Soffbesvär

Sedan jag bestämde mig för att behålla min lägenhet har jag varit på soffjakt. Jag har bott här i flera år, men aldrig brytt mig om att skaffa en soffa eftersom det bara skulle bli en massa jobb att bära ner den igen när jag flyttar. Överhuvudtaget är jag dålig på att köpa möbler. Alla mina möbler utom två fåtöljer har jag övertagit av släktingar eller köpt på loppis för en spottstyver. Det är konstigt att en kille som kan slösa förmögenheter på en barrunda är så snål när det gäller möbler. Men antagligen har det med min barndom att göra och den speciella miljön jag växte upp i. Att köpa nytt och fabrikstillverkat och inreda sitt hem efter estetiska principer ansågs mycket reaktionärt och småborgerligt. Följaktligen var de flesta hemmen fyllda med brokiga loppisfynd, hantverk av varierande ursprung och ärvda möbler i 1800-talets nystilar. Ett typiskt vardagsrum kunde innehålla orientaliska sittkuddar, latinamerikanska väggbonader, allmogekistor, fruktlådor, djuphäftade buktiga soffor med sammetstyg eller sidendamast i nyrokoko samt en vävstol.

När jag nu letar på blocket svider det när jag tittar på soffor som kostar mer än 500kr. Men de som kostar därunder är dessvärre ganska fula. Hur jämka smak med pris? När jag såg denna soffa i luguber chippendalestil var min spontana tanke "oj vad billigt, den kanske jag borde ta!". Men tanken på att ställa det där groteska åbäket här hemma är skrämmande. Jag vill ju tona ner atmosfären av kuriosakabinett. Ännu en tung gammal möbel i betsat trä vore verkligen katastrofalt. Men priset...