Blast from the past....

Efter en alldeles för lång paus så fick jag i går kväll ett mycket angenämt samtal från en gammal vän i New York, konstnärinnan Kiki Smith. Många känner till henne som "abjektkonst- drottningen" från början av nittiotalet där hon blandade urin, blod, vax, bajs, sperma och spott till små och stora skulpturer och verk på papper. I början så förfärades konstpubliken och flera utställningar blev faktiskt indragna då museerna inte riktigt kunde greppa denna extremt "intima" konstform. Alla tittade nyfiket på och förfasade sig, (ungefär som man tittar på en bilolycka) men ingen vågade köpa nåt, än mindre införliva hennes verk i någon offentlig samling.

Det tog visst några år innan de mest vågade konstsamlarna bar hem skulpturer av Kiki Smith som i bästa fall illustrerade tarmar, urslitna ögon i porslinsskålar eller vaxdockor som sög av sig själva helt oförskräckt. Numera kostar hennes verk miljoner och hon anses vara en av de 10 mest viktiga nu levande kvinnliga konstnärerna i världen. Vi träffades för första gången på Louisiana i Danmark 1993, då hon invigde sin separatutställning - en kuslig samling av pappers och vax skulpturer i en dramatiskt scenograferad presentation. Jag krånglade mig in på vernissagemiddagen och fick en pratstund med henne, där jag frankt frågade om hon kunde ge mig ett jobb som assistent. "- Visst kunde hon det, sa hon. Ring mig nästa år...".

Året därpå blev jag hennes assistent på en konstskola i USA och jag jobbade tillsammans med henne under en sommar. Hade jag haft uppehållstillstånd så hade jag kunnat fortsätta, men så var ju inte fallet, så jag återvände till Sverige och Tyskland, där jag jobbade vidare som gästlärare. Vi höll dock kontakten och blev så småningom goda vänner.

Jag bodde i långa perioder i Kikis hem i New York, tillsammans med 20 vita duvor och en manodepressiv katt. (Undrar varför...hehe) och en stor stubbe som hon odlade shitakesvampar på. Under min tid hos Kiki så fick jag en ovärdelig kunskap om hur en driven konstnär jobbar. Hon arbetar jämt, och jag skojar inte. Är det inte en teckning så är den nån konstig vaxgrunka eller nåt litet pill med silverpärlor. Hela hennes liv består av att (likt en haj) vara i rörlighet, och jag har aldrig lärt känna en annan människa som lever så i nuet som Kiki Smith.

En speciellt rolig anekdot: Jag hade bråttom till mitt jobb på galleriet som jag drev i New York och Kiki erbjöd lift tillsammans i taxin, då hon skulle på ett möte om ett offentligt uppdrag till katolska kyrkorådet i New York. Denna tävling var i sällskap med Bruce Nauman, Agnes Martin och Chuck Close, så det var inga "småfåglar" som skulle röjas ur vägen, om nu Kiki skulle vinna uppdraget. I en smutsig tygpåse som Kiki bar så putade det ut en konstig form. "-Vad är det, frågade jag? - Mitt förslag till uppdraget för katolikerna, svarade Kiki", och plockar fram en av de vackraste och mest frapperande skulpturer jag någonsin sett. Det var en exakt skulptur av en människoskalle (i brons) med en inskription över kraniet på latin som fritt översatt till Engelska blir "HE FALLS INTO RUIN BY HIS OWN WEIGHT". Hon vann inte uppdraget, och jag har aldrig sett skulpturen utställd igen någonstans. Men den lever kvar som ett mycket starkt minne.

Sådan är hon.....att hon kan plocka fram ett mästerverk ur en skitig tygpåse på en regnig dag i New York, utan några omsvep. Whatever....brukar hon säga.
Igår frågade hon om jag ville komma och hälsa på och bjöd sonika in mig till sin födelsedag om ett par veckor. Jag är mycket frestad att åka över och se vad hon har sysslat med de sista 2 åren sedan vi sågs. Och glad på samma gång - med gamla tankar som börjar flyta upp till ytan, reminiscenser som avger en välbekant doft. Trots det nya årets stank 'på den personliga fronten', så är det underbart att veta att fröna som såddes för många år sedan har vuxit upp till en bestående vänskap. Oberoende av kändisskap och pengar.

(Alla bilder courtesy Kiki Smith och Pace Wildenstein Gallery, New York)