Jone Kvie på Nils Staerk

Förra året ställde Jone Kvie ut en rymdhjälm i brons på Elastic i Malmö. Den låg på golvet, upp och ned som en kruka, kvarlämnad, borttappad. Det blanka visiret speglade världen runt omkring, insidan var bottenlöst svart, som om världsrymden öppnade sig därinne. Det är ett av de finaste arbeten jag sett. Poetiskt, gåtfullt, gripande, estetiskt fulländat.

På Nils Stærk i Köpenhamn har han utvecklat hjälmen till en hel astronaut i naturlig storlek, också den gjuten i brons och vitlackerad. Rymdfararen står på knä och alla lager av skyddsdräkter är avskalade, kvar återstår bara hjälmen, en grov overall och kängor. Han skulle inte klara en sekund utanför rymdskeppets skyddande hölje.

Astronauten har inte samma omedelbara verkan som den ensamma hjälmen. På ett sätt är den tydligare och därmed mindre utmanande. Men den bär samtidigt på en annan gåtfullhet, nämligen astronautens knästående pose. Står han där av trötthet? Av apati? Sorg? Underkastelse? Ser han ljuset – eller mörkret?

Denna dubbla utsatthet – den fysiska genom den otillräckliga klädseln, och den psykiska genom posen – gör att rummet formligen vibrerar av sårbarhet. Det är inte av stolthet och nationalism människan erövrar universum i Jone Kvies konst, utan av tvingande nyfikenhet och vördnad inför dess storhet och skönhet. Astronauten är beredd att offra sitt liv för att få uppleva detta. Han är den mest extremistiske skönhetsdyrkaren.

Tidigare i sitt konstnärskap har Jone Kvie ofta hämtat motiv från det kollektiva medvetandet, till exempel atombombssvampen, hundratusentalsåriga stalaktiter eller berg som syns i bakgrunden på en 700 år gammal målning av Giotto. Saker och företeelser som sitter fastetsade på mänsklighetens gemensamma näthinna.

Om man betraktar den nu aktuella rymdkonsten som en fortsättning av rotandet i detta kollektiva medvetande, föds den vackra tanken att de flyter samman. Att det är ute i världsrymden våra idéer, drömmar och erfarenheter susar omkring, i oändlighet.

Utställningen pågår till den 28 april.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 15 mars 2007)

Stina Wirfelt på Peep

Den blinkande palmen verkar vara ett högklassigt digitalt konstverk eller en superdesignad detalj ur filmen Matrix. Men i själva verket är det en prydnad utanför vägrestaurangen Påfågeln i Arlöv, som en av filmerna i Stina Wirfelts examensutställning på Galleri Peep kretsar kring (till den 18 mars).

Det händer absolut ingenting i filmen. Man ser restaurangen från utsidan och insidan. Någon äter en hamburgare, ett par bilar svischar förbi. Men trots händelselösheten lyckas Wirfelt förmedla en tydlig känsla av dramatik och handling. Med en allvarlig speakerröst hade filmen kunnat handla om ett bestialiskt mord. Palmen blinkar, glassmaskinen snurrar apatiskt.

Samma känsla av enslighet finns i filmen som presenteras i källaren. Den utspelar sig på en tvätteria där det visas en gammal amerikansk film på den lilla teven. På väggen ovanför tvättmaskinerna sitter en plansch där tecknade hundar spelar biljard. Till synes utan att höja ett finger väver Wirfelt ihop händelserna i filmen, med planschen och verkligheten i tvätterian. Det är förbluffande enkelt och smart. Som helhet är detta utan vidare den mest helgjutna utställningen som har visats på Peep på mycket länge.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.)

Elmgreen & Dragset på Malmö Konsthall

Elmgreen & Dragset är konstnärsparet som fått det hedervärda och viktiga uppdraget att formge minnesmärket över dem som förföljdes och mördades på grund av sin homosexualitet under nazitiden. Processen har varit lång och motig, men i år ska det äntligen komma på plats i Berlin.

Ingar Dragset och Michael Elmgreen har arbetat tillsammans sedan 1995 och på Malmö Konsthall visas för närvarande den stora utställningen This is the First Day of My Life, som delvis kan ses som en retrospektiv. Delar av deras stora produktion presenteras tillsammans, fast i nya sammanhang.

Som besökare i konsthallen möts man av elva dörrar på en lång rad. Innanför varje dörr finns olika rum, scener och händelser som på något sätt har spelat roll för konstnärerna. I en korridor finns tusen bilder från deras liv tillsammans. Semestrar, bögklubbar, bakfylledagar, blinkande neon, kukar och omfamningar. Bakom en annan dörr finns en nattklubbsgarderob med en kvarglömd jacka. Bakom en tredje en gayklubb efter stängningsdags – i samma rum finns även två fängelseceller. Fylleceller? Eller anspelar det på totalitära system där homosexualitet bestraffas?

Mycket av rekvisitan, scenerna och bilderna är oerhört klichéartade. Men sådan är också verkligheten för unga homosexuella som söker sin identitet. Detta är den kultur som heterosamhället har tillåtit homosexuella att skapa. Den som har moralkonservativa invändningar mot denna subkultur kan ju fråga sig vilket utrymme samhället genom sin ständiga exkludering har givit homosexuella att leva och forma sin identitet inom.

Innanför en av dörrarna ligger en ung man på en madrass och stirrar in i väggen. Vid mitt första besök var jag säker på att det var en statist, men i själva verket är han gjord av vax. Det spartanska rummet är inrett med typiska heteromarkörer, som sportattiraljer och en elgitarr. Men på en laptop bredvid flimrar GayRomeo (hans nick är Juniorboyz). Är det här en kille som lever i garderoben? Är han livrädd och försöker skyla över sin homosexualitet med heterobeteende? Eller är han bekväm i sig själv och öppen med vem han är? Gör han precis vad han vill utan att ta hänsyn till stereotyper och fördomar? Förmodligen.

För det blir lättare och lättare för människor att leva som de är. De prefabricerade stereotyperna finns tillgängliga för den som behöver dem, men samtidigt skapas ett allt större utrymme för homosexuella att forma sin identitet utifrån sig själv. Men detta utrymme skapas inte av sig själv, utan det är en ständig kamp. Krafterna som vill försämra homosexuellas villkor är starka och begär allt större inflytande. Man får aldrig sätta sig med armarna i kors och inbilla sig att ”Nu är allt bra!”.

Utanför den sista dörren ligger två par jeans. Två män har i hast skalat av sig byxorna och kallingarna och lämnat dem utanför och stängt dörren. Jag står och håller på dörrhandtaget flera sekunder innan jag vågar trycka ner det – och finner till min stora lättnad att dörren är låst.

Elmgren & Dragsets utställning visas på Malmö Konsthall till den 6 maj.


(Ursprungligen publicerad på homOnline)

Lotta Smed på Aura i Lund

Lotta Smed: Fyra slutna dörrar

Ibland blir konst bättre om man lyckas bortse från konstnärens avsikter och ambitioner och ser verken utan att påverkas av titlar och texter. Lotta Smeds utställning på Aura i Lund (till den 18 mars) sägs handla om ”passager” – men vad är det? Allt och inget…

Skulpturen Passage II i patinerad brons blir bättre om man ser den som illustration till Tomas Tranströmers berömda dikt Höstlig skärgård från 1954, där stjärnbilderna stampar i sina spiltor högt över jätteeken. Verket rymmer hela metaforfloran: hovarna, vågorna som tuggar sitt betsel av tång, septemberhavets svartgröna fästning.

I serien Aurafilm visas samtidigt Ewa Einhorns och Terese Mörnviks warszaw.street.02, som verkar gå ut på att vi ska skratta åt polacker som inte är lika insatta i feministisk diskurs som förlästa svenska genusteoretiker. Filmarna frågar förbipasserande i Warszawa vad feminismen betyder för dem, och visst, de lyckas få flera horribla svar, och visst, man får en fingervisning om var EU-landet Polen befinner sig. Men känslan av någon sorts kolonial överlägsenhet går ändå som obehagliga stråk genom filmen.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.)

Fredrik Norén på Galleri Peep

Fredrik Norén: Ferrugo III

Fredrik Norén är som snickaren som tänkte att ”Va fan”. Hyllan i mörkt trä som visas på Peep (till den 4 mars) är som hämtad från vilket Wallpaperinrett sovrum som helst – men är helt oanvändbar, eftersom det inte finns några fungerande avställningsytor. Han har strypt hyllans funktion till noll – kvar finns bara ett formspråk. Men när upphör egentligen en hylla att vara en hylla?

Norén använder marmorerarens och dekormålarens månghundraåriga hantverk för att leka med egenskaperna hos olika material och föremål. Träplankor som uppför sig som mattremsor. Stubbar med längsgående trämönster i stället för årsringar. Svävande betongklossar. Allt utfört med en diskret humor och tillgänglighet som tyvärr känns ganska ovanlig i den samtida konsten.

Hans senaste verk är ett antal målningar av vad som tycks vara utsnitt av gamla containers eller fartygsskorv. Avskavt, rostigt och väderbitet. Jag frestas att boxa till dem för att få höra det dova ljudet av metalltank, men ångrar mig i sista stund. Man vill ju inte få träflisor i näven.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.)