Melankoli i Berlin...

Franz von Stuck
"Lucifer", 1891
Oil on Canvas
161 152cm















Vårens stora "blockbuster"-utställning i Berlin är naturligtvis "Melancholie - GENIE UND WAHNSINN IN DER KUNST" på Neue National Galerie ( Mies van der Rohes lilla bunker, som jag kallar den..) vilken pågår till och med 7/5.


Caspar David Friedrich
"Monk by the sea"
Oil on Canvas
1808-1810








Det känns som att det dåliga vädret och en timslång väntan utanför museet verkligen sätter sin rätta prägel på besöket så att man har fallit in i det korrekt glåmiga tillstånd som utställningen vill illustrera. So far so good. Det är en imponerande samling av mästerverk som dukas fram och köerna är som sig bör armbågsvassa framför de mer prominenta verken, såsom ovanstående sublima pastoral av CDF. (förlåt - inte ett tyskt politiskt parti, utan Caspar David Friedrich naturligtvis). Jag hoppar jämfota av lycka då jag upptäcker Hieronymous Bosch lilla läckra helvetesvision med en naken man som har en tratt uppstoppad i anus, ur vilken svarta fåglar flyger ut. (Kunde varit jag, på en dålig dejt med nån hårig gorilla från Rumänien...haha) ej illustrerad tyvärr.


Ron Mueck
"Big Man"
2000, Vax/Silicone
size variable















Utställningen är kronologiskt planerad, i alla fall trodde jag så tills man passerat "Dürer"-sarkofagen i mitten av lokalerna, men helt plötsligt så infinner sig både Picasso, Cezanne, Warhol och en massa contemporary-söl, uppblandat med fantastiska målningar av Goya, Surbayan, Arcimboldo och Füssli. Undantaget är ovanstående skulptur av Australiske Ron Mueck som slagit konstvärlden med häpnad de sista årtiondet med sina hyperrealistiska verk i antingen halverade eller dubblerade storlekar. "Big Man" är cirka 2 meter hög och mycket mycket skräckinjagande i sin placering, brevid ett par okända flamländska mästare.
Vad som följer är så klart en empirisk tagning på ordet melankoli och på samma sätt som tyskar älskar att väga, mäta och rota i sitt eget bajs så vänds ordet ut och in till leda med tunna tematiska referenser och pekorala små texter som skall få mig att följa melankolins utveckling från Platon till Prozac. Utställningens curator måste ha varit på inspirationsresa till Centre Pompidou ovanpå allt, då layouten känns väldigt påklistrat post-modern men faller samtidigt tillbaka i tysk 'bajs-undersökning'. (Alltså, väldigt väldigt förutsägbart). Nog om detta, då utställningen faktiskt har byggts på fantastiska mästerverk som man annars inte har privilegiet att få se på nära håll - och det är ju inte konstverken i sig som är dassiga, utan snarare kontexten som den fått inordna sig inom, denna gången. Till exempel så är det snudd på kriminellt att inte inkludera ett enda verk av vare sig Francis Bacon, Mark Rothko, Jean Louis David eller ens El Greco, men istället slänga in ett par halvhysteriska Baselitz, Polke och ett ruttet Warhol porträtt av Joseph Beuys. Känns som budget-torka, if you ask me.

EDWARD HOPPER
"A woman in the sun"
1961
Oil on canvas










Det som får mig att krulla mina tår av dubbel-lycka är dock en liten blyskulptur av min favoritkonstnär Franz Xaver Messerschmidt, som kommer från den enda privatsamlingen av hans byster i världen. Det var en stor upplevelse att få se detta verk. ej illustrerat.
I allt så är utställningen värd sina 10 EURO i inträde. Katalogen skall jag inte uttala mig om då den redan var totalt utsåld och förväntas inkomma igen först i April.

Vidare kan informeras att både Munch, Rodin, Ryska Socialrealister, Van Gogh, Böcklin, Beckmann, Wallis, Cranach, Dix och Kiefer finns med och trängs bland alla möjliga och omöjliga konstnärsnamn.

Länk till utställningen KLICKA HÄR