Så gav han upp...

Telefonen ringer...hela tiden...typ...konstmuppar och miss piggy's hela tiden som frågar hur "långt är ett snöre".... Skall packa jätteväska till Miami och Palm Beach och har inte börjat tvätta ännu...."schlampisch"...som dem säger på tyska.

Min kompanjon (han från Schweiz) - har till slut övertalat mig att vi skall öppna galleri här i Berlin. Jag har varit emot idén hela tiden, eftersom jag gillar att köpa nutida konst, men hatar att sälja den. Avskyr tanken på att 'konstnärer' också skall börja ringa och fråga och kräva och vara "needy" och vräka över sina olösta problem på galleristen. Fast i helgen så fick vi en ganska elegant lösning på problemet - vi rekryterar en ny curator som får bära grishuvudet...hehe

Själv tänker jag smyga omkring som min egen skugga after stängningstid, alltid vara oanträffbar och på resande fot och bara sms'a till vår 'director'....hehe...det vore nåt det.
I alla fall så hoppar vi över stupet den 1:e Mars 2007, nånstans runt Auguststrasse.
Återkommer med lönlöst skvaller och uppdateringar...later.

Innan dess så får ni hålla till godo med en blogg kollega i USA som med sin sida TOWLEROAD gillar konst och pojkar, män, killar (anyway they come...sorry "cum") ....haha
Om någon planerar att vara i Miami på ArtBasel Miami Beach mässan, så missa inte festen på Raleigh Hotel den 6:e December. Lou Sagar från New Yorks "The Core Club" har fest med systrarna Hilton, Steve Martin, Karl Lagerfeld och lilla jag. ;-)

Flamländskt måleri

På Musée d´Art Ancien stiftade jag bekantskap med en gammal flamländsk målare vid namn Dirk Bouts. Jag blev fångad, kan man säga, av de märkliga ansiktsuttrycken på figurerna, liksom av de komplicerade kompositionerna där tid och rum upplöses. Här en detalj ur en diptyk jag särskilt fastnade för. Notera kvinnans blaserade blick medan hon håller ett glödande järn i ena handen och sin makes huvud i de andra.

Encore a Bruxelles

Sista dagen i Bryssel. Blir mer och mer förtjust i staden. Lägenheterna ar sjukt snygga har. Mina vardar ar 20/ariga elever pa dansakademi och saledes fattiga, men ända bor de i jättefina sekelskiftesvaningar med 4 meter i takhöjd och svensk standard. Tydligen billigt här. Det har jag själv märkt och igar klagade jag över att jag inte spenderat nagra pengar under min vistelse. Ett besök i Dansaert idag, Bryssels modedistrikt, har med rage avhjälpt det. Nu har jag postshoppingangest.Anyhoo, nagon choklad har jag ännu inte köpt.




artinstorage

Vykort från Bryssel

Grymt bakfull efter födelsedagskalas och ateljéskiva hastade jag till Kastrup för att ta mitt flyg till Bryssel. Glömde passet! Men tack och lov fär EU...Det gick bra med legget. På flyget åt jag en liten tallrik med färsk frukt, grönsaker och ost. Med ett generöst glas champagne och Sedecia av Scarlatti på ipoden kände jag mig verkligt kontinental. Framme i Bryssel och allt verkar toppen. Min värd ska dra runt mig på fester i dansarkretsar ikväll Men fösrt middag ute. Magnifique!artinstorage

Muzic non-stop

Min väninna Lucia från Shanghai skriver till mig och säger att jag måste lyssna på "A Guy Called Gerald" för att deras musik är som ett rått knull på en nattklubbstoalett....."raunchy", som hon säger....Hade aldrig hört dem förrut så jag måste dela med mig. Säkert så skrattar ni och säger...Åh, det är sååå 2002....men jag gillade det faktiskt....
Sen kommer dem tydligen från Berlin också....typiskt...man får höra vad som sker runt hörnet, via Kina...!?!.!!! ..och till råga på allt så spelar dem live i Malmö den 2:a December....Total global assimilation...

Barateiro på Peep

En flygmaskin landar på det splitternya flygfältet i öknen där den nya civilisationen byggs upp i rekordfart. Vägar, pipelines, radiostationer. Bostadsområden anläggs, fabriksskorstenar reser sig mot skyn. Byggnaderna är vita, arbetarna svarta.

Pedro Barateiros film Travelogue är ihopklippt av portugisiska propagandafilmer från slutet av 50-talet som hyllar Salazardiktaturens framsteg i kolonierna Mocanbique och Angola. Tankarna går omedelbart till datorspel som Sim City och Civilization, som går ut på att bygga upp samhällen i ”ödeland”. Det slår mig plötsligt att de våldsamma kampsports- och skjut-så-många-snutar-du kan-spelen inte är någonting i jämförelse med dessa. Tänk att skapa ett datorspel som går ut på att framkalla samma spännande kittling som Leopold II av Belgien kände när han stod lutad över Kongokartan...

Filmen är ljudlös – originalfilmernas triumfatoriska prat och pampiga marschmusik är borttaget. Men ett annat ljud väver sig in i filmen: vinandet från gallerilokalens ventilationssystem. Ljudet skapar det exakt rätta suget och gör stämningen spöklik och somnambul. Filmen ingår i Pedro Barateiros examensutställning från Konsthögskolan, och visas på Peep på Disponentgatan i Malmö fram till på söndag.


(Publicerad i Sydsvenskan den 22 november 2006)

Så här såg Jocelyn Wildenstein ut för 12 år sen...gissa hur hon ser ut idag......hemska tanke. :-(

Fast jag vet....and it's really really scary!

Anders A strålande igen

I Sverige är spelberoendet osynligt och ljudlöst. Offren sitter i Jack Vegas-hörnen i pizzeriorna och spelar osedda bort sina pengar. Eller i bingohallarna med nikotininhalatorerna mellan de nariga läpparna. I Japan är beroendet inte lika anonymt. I gigantiska hallar spelas nationalsporten Pachinko, som är en hektisk variant av flipper med massor av stålkulor i omlopp samtidigt. Ur salongerna där tusentals maskiner står i ändlösa rader stiger ett enastående ljud som länge intresserat ljudkonstnärer och musiker.
- Det är någon sorts urban meditation, säger sångerskan Haco i David Toops bok Haunted Weather.

Om man tänker sig en Pachinkosalong i fullt ös kombinerad med en lika gigantisk hall för videospel där tusentals fantaster viritualrealitybrottas med storögda samurajflickor, spelar joysticktennis med Mangakatter och försöker skjuta ner ulliga Pokémonfåglar med laserpistoler, kommer man ganska nära känslan i Anders A:s nya bilder som visas på Galerie Leger fram till på onsdag. Så här känns det också att vara ständigt uppkopplad mot nätet och översköljas av en outsinlig ström av spam, nyheter, reklam, PC-haverier, spel och felmeddelanden. En mycket relevant samtidskommentar som inte alls måste ses som kritik, formulerad med högestetiskt språk där den mest klockrena titeln är Abandoned blog.


(ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 17 november 2006)

Konst och skulptur

Måleriets död och huruvida det var möjligt att gå vidare efter lanseringen av monokromen är något många konstnärer har grubblat sig halvt vansinniga över. När Torsten Andersson tyckte sig ha löst problemet i mitten av 60-talet med målningar som Källan och Molnen mellan oss, isolerade han sig på landet och kunde inte röra en pensel på sex år. Lösningen gick ut på att kombinera måleri med skulptur, där han lät måleridelen avbilda skulpturdelen, vilket han sedan utvecklade till att porträttera fiktiva skulpturer. Detta har blivit något av det mest fascinerande och förnämsta som har skapats inom svensk konst.

På Galleri Gamla Väster i Malmö presenteras just nu debutanten John Philip Edstrand, född 1979. Han utforskar samma gränsland mellan måleri och skulptur, men där Andersson är återhållen och reducerad, är Edstrand grotesk, översvallande och motbjudande. Så heter utställningen också Svulstens tid. Målningarna föreställer glasskulpturer som för tankarna till organ, slem och filmen Alien. Men de avmålade skulpturerna tar form och väller upp över dukarnas ytor som jäsande deg. Plötsligt ingår det avbildade föremålet i själva tavlan – och inte alls på något banalt sätt som en Mona Lisa med lösnäsa, utan genom omsorgsfullt och skickligt måleri- och skulpturarbete.

Det är inte alltid resultatet övertygar, men målningen/skulpturen Kola är en riktig fullträff. Det är otroligt att se den avbildade kolan övergå i rinnande tredimensionell form. Utställningen pågår fram till den 26 november.


(ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 18 november 2006)

Blaj-Thai

Två gånger har Nöjesguidens matkritiker rekomenderat mig i översvallande ordalag att äta thaimat på RÅÅ. Jag brukar lita blint på hans omdöme, för han är extremt kompetent som gourmand. Igår kväll gick jag och pojkvännen således dit och jag beställde en tofuwok med röd curry. Urk... Det var INTE bra. På tok för salt, trista grönsaker och typiskt nog nästan bara bambu. Bambu är ok i mindre mängder, men tar det över får maten en träig karaktär. Tofun var som slibbig tvättsvamp och jag var tvungen att pressa ut den översalta såsen med gaffeln innan jag kunde äta den. Jag tycker inte om tvättsvamp. Men medan min rätt var överdrivet kryddad, smakade Matteos inget alls.

Jag börjar tro att Mattias får speciell mat varje gång han är ute för att folk känner igen honom från tidningen. En matrecensent ska inte ha bildbyline. Lustigt sammanträffande: medan vi satt och ögnade genom menyn såg jag Mattias vinka genom fönstret. Han gjorde tummen upp. Jag gör tummen ner.

Solbränna

Har precis kommit hem från Palm Beach (via New York) och fryser så jag skakar. Min PV undrar om jag är sjuk...hmm. Hade hellre stannat i Palm Beach tills April nästa år, fast det har jag varken råd eller tid till. Ett hus kostar en halv miljon i månaden att hyra och den lokala pizzerian tar $34.00 för en Margerita, hemska tanke.

Den lilla ön på Floridas kust har bara 9000 innevånare, men representerar 6,8 % av USA's ekonomi, så det är tydligt hur ojämnt tillgångarna är fördelade. Inte för att jag är socialist precis, men det är svårt att inte bli illa till mods när man ser hur otroligt privilgerade dessa människor är och hur vidrigt småsinta dem blir när man buntar ihop dem på en ö och låter dem riva ut håret på varandra. På Amici (lokal italiensk restaurang i PB) sitter Jocelyn Wildenstein vid bordet intill mig och min väninna och hon skickar tillbaks rätt efter rätt, tills den tredje "calamarin" dyker upp med korrekt "temperatur"....att hon själv ser ut som en friterad bläckfisk verkar inte störa henne det minsta. Att hon inte betalar en dollar i dricks är däremot tydligt bevis på hur upphöjd hon måste känna sig och det är den attityden som gör att jag kräks.
I annat fall så är Palm Beach ett underbart ställe, varmt och gött - vattentempen är 23-25 grader i November/December. Stranden är slickad från skräp och det verkar som om varje sandkorn har blivit silat och stylat....hehe. Snygga badvakter överallt och inte en färg o-kordinerad. Dessutom så är antikbutikerna och frälsisbasaren fylld till kanten av givmilda miljardärer, så att hitta balla grejer här är en fröjd. Köpte en naivistisk indian-akvarell från 1940 för $5. Så det gäller att hitta de få sakerna som inte behöver kosta skjortan, och vem orkar dricka Perrier Jouet hela dagarna ändå.....

Under USA resan besöker jag auktionerna i New York och bevittnar rekordauktionen på Christie's. Där såldes oräkneliga Picassos, fyra Gustav Klimt målningar och inte minst den dyraste målningen av Ernst Ludwig Kirchner som någonsin sålts - USD 39.000.000.00.
Totalt så såldes konst under loppet av två timmar för inte mindre än USD 491.000.000.00, snar på en halv miljard dollar.....sanslöst. Konstmarknaden har flippat ut totalt - vi är på o-chartrat territorium nu.....

Bäst och sämst i konsten just nu

Toppen :)

1. Kevin Murphy på Peep. "We Are The Robots". Det här är den första riktigt bra av konsthögskolans examensutställningar på länge. I ett verk agerar han och en vän en sexchatkonversation och uppenbarar det konstruerade och onaturligt litterära i chatspråket. Sexprat är kitsch.

2. Trond Hugo Haugen på Pictura. En symfoni av smattrande tv-apparater i ett mörkt rum accompanjerar den visuella ballett som utspelar sig på tv-skärmarna, en ballett helt uppbyggd av rytmiska klipp och ljusblixtar. Underbart. Minus för illa presenterade tecknigar.

3. Per Mårtensson på Elastic. Jag älskar de små målningarna av galleriinteriörer. På avstånd ser de ut som geometrisk minimalism i Peter Halleys anda, men så upptäcker man att de svarta och grå fälten är skuggor och in/utgångar i ett realistiskt rum. Inte ens den vita kuben är helt vit.

Botten :(

Thommy Bremberg på Rönnquist & Rönnquist. Gräsliga glasskulpurer monterade på väggtavlor vadderade med leopardmönstrad fuskpäls. Vem är miffot som köpte HELA utställningen? Han (jag vet att det är en man) är iallafall minst 200000kr fattigare.

Bubblare :/

Dag-Are Haugan på Cirkulationscentralen. Tre bilder av amerikanska miljöer, bla en mack. Ok. What's the fucking point? Det här har jag sett en miljon gånger. Gursky laver det bedre.

maquillage

Maquillage, ces't camouflage.

Fula Betty

" align="bottom" />

Efter att ha lämnat in en tenta i konstteori och min första text till Nöjesguiden ägnade jag kvällen åt att softa lite framför teven. Premiäravsnittet av Ugly Betty! Jag korkade upp en flaska bubbel med en vän och drog på mig YSL-brillor för stämningens skull. B-Ä-S-T-A S-E-R-I-E-N! Ful latinobrud utan fashion sense från förorten hamnar i New Yorks främsta modemagasin som assistent åt chefen... Baserat på en Colombiansk såpa...Kan det bli bättre? Nej! Jag gapflabbade åt både karikatyren av Donatella Versace och de roliga metaklippen av latinosåpor där vackra och oskuldsfulla tjänsteflickor i grälla "lyxmiljöer" ömsom förförs av stiliga patroner och ömsom misshandlas av deras blonderade plastikopererade morsor. Jag älskade "telenovelas" när jag bodde i Sydamerika. De är Balzacs Comedie humaine i 2000-talet. Ovan en bild från originalserien.

Bra och dålig dansfilm

Igår sändes två exempel på hur man kan förmedla dans i tevemediet. Ett dåligt och ett bra.

Det dåliga var Per Jonssons Ayas öga, som var helt förlorat i videoeffekter, klipp, dubbelexponeringar och övertydligheter. Man fick varken se dansarnas rörelser eller kroppar i sin helhet, och det fina belysningsarbetet massakrerades totalt av bakgrundsbilder som ständigt mixades ut och in i bilden. Ett avskräckande exempel på vilka avvägar teknikklåfingrighet kan ta ett konstverk.

Den bra föreställningen var James Thierées Avgrundens Väktare, som inte var direktproducerad för teve, utan kort och gott en avfilmad föreställning inför publik och fyra, fem kameror. Dansen, kropparna och uttrycken stod i centrum. Inget annat. Det var nästan grymt att sända per Jonssons film i anslutning till Avgrundens Väktare. Kvalitetsskillnaden blev smärtsamt tydlig.

Frälsning i Paris

Efter hysterin i London med konstmässefrosseriet för en månad sedan och efter "naughty boy in Dubai" (preskibierat nu)..så landade man i Paris och FIAC mässan. För första gången på 12 år så hade man hittat hem till Grand Palais och det gjorde naturligtvis hela "projektet" att behöva asa sig till Paris en mycket trevligare upplevelse. Staden är som vanligt, "våcker" som Göte Johansson från Skövde brukade säga i P3 på 80talet, men Paris människorna är såååå snobbiga, sååå otrevliga och såååå byråkratiska....Avskyr det! Dessutom så är det svindyrt.

Så med en väska fylld med passande spydigheter, frätande syra och mina klienters inköpskontanter begav man sig till VIP öppningen...I Paris betyder VIP verkligen VIP och man har en separat ingång vid sidan av Grand Palais (så att inte beblanda sig med pöbeln) och taxi-preferenser, gratistidningar i drivor, gratis champagne uppe på "professionals"-balkongen och bla bla bla....inkluderat Armani Code parfym presenter, som jag gav tillbaks till marketing-pinglan...."Not interested, sorry - CODE smells like my ex.boyfriend and that's more Supermercado than SuperVIP....nice try.."

Efter powershopping och psykobabbel med årets Marcel Duchamp Prize vinnare Bruno Peinado (som min kompanjon passande nog hade köpt en skulptur av bara 3 veckor innan utmärkelsen...hmmm) så var det dags att besöka Art Lounge i Pierre Cardins gamla lokaler vid Champs Elysses...fräck och läcker liten mässa med intim känsla och ganska avsänd atmosfär...till trots för den gamla vanliga mässkonsten med "handväskeskulpturer", cash and carry tavlor och håriga tvålar under små glasmontrar. Tillbaks till FIAC och betala för mina klienter som köpt foto av Olaf Breuning (mot min rekommendation) en Lucio Fontana "Concetto Spaziale" (absolut - always), en tidig Niki de Saint Phalle relief från 1963 (duger) och en väggskulptur i rostfritt stål av min nye Indiske favoritkonstnär Subhod Gupta (Mums)...

Eftermiddagen ägnades åt tidig middag alt. sen lunch på Allard i Saint Germain. Franska floskler, fransk über-snobbighet, 1 stjärna i guiden och i sällskap med min väninna Valerie - Paris superbitch no1, med adelsring - eld i munnen och is i ögonen och tillika dottern till en av Paris mest legendariska konstsamlare....så det var som en scen tagen ur "Gosford Park" fast ingen blev mördad och allt föregick på franska. Rådjursgryta med sockrade morötter, små pajer med köttig fois gras, och en hemgjord mjukglass som jag spillde en tår över. kommer aldrig att ha råd att gå på Allard ensam, antingen blir jag utkastad eller så gör jag bort mig, eller så får jag diska i köket till nästa decennium för att betala notan.

Hela Paris resan kulminerade i besöket på La Maison Rouge / Fondation de Galbert där min väninna Katia's far inviterade att se hans privata konstsamling som han arbetat på i 50år. Utställningen fullständing omdefinierade min uppfattning om konstsamlare och jag måste säga att jag har inte varit så traumatiserad de sista 10 åren över en enskild mans vision och passion över konsten, dess funktion som intellektuell sparringspartner och ett fönster mot det vi alla känner intuitivt men aldrig kan uttala, en slags spiritualitet...jag blev totalt överrumplad och stum.

Nu hör det till saken att min vännina Katia är ganska pratsam av sig och så länge som jag känt henne så har hon babblat om sin konstsamlande pappa och hur hon vuxit upp med en massa "grunkor" och hur svårt det alltid var för henne att få kontakt med sin far som alltid prioriterade sin samling över sin familj. Tragiskt men sant, och hälften av hennes babbel gick in i det ena örat och ut ur det andra. Fast jag fick samla mig och be om ursäkt samtidigt då jag insåg att denne man var den siste seriöse konstsamlaren av den gamla sorten. Ungefär som nyss bortgångne Pontus Hultén, minus museeirollen.

Alla 1900-talets viktiga konstverk finns i denna samling. Det som definierat vårt kritiska tänkande runt 1900talets konst och dess resa från avantgardism via modernism till postmodernism och hyperverklighet fanns i Perlstein's hus i Antverpen hela tiden, i tysthet....Man Ray's taktometer med ögat "Indestructible Object"(yes), Gordon Matta Clarks förstlingsverk (yes), Dan Flavins plastic light (minimalismens förlorade graal, nu visad för första gången sedan 1968), Man Rays kvinna som cello (yes), Duchamps underwood skrivmaskin (yes), Francis Picabias 291 och Paroles (yes), Yves Tanguy surrealist landskap från 1935 (yes), Bruce Naumans WAR och head (mycket passande yes), Rebecca Horns skoskulptur (rungande yes), Erwin Blumenfelds ikoniska "Le Dictateur" från 1936 (ren pornografi), Magrittes "Le Viol" originalversionen (mmm), Man Rays originalporträtt av Antonin Artaud från 1929 (har bara sett i böcker), Carl Andrés "18Copper", gjord samma år som han mördade sin fru och kanske medverkade som mordvapen (hade bara hört om denna skulptur via hörsägen), Anges Martins Brown composition'62 (definierade det feministiska minimalistmåleriet), Joseph Kosuth "Radiator" (jajamän), Haim Steinbachs consumption sculptures (föregick Koons), och så vidare och så vidare.....

Denna utställning som pågår till och med Januari 2007 är ett MÅSTE får den som önskar att förstå vad 1900-talets konst handlar om....den som missar denna unika utställning får stå i skamvrån....det är klart den bästa konstsamlingen jag någonsin sett....jag har redan kapitulerat!
Naturligtvis så bjöd jag Katia på middag och bad om ursäkt och lät hennes "I told you so" skölja över mig.....

Nu far jag vidare till New York och auktionerna där i nästa vecka....där finns en Ernst Ludwig Kirchner målning som kommer att bli en sensation....och kanske rekordpris för tyskt expressionistiskt måleri. Som ett sista skvaller så kan nämnas att Jackson Pollock målning Number 5 från 1948 såldes privat igår som världens nu dyraste målning. David Geffen (Michael Jacksons gamle vapendragare) behövde pengar att köpa Los Angeles Times och sålde målningen till en Mexikansk privatsamlare för 140.000.000.00 Dollar (1007097860.-) En miljard Sju Miljoner Nittio Sju Tusen Åtta Hundra Sextio kronor.....ville bara "skriva" det också, och affären gjordes upp av snyggingen Tobias Meyer från Sotheby's (ni som googlar Tobias - han har redan en pojkvän...har redan kollat...hahahaha)