Häromdagen satt jag och läste Sydsvenskan (som jag snott av grannen - jag är ju inte prenumerant) och fick upp ögonen för ett debattinlägg skrivet av Lene Crone Jensen, avgående "tillförordnad" chef på Rooseum som i sin svanesång ber de styrande att 'bevara Rooseum'. Nu hör det till saken att jag ALDRIG lägger mig i en lokaldebatt, eftersom diskursen redan har dött då det är dags att argumentera motsatsen. Men i detta fall så gör 'konsthoran' = jag, ett undantag. Nedan, mitt inlägg (och spya) som jag tänkte skicka till Sydsvenskan...__________________________________________________________________
Begrav Rooseum
Som stillasittande åhörare och ibland besökare på Rooseum så känner jag mig tvingad att ta bladet från munnen i respons till Lene Crone Jensens uttalande i Sydsvenskan häromdagen om att liket lever och behöver mer blod. Jag har som många andra Malmöbor upplevt denna institutions uppgång och dessvärre senare fall. Turbinhallen på Gasverksgatan var från början ett privat projekt i sann mecenatsanda men samtidigt också ett uttryck för 80-talets dåliga yuppiesamvete där Fredrik Roos fick en möjlighet att piffa upp sin privatsamling modellerad i enlighet med amerikansk ”konstdonator kuvös” – för övrigt en viktig komponent för att öka det kommersiella värdet av ens konstinvestering, vilket fortfarande är ett gångbart verktyg inom konstvärlden – se på t.ex. Robert Weil och Magasin 3 Konsthall i Stockholm.
Det fungerade alldeles utmärkt i 80-talets lite ystra och förlåtande konstklimat. Dessutom var privata konsthallar av Rooseums omfång något som hörde till ovanligheterna, så att förankra och övertyga Malmös dåtida beslutstagare om förträffligheten att en privat kulturvälgörare skulle få överta, rusta upp och bekosta en privat konstinstitution som samtidigt skulle komma att göda Malmös kulturansvarskonto som helhet, behöver väl knappast någon närmare förklaring. Detta fungerade alldeles utmärkt och Fredrik Roos ansågs både hedervärd, ansvarstagande, nyskapande och trendsättande för sin konstgärning. Vår egen svenska version av senare tids mecenater, såsom Steve Cohen och Charles Saatchi. Ett problem bara – han dog.
Så kom osäkerhet, bråk i familjen Roos om pengarna, konsten, Fredrik Roos pojkvän, arvstvist, fortsatt finansiering av verksamheten och så vidare. Institutionen Rooseum fick för ett tag kultstatus som en konstens motsvarighet till The Doors för tidigt avlidne sångare Jim Morrison, med stor hjälp av konstproffset Lars Nittve. Han förstod sig på att marknadsföra konsten och mecenaten till en bred allmänhet. Han sålde helt enkelt en ”story” och budskapet gick fram. Fredrik Roos, som samlare och mystisk privatperson, kanoniserades snart till über-mecenaten och avståndet från ursprungsidén ökade, för nu fanns ingen agenda att skapa mervärde i den av Fredrik Roos ägda konsten. Den var redan delvis såld och de kvarvarande resterna stod lagrade.
Där var utställningar som ”Art at the end of the Social, Pompeji utställningen, Leonardo da Vinci” och så vidare, varvat med Nittves eleganta, och egentligen smala utställningar som t ex Charles Ray, som upprörde, stack ut och manade till samtal på alla nivåer, inte bara bland sedvanliga kulturmuppar. Inga nya privatsamlare eller stödpersoner av samma kaliber som skaparen själv tycktes dock vara intresserade av att vidare finansiera apparaten och även om flera konstsamlare sågs bli inbjudna av dåtida styrelse, så var där ingen som gick upp på scenen. Stiftelse, Fonder och Kommun tar över Rooseum mausoleet. Lars Nittve flyttar vidare med sin succémaskin. Bo Nilsson tar vid.
Tanken var väl god där också med bara vita tavlor på väggarna men det blev inte mer än en kraftfull utställning som för en kort tid skakade om – Robert Gober utställningen = bögkonst på svenska.
Mer prat om kris i ekonomin. Nu importeras Charles Esche – kulturproffs från Skottland som får driva verksamheten vidare på Rooseum och koka soppa på en spik. Inget främmande för Esche, som växt upp med tunt smör på brödet i Post-Thatcherismens kulturstödsfattiga Storbritannien. Ett hedervärt uppdrag med färska idéer och konstverksamheter som skall korsbefruktas tar vid. Arkiv som konst, konstnärer som ekonomer (eller i alla fall ekonomikritiker), lite Marx-postmodernism och bla bla bla. En kyss till nya konsthögskolan som inleder förlovningen med Esche och skapar vidare i huset.
Esche tröttnar på att spara sig till en succé och drar vidare han med. Där fattas en sak – besökare.
Besökare som jag kanske – som har en liten allmänbildning inom konst, men som också uppskattar ärlighet och ibland också en påklädd kejsare. Det är irriterande att höra Lene Crone Jensen mena att kvantitativa besökare skulle motsvara sänkt kvalitetsfilosofi. Det kände jag då rakt inte då jag var på Museum of Modern Art i New York sist, eller ens lilla Courtauld Institutet i London, där man köade i 45 minuter för att komma in och se en riktig ”blockbuster” utställning av Gabriele Münther.
Jag upprörs över Lene Crone Jensens försvarsinlägg att bevara Rooseum. För vad? För vem?
Dessutom låter hennes argument lika ihåliga som en fis i en tomlåda på väg till Göteborgs konsthall. Jag tror inte att hon har förstått att de konstnärer som också skall befolka ett levande Rooseum är konstnärer som gärna skiter där dem äter. Så har det alltid varit med konstnärer – det är lite deras roll och framför allt, konstnärer gillar denna roll – att bita handen som föder. Och det är helt OK, så länge det är klara besked. Nu är pengarna slut – ut!
Det kommer alltid att finnas nya och dynamiska lokaler för konstnärer att befolka. Stängs Rooseum så finns det alltid andra alternativ. Konstnärerna har redan gett oss prov på detta, senast på gallerinatten för ett tag sen. De tvärkulturella korsbefruktningar som hon anser bör bevaras och beskyddas – med bland annat mina och våra skattepengar, finns redan över hela stan och över hela regionen. Rooseum har under åren påverkat positivt och har ynglat av sig flera välskapta barn men har spelat ut sina kort och har gjort det väl. Nu finns där många konstsatteliter som är starka nog att stå på egna ben och bland dem även ett par stycken duktiga privatgallerier.
Vi har en konsthall som behöver pengar, vi har ett konstmuseum som inte har plats nog att visa mer än någon procent av sina samlingar. Rooseum är ett lyxproblem. Så vad nu?
Varumärket Rooseum är stendött – På inget sätt kommer den framåtanda och möjlighet till att ta exekutiva beslut som var avgörande för Rooseums dåtida goda rykte att kunna återskapas igen – utan en väldig massa pengar och utan idédödande kommunala kulturkommittéer. Ge Rooseum en ordentlig begravning innan liket börjar lukta illa.
Ta pengarna från Rooseum och ge till konsthall och konstmuseum istället – dem behöver det verkligen. Om kommunen inte ställer upp på detta i ett utfall av beslutskatatoni så finns ju alltid LIDL att föreslå som hyresgäst. Det vore i alla fall att fatta ett mer liberalt beslut än att låta Rooseum tyna bort som en undernärd långvårdspatient i väntan på bättre tider.
