Inte bara champagne

Ännu en dag. Under dagen vandrade jag planlöst i Lund, satt en stund på redaktionen. De andra redaktörerna cirklade avvaktande omkring mig, tilltalade mig försiktigt. Har jag blivit "the mad woman in the attic"? Kanske.

Sen eftermiddag. Jag går på bio med mina projektledarkolleger från Arbetsmarknadsdagen för humanister. Vi ser oscarsbelönade Crash, en film så gripande att tårarna rinner för mina kinder. Lyckligtvis är jag inte den ende att bli så överdrivet rörd och behöver inte förklara något.

Därefter äter vi middag och dricker ett katalanskt årgångsvin vin som jag drack i Barcelona våren 2003. Jag har serverat det här hemma också på sistone, sedan Systembolaget tagit in det i sortimentet. Vi pratar och har trevligt och jag lyckas skingra tankarna under mestadelen av kvällen. En trevlig champagne, Piper-Heidseck tror jag, hjälper till.

Men när jag lämnar sällskapet återvänder smärtan. Hemma möts jag av ett mail. Min mor som jag i desperation åkallat, besvarar mig plötsligt med en massa sanningar. "Du måste konfrontera din rädsla, din ensamhet, din skörhet." "Var fullständigt ärlig och ha modet att erkänna dina brister" I sammandrag. Hon sa en massa annat som jag behövde höra och som fick mig att inse att hon har kommit längre än jag och att hon tar det här tillfället att komma mig närmare. Den skulle vara en märklig ironi att jag genom att förlora Johan till sist vann min mor. Men jag ber till släktens alla skyddshelgon för att det ena inte utesluter det andra.

Jaha, nu har jag solkat bloggen med mina neuroser. Men jag har en historia och har aldrig levt någon medelsvenssonidyll där alla är lyckliga och pratar om vädret, röstar på socialdemokraterna och följer socialstyrelsens råd till det perfekta livet. Jag ler och skrattar på alla festerna ni träffar mig på, men jag har en tillvaro bortom coctaillivet också.