan för att förväntningarna på henne är enorma. Allt genomsyras av en molande osäkerhet. Blickarna är frånvarande och säger ”Jag har ingen aning om vad jag håller på med!”.

Man får samma känsla som när de tre äventyrarna i Jan Troells film om ingenjör Andrée precis kastat loss, och allt går åt helvete – redan under första minuten. Korgen vattenfylls, de tvingas slänga barlast överbord, och styrlinorna ramlar av. ”Vi skulle kunna nödlanda på Fogelsang”, säger Frænkel och pekar på en ö i vindriktningen. ”Varför det?”, svarar Andrée. Och så fortsätter färden. Det är just det där ögonblicket – där insikten om den högst troliga undergången blänker i äventyrarnas ögon, som är så utdraget i Bäckströms film. Projektet är igång och kan inte stoppas. Det finns ingen Fogelsang att nödlanda på. Och om några veckor öppnar utställningen på Färgfabriken. Först då vet vi om det var möjligt att skapa en utställning på det här sättet. Fram till dess är Miriam Bäckströms film en thriller.


(Publicerad i Sydsvenskan den 24 och 25 januari 2007.)

Sunday, January 21, 2007

Fin i Berlin

Är på lång-weekend i Berlin. Idag gjorde jag och min vän, tillika bloggkollega, en räd på diverse konstmuseer. Jättebra utställning med Jonathan Monk på Haus Am Waldsee. Sedan expressionisterna på Brücke museum i Dahlem. Följt av riktiga godbitar av klassisk modernism på Neue Nationalgalerie. Min kompis gick runt som en Stasi-spion och smygfotade de verk som var privatägda i hopp om att få hantera försäljning vid tillfälle. Därefter tog vi en snabbis till Gemäldegalerie för att återse gamla favoriter, bla Caravaggio och Bronzinos porträtt av Ugolino Martelli. Om han verkar lite bekant för en och annan gammal vän är det för att Ugolino är nästan identisk med min ex ex-pojkvän Tommi. den finske violinisten, ni vet.


Samtida kinesen Yang Shiaobin appropierar Lennart Nilssons berömda bild av en spermie som befruktar ett ägg. Skithypad målare som av en händelse ställer ut i en kyrka i Berlin. Min vän förhandlade med prästen. "Är den till salu?", "Ja, om man skänker till vår stiftelse...", svarade patern.


"Profan kärlek" av Caravaggio. Sist jag fotade mig framför den blev bilden väldigt suddig. Nu fick jag revansch. Jag studerade målningen så noggrant att jag såg ollonet!


Joakim tar efter en sur Ugolino. Sjukt vacker målning dock.

Thursday, January 18, 2007

Fem i Lund

Fem i Lund
Kulturen, Lund
Till den 4 mars




Jörgen Fogelquist (1927-2005) var gift med skådespelerskan Ann-Marie Gyllenspetz, som var med i Bo Widerbergs vackraste och kanske bästa film, Kärlek 65. Den handlar om några vänner som umgås kring regissören Keves sommarställe vid Kåseberga och ägnar sig åt fullfjädrad eskapism. Festar, pratar om konst, är otrogna och flyger med drakar till Bill Evans poetiska pianomusik och Vivaldi. Det måste vara de drakarna Fogelquist har målat i några av verken som visas på Kulturen i Lund. Man ser dem både nerifrån och uppifrån, mot marken, där solen bränner gräset och gör jorden alldeles varm. I andra verk av Fogelquist syns ett cirkustält, en cylinderhatt, en käpp. Tankarna går till Det sjunde inseglet och Gycklarnas afton – det ambulerande cirkussällskapet som slår ner sitt tält i leran och fukten, och lämnar efter sig hästskit, sågspån och spår efter vagnshjul i jorden.

Detta med jorden går som en rak linje genom Fem i Lund. Den upptar större delen av trädgårdsmannen Sten Dunérs (f. 1931) målningar Lundakalender, och hans underbara små skisser över åkerlandskap med gråa skyar, avlägsna skorstenar och vägstolpar. Den finns hos John Wipp (1927-2005), bland annat i hans utsågade och bemålade plywoodskivor. I en av dem syns en telegrafstolpe avspegla sig i en pöl på en vattensjuk vinteråker. Mycket listigt använder han sig av plywoodens trämönster för att gestalta vattnets glimmer. Ett fenomen från naturen imiterar ett annat.

Rakt ur jorden tycks Staffan Nihléns (f. 1929) stenskulpturer ha hämtats. Vid första anblicken ser de helt obehandlade ut, som objet trouvé – upphittade och ställda på piedestal. Med vad som verkar vara minimala ingrepp skapar han en rörelse i stenen – plötsligt framträder en danserska, en omfamning, en gest, ett eko av en klassisk skulptur. Det här är konst när det är som bäst. Konstnären tycks ha tagit ett steg tillbaka, och utan att ha något behov av att framhäva sig själv och sina manér, släpper han ut det som finns nedlagt i själva materialet – någon sorts självklarhet. Lika mycket som det är konstnären, skulle det kunna vara naturen, erosionen och blåsten som skapat skulpturerna under tusen år.

Och blåsten – den målar Ulf Trotzig (f. 1925) i sina ursinniga och monumentala verk med kämpande träd och stretande fåglar över de vindpinade markerna.

Jag har sällan upplevt en så omedelbar känsla av här och nu i en konstutställning. Färdades man mellan Malmö och Lund i helgen, eller kanske ut mot Österlen, upplevde man allt detta som visas på Kulturen – de snöfria och steniga åkrarna, den vattensjuka jorden blottad mot den gråa himlen. Stormen. För människorna som bor på en viss plats är landskapet är det enda de har gemensamt – den största bäraren av det kollektiva medvetandet, som kan framkalla associationer till både gemensamma och privata upplevelser. Genom verken, urvalet och den inbördes placeringen gräver Fem i Lund stadigt och målmedvetet i den mylla vi står, och helheten blir ett porträtt av vintern 2006-2007, en mycket fin genomgång av en generation lundakonstnärer och ett närgånget pillande på betraktarens egna minnen och erfarenheter.

(Publicerad i Sydsvenskan den 17 januari 2007)

Saturday, January 13, 2007

Konstnärer.......senare

Som utlovat, ett litet urval av mina favoritkonstnärer från Art Basel Miami Beach mässan förra månaden.

Först ut är Los Angeles surrealisten Mark Ryden som fått ett rejält uppsving de sista året. Han målar i en gammaldags stil med långsam och säker penselföring. Produktionen är liten men knivskarp och hans bilder är en resa in i ett USA som är bisarrt, komiskt, tragiskt och speglar den ytliga men dock tydliga psykopatologi som utgör själslivet i världens största konsumtions samhälle. Det är som om 'Bratz' dockor, Abraham Lincoln memorabilia, uppfläkt kött och Barbara Cartland pasteller på något sätt korrumperats och blivit sublima i Rydens' måleri. Den enda målningen som visades på mässan såldes efter ganska exakt 37 sekunder enligt uppgift från galleristen Michael Kohn, för 300.000 dollar.

Nästa intressanta konstnär är Amie Dicke, Holländare som landade ensam i New York på stipendium för några år sedan. Hon blev ganska snabbt isolerad och kände att hon inte kunde få kontakt med storstaden och dess hierarkier. Alla reklamskyltar som utlovade "a better lifestyle" gjorde henne bara mer uppmärksam på hur ytlig staden kan vara och gjorde henne ännu mer deprimerad. Hon började att samla och dissikera de bildsköna modellplakaterna som tittade ner på henne från varje gathörn och började därefter att skära sönder dem. Resultatet är en svit med "cut-outs" som är både vackra och sorgsamma. Dicke representeras av Peres Projects i Berlin.


Subodh Gupta är det Indiska stjärnskottet som nästan uteslutande arbetar med lågkvalitativt rostfritt stål. Det stål man ofta kan köpa på IKEA eller på INDISKA i varierande former till lågpris. Hans skulpturer och installationer berättar om ett Indien som kämpar med sin identitet som historisk nation men också som "ny" stat med nya ekonomiska förutsättningar som globaliseringen har medfört. Det råder en estetisk spänning mellan objektet som är välpolerat och proffsigt utfört och subjektet som berättar om det latent kaotiska, det ouppklarade och det opaka som Indien alltid kommer att dras med, denna största av demokratier. Representeras av Art and Public i Genéve.

En konstnär som snabbt håller på att bilda skola är Amerikanen Kehinde Wiley som bor och arbetar i New York. Hans stil är skarp och kritiserande och har kallats "rap-barock". Målningarna är extremt väl utförda och föreställer oftast kända Amerikanska rappartister, mediehungriga kriminella, skådespelare och svarta samhällsbyggare. Wiley lånar friskt ur den "vita" konsthistorien, men på ett mer flashigt och utåtriktat sätt än exempelvis den mer konceptuelle och nedtonade svarta konstnären Fred Wilson och hans "museumsinterventioner", som också arbetar med 'svarta' frågor. Wiley har ännu inte ställt ut i Europa man representeras redan av Deitch Projects i New York. Vi får hoppas att någon svensk gallerist plockar upp honom innan det är för sent, som så med mycket annat.

Naturligtvis finns fler konstnärer att belysa som hade meriter på ArtBasel Miami Beach men detta får ses som ett representativt urval som helt subjektivt har fastnat på min hårddisk.

Monday, January 08, 2007

Sen rapport från Art Basel Miami Beach

En länk till Art Basel Miami 06 mässan förra månaden från vernissagen.
Som vanligt var "alla" där, fast nu är det mer obligatoriskt än självvalt. Det är en ökande trend på de stora konstmässorna att gallerister sätter upp museumsliknande projekt med sina konstnärer, om än i bara några dagar. Detta har gjort att museumsintendenter, curators, skribenter och samlare "måste" närvara.

Festerna som följer mässan är storartade och påkostade och Vanity Fair, Vouge Magazine, UBS Bank, Ferrari, Karl Lagerfeld, Paris Hilton Inc. och Museum of Modern Art överträffar varandra i sin strävan att bli kända för att ha haft "partyt"...Bästa festen var dock på The Setai i Miami Beach (länk nedan) där Enrico Navarra Gallery tillsammans med storsamlaren Leo Malca samlade konstfolk, A-list celebrities och socialites runt penthouse sviten på 1500 m2, egen sushikock, 8 barer, rooftop pool och influgen DJ från Amsterdam. Därtill den egna influgna konstsamlingen som kunde beundras på väggarna under kvällen. Jag undrar stilla för mig själv - får man mindre baksmälla om man bara dricker Perrier Jouet Rouge Champagne, eller är det sak samma?


Nåväl, med alla dessa folk samlade på ett ställe så blir det naturligtvis grogrund för utvecklandet av vresiga egotrippar. Ni kan ju bara tänka er vilken stress och vilket kiv det blir när Mrs. Big Collector och Mr. Superimportant Curator upptäcker att det bara finns 35 platser på Jou i Miami och dem inte finns på namnlistan för att dem inte bokade bord för 4 månader sedan - ..."but but....DON'T YOU KNOW WHO I AM!!!!!!!!!".....
Hovmästaren: Oh, yes - you're probably some highly coveted art personality, like everyone in town right now....come back later....or don't come at all!

Så blir det när det finns för mycket pengar i världen....

P.S. Återkommer med mitt personliga urval av favoriter från mässan lite senare....

Sunday, January 07, 2007

Konstpriset

Jag har inte fattat hur man lägger upp youtube länkar på bloggen, men tryck på den här länken så kommer ni till en film med den bisarra utdelningen av Konstpriset. Helt hysteriskt.

Saturday, January 06, 2007

Nöjesguidenfesten

Jag tror jag dör! Har inte varit så här bakfull sedan 90-talet... Nöjesguidens galafest var verkligen FESTEN. Alla var där förstås. Men jag fattar inte varför, de borde skära ner biljetterna till en tredjedel.

Jag var typ i tjänst fram till midnatt, vilket innebar att jag mest cirkulerade omkring. Vet inte hur mycket tid jag la på att försöka hitta försvunna vänner. Orkade liksom inte leta heller för jag träffade någon jag inte sett på evigheter vart femte sekund. Min huvuduppgift var att ta hand om nominerade, dvs Lars Grambye, chefen på Konsthallen, Mats och några konstnärsdamer från Aura samt Leif H med entourage.

Så, detta hände under kvällen:

Leif Holmstrand fick priset i kategorin Konst.

Jag bråkade med nån Cardigan-fjant som försökte jaga bort Lars Grambye med fru från sina platser. Hon var för övrigt helt förtjusande.

Drack asmycket champagne. Pommery.

Pussades med Carl R-B. Straighta killar är rarast, jag får aldrig lika mycket bekräftelse av bögar.

Skällde ut en A-kasse-moochande salongsbolsjevik som trakasserade taxichauffören med frågor av typen "Hur känns det att vara underklass?"

Tror att en latinokille stötte på mig på efterfesten med argumentet att "vi latinos måste hålla ihop." Jag bara "If you say so..." Han var söt men tröttnade och gick hem när jag inte visade tecken på att vilja följa med honom.

Minnesvärda repliker:

"Bara för att man delar ut pris behöver väl inte HELA stan bjudas in? Det räcker med den bättre halvan."

"Jag behöver inte ligga och kramas, jag behöver kuk."

" Åh, vad längesedan vi sågs! Vi måste ses nästa år också!"

"Jag hör inte vad du säger. SMS:a!"

Wednesday, January 03, 2007

Postmarxist?



Gud, jag dör av stress och uppsatsångest! Ska lämna in på onsdag nästa vecka och är inte på långa vägar färdig. Ändå har jag lyckats klämma in så många nyckelteoretiker att det är pinsamt: Rosalind Krauss, Guy Debord, Clement Greenberg, Michael Fried, Baudrillard, Fredric Jameson...Till och med Althusser på ett hörn. Hejdade mig i sista stund när jag var en hårsmån från att ta till Barthes. Nu är måttet rågat! Sen har jag helt snöat in på en analys av konsumtionens logik. Det är typ det som min uppsats handlar om nu. Kulturell produktion skiljer sig inte från övrig produktion av konsumtionsvaror. Samhället är ett skådespel. Allt är simulacra och falskt medvetande. Homo consumans. Jippi, jag håller på att bli postmarxist.

Nu ska jag skriva färdigt mina artiklar till NG och sedan bestämma mig för om jag ska rama in en trist serigrafi av den sammhällskritiske konstnären Pedro Barateiro, eller om jag ska ge bort den.