Liket lever!

Efter en lång dag försjunken i konstsociologiska studier blev det dags för lite praktiska övningar. På kvällen var det nämligen vernissage påRooseum. Jag gled givetvis in med min buttra kritikermin och dolde min förtjusning över att liket fortfarande lever. Det var en publikvänlig utställning, nästan överpedagogiskt curerad med noggranna förklaringar till varje verk. Lite för mycket konsthögskolauppvisning över det, med upphovsmännen som häckade vid sina verk som på en hantverksmässa. "Jag är trevlig, tyck om min konst" typ.

Filmvisningarna i källaren var öde så när som på en massa övergivna ölflaskor. Jag stannade därnere i två minuter för att titta på Johanna Billings film där en massa balkanungar sjöng en amerikansk sång från 60-talet. Låt er inte luras av min sarkastiska ton, det var en fin fillm.

Lyckligtvis hann jag se allt innan jag stötte på Eylem, Picturas mycket begåvade chef. Hon kommer att gå långt och jag ser fram emot att samarbeta med henne i framtiden. Med sig hade hon en lång violinist med det tjusiga namnet Ketil och jag vet inte riktigt vad jag gjorde men efter en lång diskussion om ignoranta musiker och konstvetare insisterade han oupphörligen på att vi skulle träffas igen snart och "prata". Det lustiga är att han verkade mena det bokstavligen.

En jag inte kunde prata med var Erkan Özgen, en turkisk konstnär som ställde ut en video där han rider till Tate Modern på en åsna. Han bjöd på cigg och försökte, men engelska var inte hans forte.

Väl hemma kom jag lagom till BWO:s framförande och korkade jag upp en flaska bubbel medan Martin Rolinski skuttade omkring i rutan. Han bevisar min tes att såväl de vackraste som de fulaste människorna i världen kommer från de slaviska länderna.

Resten av helgen kommer jag att ta det lugnt för att samla kraft och mod inför min resa till Stockholm. Det kommer jag att behöva.