Gay as a fruktkaka

Gösta Adrian Nilsson (GAN)
"Matroser"
Olja på Pannå
43x33cm
Courtesy: www.vonscheele.com















Satt häromdagen på von Scheeles höstauktion där ovanstående målning av GAN ropades ut. Ett tidigt kubistiskt experiment liknande de 'kubo-futuristiska' målningar som Malewich-eleven Ivan Kliun också målade med stor omsorg runt tiden före Första Världskriget. Denna starkt homoerotiska tavla visade sig extremt populär och buden haglade från både salen och via telefonen. Med ett utropspris på 75.000.- så kunde man tänka sig att tavlan till slut skulle landa på 150 kanske 180.000.-, då verk av GAN ibland har en ojämn prisbild. "Matroser" däremot bara fortsatte upp, upp, upp. Budgivningen slutade först vid otroliga 575.000.- , exklusive hammarslagsavgift (+23%) vilket får anses som en seger för ett sådant motiv.

Kanske är det geschäftet man skall se till för att utröna om homosexualitet i allmänhet fortförande är så tabubelagt, snarare än Åke Greens frikännande i Högsta Domstolen för sina inavlade åsikter. Vi lever ju i en post-humanistisk och turbokapitalistisk tidsålder. Anything goes, anything is good and love is all around.....

På tal om hushållsprodukter

Köpte ny dammsugare idag, min Volta (våldta) dog av utmattning...den var ju aldrig lika bra som en Electrolux (elak to sug)...hehe

Det som fachinerar mig är dagens design av dammsugare. En stilla fråga; Är det män som skall köpa in dammsugaren from now on?

Med namn som: DirtBlaster III, Dust Buster, Clean Mean Machine, Dyson Avenger och dylikt så börjar man ana att det finns ett kundsegment som spenderar mycket mer på läcker design i sportbilslook och som på så sätt kanske får lättat sitt samvete inför frun och inom hemmets mondäna vardagsuppgifter. Dammsugare ovan, står numera i mitt städskåp. Den hade det beskedliga namnet: Superwatt1900 och inhandlades på Netto (nästan aldrig för pretto) för 600spänn. Det var mest män som kikade, vred och kommenterade.

Visst ser den ut som tagen från motorn på en Ferrari? Jag undrar om genusforskarna har upptäckt denna form av 'hushålls-gender bender' problematik ännu? Finns där en pågående C-uppsats där ute?

instruktionspidgin

Vilken tur för oss otekniska personer att det hushållsapparaterna kommer med instruktioner! Så här pedagogiskt förklaras min nya handsymaskin av märket "Oriental": "Lift up the cloth fastening plate with right forefinger and place cloth underneath it with left hand." Och skulle något gå fel finns hjälpen där:

Q: In case of it does not sew.......

A: 1. Please check whether it in right threading.

2. Maybe the thread locked on loop, or entangled on bobbin axis.

3. Did you put the cloth under the fasten plate?

4. Is the needle fixed on proper position?

5. is the thread too think [sic!]?

Till Tomten.

Eftersom det är första advent idag tänkte jag publicera min julklappsönskelista i hopp om att Tomten läser den.

1. Någonting unikt. Det som är så bra med unika presenter är att de kan vara antingen ovärderliga eller värdelösa, men aldrig ordinära.

2. En "Keepall" från Vuitton. För mig är det viktigt att jag diskret får plats med alla mina essentials i en väska, i synnerhet flaskor. Vuittons Keepall gör skäl för sitt namn – I den får man plats med ett helt barskåp. Dessutom är det roligt att vara brackig ibland.

3. Thomas Ruffs fotobok "Nudes". Sida upp och sida ner av geggiga porrfilmsstills. Det ser ut som efter att man sett spökvideon i The Ring.

Speed Dating

Blev messad av Sofia som övertalade mig att gå med henne till Rooseums stödkväll. - Ja ja, okej då menade jag, men vad är syftet? Med tanke på min inställning till denna skröpliga instutitions nuvarande skick (läs här) så förklarade Sofia att vi också hade en annan mission - att para ihop art-deco väninnan med Sofias sexige barndomskamrat. - Mycket roligare, jag hänger med!

Rooseum var kvällen till ära behängd med en taggad "agitprop" banderoll hängandes längst upp i taket och utsmyckad med alla pressklipp som inkommit. - Var är alla viktiga curators, frågade jag mig? Var är kulturministern? Inte en Nittve eller Nilsson så långt ögat når....hmm. Bara Pontus Kyander som stod och babblade med en konstnärsdilettant från Båstad med ful slips.

Allt kändes bekant på något sätt, ungefär som en av de hastigt ihophafsade studentfesterna vi brukade ha på Goldsmiths i London för att få en anledning till att supa skallen i bitar. Stödkväll, vadå...vi e ju här för att festa? Öl för en tjuga och en riktigt god chilisoppa för det samma. Dessutom bra musik, tills det att sladden till högtalarna lossnade. Det blev bom-tyst. Jag står i baren och skall beställa nåt litet och en kulturbrutta tränger sig före. Samtidigt tystnar musiken. Jag säger - ...men det var väl en 'konstpaus'....kulturbruttan snörper på munnen, precis som bara en sur kulturbrutta kan. Aldrig att mina skattepengar skall gå åt till att betala hennes lön...det säger jag.

Sofia och jag sätter genast vår dejtingplan i verket och det verkade lyckas. Vi turas om att ha "festblåsa" och se allmänt distraherade ut när våra subjekt vill inbegripa oss i konversationen och vi upptäcker hur bra vi faktiskt är att planera vår dejting-strategi. Sofia och jag har officiellt öppnat vår "quality dating agency". Man betalar 10.000 spänn i förskott, sedan om det lyckas så "good luck och en klapp på axeln"...om inte så återbetalar vi 8.500 till den besvikne....vi får ju ha nåt för "administrationen".

Klockan blir ett och ljuset släpps på, någon tar till orda och berättar....erh.....'en rolig historia'...Jag fattar ingenting. Skall detta vara en stödkväll för det döende Rooseum...oj oj oj! Är det då inte bättre att överlåta lokalerna till en av Malmös krögare, och göra om stället till Skånes motsvarighet till New Yorks "Limelight"....det vore häftigt. Dessutom så var det ju där alla intressanta konstnärerna hängde ändå, och fick sina karriärer avhandlade i slutet av 80-talet. Keith Haring sprejade väggarna och Andy Warhol satt och bara var konst i sig i nåt hörn.

Jag tror att kulturnämnden får det lätt i sitt remissvar om Rooseums framtid....dem vet bara inte om det än. Om Rooseum görs om till ytterligare en filial av S.A.T.S. så kanske besöken blir mindre frekventa.....men står där en dörrvakt om 6 månader och det är 25års gräns på dörren så kan ni räkna med att jag står där....och antagligen med samma folk som satt på golvet ikväll och pimplade billigt vin och spanade på varandra.

Loppisfynd...

Gio Ponti
Double desk
1942
Utropspris 35-45.000 USD
Image courtesy www.wright20.com








Morgonen inleds med loppis på Kronprinshallen. Bland alla gamla kastruller och falska Louis Vuitton scarfs så råkar mina hökögon landa på ett par silversmycken med en lite bekant silverstämpel. Det visar sig efter närmare inventering i referensliteraturen att upphovsmannen är italienske Ettore Sottsass Jr. "Mr. MEMPHIS-Gruppen" som ritat en limiterad serie med hett eftertraktade smycken för ACME Studios, USA i början av 80-talet.

Efter brunch på Mocca med Joakim och "dessert" på Galleri Leger, bestående av sura uppstöt från glasmakaren Bertil Vallien så skyndar jag mig hem för att undersöka mitt fynd. Det visar sig att prototyperna till dessa smycken skall försäljas på det über-fashionabla auktionshuset "Wright 20" i Chicago om ett par veckor för det facila priset av 3.500 USD (cirka 28.000 pengar). Jag betalade 500 spänn för lullet....Hur dessa smycken hamnat i en virkad korg på en sunk-loppis i Malmö får jag nog fråga min pojkvän om...han är ju expert på sånt!

Men jag är helt olycklig ändå - se ovan - ett unikt dubbelskrivbord av Gio Ponti (Italiens arkitektgigant = Pirelliskrapan i Milano) från 1942 kommer att bjudas ut på samma auktion i Chicago. Vill ha....vill ha....vill ha....Dyrt....dyrt....dyrt
Designfetischister...det finns mer att se om ni följer länken ovan, dessutom utbjuds en bok av Lucio Fontana...."Concetto Spaziale"...som är 20 meter lång....mumma!

Gallerirunda, lördag 11.30 - 13.30

Target
Förberedde mig med deras fantastiska soppa - Poh. Underbart doftande av koriander och kinesisk gräslök. En av stans mest prisvärda rätter.

Galerie Leger
Bertin Vallien-extravaganza à go go. Länsstyrelsefoajé. Privatklinikväntrum.

Galleri Gamla Väster
Patrik Gyllander. Inte alls dumt. Han lägger målningarna i symaskinen och syr gubbar och mönster.

Rostrum
Vet inte så noga. Planscher från åren som gått.

Frans Suell
Anda Kubis. Suddigt färgfläckigt. Kyligt koolt. Konsert med Torson i eftermiddag.

Galleri Magnus Åklundh
Håkan Rehnberg.

Rönnquist & Rönnquist
Carolina Gynning. Asså jag gillar sånt här. Nu ska jag äta romerska bågar. Jag hade glömt hur sunkigt grå de alltid är när man öppnar kartongen.

Brakfesten, typ

Tillsammans med "Southern Comfort" ägnade jag fredagskvällen år en åttarätters gourmetmiddag. Vi inledde med en drink, Dry Martini för min del, och lite anklever med portvinskokt fikon. Därefter en dilammmscarpaccio med getostbrûlée, följd av sejfilé med portobellorisotto och hummersås. En apelsinsoppa smaksatt med stjärnanis för att skölja gommen (den smakade som hostmedicin, inte alls trevligt) innan huvudrätten som, lämpligt nog, var kvällens stora upplevelse. Kycklingballotine med husets timjanskorv, potatis och parmesanpurée och en underbar litet söt sås. Att servera korv är djärvt, men fullständigt lyckat i det här fallet. Dessutom var rätten oerhört estetisk. Kycklingen var även den en njutning. Därefter följde en utragen serie efterrätter som jag inte orkar redogöra för. Tillbehören var utmärkta: diverse hembakade bröd med tre olika smör (parmesan, grönmögelost och timjan) samt citrus- respektive chilisalt. Det förra avgjort bättre.

Under middagen messade vi våra pojkvänner frenetiskt och det blev nästan en tävling om vems kille som skrev flest och bäst mess. Jag vet inte vem som vann och det gör inte så mycket för vi kunde i alla fall konstatera att båda har fantastiska killar.

Efter middagen drog vi till Retro. Det var reggaekväll och ganska trist. Men vi kunde roa oss med några tjejkompisar som var fulla och pratsamma. Det blev mycket snack om romantik och jag lovade fixa en dejt mellan en av tjejerna och en god vän som är en sk eftertraktad ungkarl. Jag drack några GT men efter två gick jag hem för att få lite skönhetssömn. Nu ska jag äta brunch på Mocca med gänget från igår.

Happy Thanksgiving...!

Några dagar ledigt från konstgeschäftet då USA håller stängt. Idag kokar tranbärssåsen i grytorna och folk sitter fast på flygplatser från Anchorage till Long Beach. Förra året skickade en vän detta tacksägelsekort....jag skrattar fortförande.

Det är allvar nu!

Det har skrivits på denna plats förut, men måste skrivas igen: Frode Gundorf Nielsens utställning på Galleri 21 i Malmö måste besökas! Det bästa exemplet sedan Akio Suzuki på hur ljudkonst kan bli lysande musik! Häpnadsväckande precision. Gränslöst vackert. Till och med söndag.

Handen som ingen biter

Shirin Neshat
"Grace under duty"
Photograph, 1994
Photo courtesy: Sotheby's









Ett av mina absoluta favoritkonstverk har just sålts på Sotheby's i Milano. Det är ett fotografi av Shirin Neshat med en alldeles egen resonansbotten. Shirin Neshat är en konstnär som har ramlat mellan sprickorna i de golvbrädor som hon tidigare kunnat kalla sitt hem eller sin identitet.

Hon är ursprungligen född i Iran men kom som ung konststudent till USA 1974. Efter revolutionen i Iran 1979 kunde hon inte återvända hem på 11 år och när hon väl fick möjlighet så kom hon tillbaka till ett land som inte bara hade ändrats totalt utan i många avseenden helt hade utplånats. Med en lånad identitet (dels Amerikan, dels pre-79 Iranier) har Shirin Neshat på senare år tagit upp frågeställningen om kvinnors religiösa fundamentalism i det gamla hemlandet och bilderna som borde väcka ramaskri blir bara vackra, sensuella och oroväckande, ungefär som en förälskelse - en kemisk reaktion tar vid när jag ser hennes verk, men i synnerhet ovanstående fotografi från 1994 får representera vad jag ser som en mångbottnad och samtidigt sorgsen bild av ett ruinerat liv eller ett system såsom det gamla Iran.

Ur det annars så nervösa, agitativa och högljudda fundamentalismskriet har Neshat lyckats förmedla en lågmäld och nästan kärleksfull illustration av den förvirrade och brutaliserade kvinnan i dagens Iran och hon gör det innefrån systemet, på lika villkor.
Det är på ett sätt en svindlande tanke att en bild förrutom att vara bara vacker också kan bära med sig så mycket bagage om hur vi (i många avseenden övernitiska väst empiricister) skall kunna bygga en bro till ett annat tänkande...en struktur och måttstock olik vår egen.

Shirin Neshat gör inte bara en egen revolution inom systemet i nya Iran, hon gör det också inom systemet här i väst, där hennes bilder numera hänger hos konservativa samlare på flotta privata addresser som Park Avenue i New York eller i exempelvis det franska presidentpalatset som lyckligt ovetande tar med sig en bit av hennes privata revolution in i sina salonger.

Det vore nåt att fundera på för den politiskt och religiöst förvirrade fundamentalist som tänker sätta på sig ett självmordsbälte och spränga sig på någon turistort.....Neshats obeskrivligt vackra och starkt politiska bilder kommer att finnas och leva långt efter de fasansfulla övergrepp som vi konstant blir vittnen till i dag.
För övrigt såldes bilden för € 17.000.....till en privatsamlare - det var tyvärr inte jag.

Porträtt av konstnären som ung

Hans stora aluminiumgrå ögon flackar allt mer med blicken och börjar tåras. Ju mer han pratar om sina verk, desto nervösare blir han och rösten spricker, ögonen blinkar okontrollerat och Chris Burdens vackra ansikte får ett så plågat uttryck att hans rampfeber, eller mer precist kameraskräck, tycks vara mer smärtsam än elden han rullar sig i, kulan han låter sig skjutas med eller något annat obehagligt han utsätter sig i under sina performances. I Chris Burdens rudimentära katalogfilm "Selected works 1971-75" är introduktionen en långt mer intressant upplevelse än de faktiska verken. För trots att den försigår på en skärm och för ganska många år sedan är närvarokänslan total. Konstnären kunde lika gärna ha stått på podiet framför oss. Hans nervositet blir för varje visning av filmen en direkt reaktion på den publik som den visas för och Chris Burden förevigad som en ung, vacker och osäker man.

Hjärna / Hjärta eller båda....

Håller på att sortera i boksamlingen och det slår mig plötsligt att jag kan se mina fem åldrar...på något sätt gömda bland alla titlar och folianter. Men där finns dem - om man räknar en ålder enligt sjuårsregeln. Mina första handgjorda böcker, handbundna vid 6års ålder med titlar som 'Prinsäsan åker berg-och-dalbana', 'Kropens Annatomi', 'Pengamaskinen' och 'Smälare'...Märk väl att 'pengamaskinen' var den enda boktitel som jag kunde stava rätt till. Nästa tidsålder 'Hajfarmen' och 'Ögat'...endast två böcker som jag sparat från tonåren. Tredje tidsåldern, 'Contemporary StudioGlass', 'The Art of Jewellery', 'Arcimboldo', 'The age of the Venetians' och 'The colouring and patination of metals'. Den fjärde tidsåldern är mer splittrad och sammansatt...parat med en någorlunda ok ekonomi så fick bokhyllan en steroidspruta...i form av både volym och kvalitet, 'October', 'Mourning Sex', 'Carlo Mollino - an Architect and Pornographer', 'The complete works of Bataille', 'Alvar Aalto', 'Nasal Plastic Surgery', 'ZONE-Incorporations' och 'Kiki Smith - Abject Art'. Den senaste tidsåldern är mer komplex men framstår som ganska tydligt påverkad av mina tidigare erfarenheter och livsaspirationer....bara denna gången så genomlever jag dem, har slutat drömma om dem. 'Psychopathology and Power negotiation', 'Compagnie de la Art Brut', 'Abstraction in Russia 1910-1930', Goya - Catalogue Raisonné', 'The Tipping Point' och 'Invisible Monster'.

Böcker är det enda som man kan ackumelera utan att bli ansedd som kufisk. Jag menar om jag hade samlat på bijouterier istället så hade det nog lyfts en del ögonbryn. Fast jag har alltid haft en böjelse för det med....men samlar på literatur om det istället. Jag undrar vad nästa tidsålder bär med sig? Blir det ett hjärta som öppnar sig som ett öga, precis som jag läste av Bataille när jag var 17 år?

Helgens vimmelrapport från gäst-bloggare - Joakim_B-P

Idag så överlämnar jag ordet till min förste
gäst-bloggare Joakim_B-P som kommer att
skriva under egen flagg när vi så småningom
fått löst tekniken. Håll till godo....






Fredag. Jag går på redaktionsmiddag i Lund, men efter några generösa portioner från den marrokanskinspirerade buffén åker jag till Malmö för novemberfest hos Tor Billgren. Våningen är proppfull med människor och jag konverserar med Filosofiska rummets redaktör, en doktorand från Uruguay och en ukrainsk postorderbrud. På balkongen står jag upprepade gånger under kvällen och skvallrar med B. S. och några andra som vi involverar i vårt sensationslystna prat. Någon gång vid ettsnåret drar vi vidare till Klubb Crush. Jag släpar omkring på en något bortkommen Matteo Rosa, en lovande italienare som är min favoritkonstnär du jour, och letar upp Margret, Malmös klubbprinsessa. Vi spårar sedan upp Carl Reinholdzon Belfrage som är på tillfälligt besök, han är min favoritmisantrop. Till min stora besvikelse har han börjat odla skägg och jag uttryckte naturligtvis mitt ogillande med ett skarpt "Usch!". Crush är fullt till bristningsgränsen, men jag, Matteo, Erik och en av doktorandtjejerna dansar så gott vi kan resten av kvällen.

Följande dag vaknade jag i ett minst sagt ömtåligt skick, men lite te och grapefruktjuice kan åstadkomma underverk. Men istället för att klä upp mig för bröllopet jag skulle till tog jag på mig en Boss-piqué, yllecardigan, jeans och fatiguekavaj. Hellre varm än vacker, tänkte jag något enfaldigt. Jag kom nämligen senare på att jag kunde ha haft min flanelltrenchcoat över en lite elegantare utstyrsel.

Vigseln var ganska "fin", även om prästen irriterade med skånsk putslustighet och en av sångsolisterna helt saknade taktkänsla. "När ska man få invända" frågade jag mitt sällskap, en arvtagerska från Östermalm, eftersom jag har hånglat med bruden. Det ör en offentlig hemlighet. Men tydligen frågar inte präster i Sverige om någon har att invända mot äktenskapet. Tråkigt.

Jag tröstade mig med snittar och skumpa efter vigselakten. Detta blev för övrigt min diet under hela lördagen. För några timmar senare var det dags för nästa fest. När B. S. och jag kommer till arkitekt-Sofias födelsedagsfest får vi ögonblickligen kylt bubbel. Badkaret är fyllt av is och flaskor.

En äldre herre som också var på Tors fest anmärker att vår tillvaro påminner om Buñuels film "Borgarklassens diskreta charm" eftersom vi går från coctailparty till coctailparty och ständigt möter samma människor. "Ja vad lustigt", säger jag och tar en tugga av en bruschetta med konjaksmaksatt tapenade.

Värdinnan hade bestämt sig för att para ihop B. S. med en magnetisör. En klärvoyant herre som fått en bestseller med en spökskriven självbiografi, kom det fram under festen. Vi trängde oss i köket för att skvallra fritt och diskuterade mannens fördelar och nackdelar tämligen hänsynslöst. Paradvåning på Davidshall. Bra. Fula tänder. Dåligt. Dessvärre diskuterade vi lite väl indiskret och mannen hörde en stor del av diskussionen när han köade till toan. Jag är rädd för att vi är hopplöst degenererade.

Närmare midnatt drabbades jag av en plötslig insikt: de flesta av gästerna var riktigt berusade, medan jag själv var ovanligt nykter. "Har jag hamnat i ett parallellt universum?" utbrast jag och hela situationen kändes som ett avsnitt ur The Twilight Zone. Naturligtvis korrigerade jag situationen senare när vi var på Brogatan.

Innan dess kom Rakel och tjejerna. Julia var på gott humör eftersom hon fått jobb på Uppdrag granskning och jag berättade hela den romantiska historien om hur jag blev tillsammans med min pojkvän. "Åh!" suckade Anki, patologisk nucka, svärmiskt medan en annan kronisk ungmö, Aje – vars morfar, en indisk maharadja, var passionerad nog att göra skandal genom att gifta sig med en rödlätt irländska – kände sig frustrerad. "Va?! Det var ju bara två månader vi sågs!" sa hon när jag, för att understryka allvaret i mitt civilstånd, berättade att jag praktiskt taget är gift. "Ja, svarade jag, du kan väl inte förvänta dig att jag ska vara ute på marknaden hur länge som helst." Tre månader är längre än det låter.

Så småningom hamnade vi på Brogatan. Jag och Aje försöker plöja oss igenom folkhavet i en runda och lyckas nätt och jämnt. Bara en massa drägg och åtskilliga som passerat sitt bäst före datum en bra bit in på förra seklet. Vi stöter ihop med Imre, en skallig tenor som bor nära mig och som aldrig missar ett tillfälle att upplysa folk om att han är på Konglige Opera i Kph. För att göra en lång historia kort: jag pimplar vodka på ryskt manér, pratar med ett Marc Almond-fan i illrött hår och en förtjusande tysk arkitekt som var festvärdinnans egna lilla födelsedagstårta. Därefter raglar jag hem.

Smaskigt Skvaller....!!!!!

Detta är en artikel som jag plockade upp på New York Metro www.nymetro.com (på Engelska) men för den som är intresserad av konstvärldens baksida kan jag lova att nedanstående läsning är inte bara smaskigt skvaller utan också ett varningens ord till den som försöker leva över sina tillgångar. Eller - "Ju högre apan klättrar, dess då mer visar den sin stjärt......"

__________________________________________

The Double Dealer

High-end gallery owners all over the world used Michel Cohen to sell their Picassos and Chagalls -- secretly -- to each other. Then he disappeared with nearly $100 million of their money. Had they trusted the charming Frenchman too much? Or their competitors too little?

It happened that Bill Acquavella was not in the sleek gray townhouse on 79th Street that serves as his gallery last fall when Michel Cohen took the Picasso. "Deux Enfants", a portrait of two of the artist's children, Paloma and Claude, is a $2 million to $3 million painting, so Acquavella was understandably a bit miffed that one of his staff had allowed Cohen to carry the painting off, leaving only a promise to produce the money within 60 days.

"I called up Michel and said, 'Look, I'm not very happy that he gave you this time to pay,' "Acquavella says. " 'And I don't want to have to be chasing you around. So please be sure you get the money on time.' "
A few days later, Cohen called on a private dealer with offices a few blocks downtown from Acquavella and offered him a half-share in the painting. The dealer, who sits behind a glimmery desk that looks as if it had been carved out of amber in an office chockablock with paintings and bronzes, knew the Picasso hadn't been paid for. "Michel never owned paintings," he says. "He takes a painting from him; he carries it to him. That was his job."

But the private dealer liked "Deux Enfants", and agreed to take the share, on one condition: He wanted it in his possession. There was no particular reason, just that Cohen had seemed a bit antsy. "Maybe I was a little wondering," he says in accented English. "I said it will be safe with me." Not long after, Michael Findlay, formerly with Christie's but now with Acquavella, chanced to drop by. "That's our Picasso!" Findlay said, surprised to discover "Deux Enfants" in the dealer's offices.
But Acquavella wasn't bothered when he heard. "It was fine," he says. "He had the right. He had bought it, and he wasn't late yet."

Acquavella might not have been so sanguine if he had known that, by selling the Picasso to Michel Cohen on terms, he was being unwittingly sucked into a record-setting art scam. For Cohen, who was a familiar character to name dealers all around the world, had created an intricate network of overlapping art deals to cover mounting losses from his other trading addiction -- the stock market. By the time Cohen disappeared a few months later --art-world rumors have him hiding out variously in Cuba, Paris, and (most recently)Costa Rica -- the swindle would have saddled a handful of secretive, high-rolling gallery owners and auction houses with losses totaling from $60 million to $100 million.

Slight, dark, hyperkinetic, and famously sweet-natured, Michel Cohen is a charming Frenchman in his middle forties, based in New York and Malibu, who had established an impeccable reputation as a "runner" in the high-end art world. Occupying a special position in the complicated geography of New York art dealers, runners have the connoisseurship to be players but not the capital to hold expensive pieces until their value can be realized. They earn their orange-peel-thin commissions by making connections between buyers and sellers, even if it's just a matter of carrying a photographic transparency of a picture from one dealer to another, who might -- unbeknownst to both -- be across the street, or even in the same building.

Cohen was among the most active and respected of runners. "For me, Cohen was very useful," says Martin Muller, a San Francisco dealer with extensive business ties to Cohen. "He would know what we wanted and find it. Or he would find a And in what now seems like an all-too-telling choice, he called his company Pentimento -- the Italian word for repentance, which also refers to those traces of a painted-out figure that emerge as a canvas ages. "He was someone who did business over and over again with all of us," says Acquavella.

Cohen's value to other dealers -- and his ability to eventually betray them -- was based on their penchant for secrecy. Heavyweight dealers jealously guard the small circle of clients their business depends on. Ever the silken go-between, Cohen facilitated sales while protecting each dealer's exclusive relationships; thus it is that in the mortifying aftermath of the Cohen affair, appalled dealers have been protesting that theirs is a "handshake culture" and "a system of trust."
Secrecy and handshake credit suited Cohen perfectly. But it is still not clear whether he had been planning to bite the hand that fed him all along or had merely fallen so far behind that he had to take drastic action. Whatever the case, he was looking for big bucks when, in March of 2000, he lunched with Martin Muller and his business-partner father at Miami's Smith & Wollensky. "He didn't want to buy one painting here, one painting there," the younger Muller says. "It was too much hassle. He wanted a more significant sum of money." At lunch, Cohen announced that he wanted to buy and sell in bulk. He pitched a $100 million deal.

In the end, the Mullers only lent Cohen $4 million to buy a Picasso (not Acquavella's Deux Enfants), to be repaid in July. But Martin was surprised by his manner. "Michel had always been extremely friendly and warm, but I found him cooler," he says. "He was constantly on the telephone. Not two or three times. Twenty times!"
The Mullers weren't the only ones Cohen had put the touch on. In April, Sotheby's lent him $1.3 million to buy a Picasso; in May, $2.5 million for a Chagall; in June, $1 million followed for a second one. In July, the auction house came through with $1.5 million for another Picasso, a loan that was upped to $3.6 million a bit later for another Picasso. He put up ten artworks as collateral, but his handlers at Sotheby's took possession of only three and apparently didn't check up on the whereabouts of the rest. Why should they?

Over the years, Cohen had done millions in business with the house, and there were other incentives. He was to repay Sotheby's at two points above prime, plus a share of the profits. A sweet deal for the auction house, which was itself under financial stress from the recent price-fixing scandal.
In August, Cohen bought a Picasso from Swiss dealer Ernst Beyeler. "We had done business. He was nice -- and quite correct," Beyeler says. "The price was $3.9 million," says Catherine Couturier, Beyeler's Paris rep. The painting was shipped to New York. "Usually, it stays in the warehouse until the people pay," Couturier says, "unless they are people we know very well. Michel I knew. And he took the painting from the shipper."
A week before Acquavella's money was due, he called Cohen and asked after his Picasso. Cohen promptly returned it. "I'm amazed I got it back," Acquavella says. "I think he thought I was going to make so much noise that I might have caused the whole scene to explode."

On Halloween, Michel telephoned Jean-François Gobbi, a dealer in Europe, offering a Monet, Le Repos Dans LeJardin Argenteuil, which happens to belong to the Metropolitan Museum. He said it was Nazi war plunder and that the Met had agreed to sell it for $5 million, with two thirds to go to the claimants. Michel said that he had found a buyer at $6.8 million. If Gobbi put up the dough, they would split the profit. Like most good cons, the back story -- that the painting was tainted goods -- was correct; it had been written up in the Boston Globe. Several days later, Gobbi wired $5 million to Cohen's lawyer.

On November 2, Muller Sr. arrived in Manhattan, curious about his money. Cohen put on the perfect act. "My father was received lavishly by Michel, who had his own chauffeur and apparently was taking a chartered plane to Martha's Vineyard every weekend," Muller says. "He proudly took my father to his new space."
The gallery was under construction between Fifth and Madison on 69th, alongside Cartier and opposite Porthault. Cohen chatted with the workmen. "So my father was rather impressed," Muller says. "He thought, Okay, there's no cause for concern."
Carrie Chiang of the Corcoran Group confirms only that Michel Cohenhad made an offer on the retail space, which was on the market at $300,000 a year.
"Michel had his own chauffeur and apparently was taking a chartered plane to Martha's Vineyard every weekend," Martin Muller says. "So my father was rather impressed and thought, okay, there's no cause for concern."

Meanwhile, Cohen was hard at work. On November 3, he also got Manhattan dealer Bill Beadleston to put up money for Up to that point, Cohen could have been merely an overly ambitious dealer who was out of his depth. But with the scheme to sell the Met's Monet -- and the gumption to sell it Producers-style to two different buyers -- Cohen crossed the line into outright fraud.

Not that he was lessthan completely composed in public. Michel and his wife, Ulrike, along with their two children, watched the Thanksgiving parade from the Central Park West apartment of James Goodman, who has a gallery on East 57th Street. Andrew Fabricant of the Richard Gray Gallery was there with his kids, and neither dealer noticed anything untoward about Michel.
In mid-December, Sotheby's threatened to sue if it was not repaid. Cohen wrote two checks, one for $3.75 million, one for $1 million (he would stop payment on both in January). But on December 22, he arranged for the Richard Gray Gallery -­which happens to occupy Cohen's former space -- to deliver a $2.1 million Picasso so that he could show it to a client. Cohen never returned the painting -- or paid for it.

In the first week of January, Cohen approached the dealer Ruth O'Hara with a proposition. He could buy a Picasso in Japan for $1.9 million and sell it right away for $2.3 million.
O'Hara didn't care for the deal. "He looked a little spaced out," she says. "He was disheveled." She says she asked a friend: "Is he on drugs?"
On January 21, an art consultant visited him in his Manhattan apartment. She was startled to walk into what looked like a huge struckstage set. "The place was really, really empty!" she says. "There was no furniture. There was a dining-room table with hundreds of transparencies on it. The kids were crying, his wife was angry, and he was just scrabbling through this heap of transparencies. He was so jumpy and so nervous."
He showed up at her office a couple of days later. "He came running in and poured this group of transparencies onto the coffee table and was rummaging through them, like it was a bargain-basement sale," she says. "He kept saying, 'What about this? What about this? What about this?' "
A couple of days later, on January 23, a story --just three dozen lines -- was posted on MSNBC.com beneath the headline sotheby's sues malibu art dealer for $10 million. Both Michel and Ulrike were named. A few days later, Michel Cohen was gone.
The MSNBC story was read with understandably keen interest by Paul Kantor, the tart-tongued é minence grise of Los Angeles dealers, who had been Cohen's mentor. Kantor was digesting the fact that the $6 million he had recently paid Cohen made him the proud possessor of three Picasso transparencies. He called the Art Fair in Palm Beach, which both Acquavella and Beadleston were attending. Cell phones began to vibrate, faxes hummed, and e-mails blipped as dealer after dealer checked in, astounded to discover the breadth and sheer gall of Michel Cohen's swindle. The numbers ratcheted upwards. $15 million! Twenty! Thirty-two! Thirty-seven!
Michael Cohen -- he would always be Michael in California, Michel in more cosmopolitan New York -- arrived in Oakland from Paris some twenty years ago.

He hustled prints -- Dali, Leroy Neiman, big-edition Picassos and Chagalls -- on the streets. "Very quickly he was selling more expensive prints," says the dealer Serge Sorokko. "He brought over his mother and sister and set them up in San Francisco. He was an amazingly hard worker. And he has a photographic memory."
Michael Cohen had charm and a knack for getting close to the well-to-do. Among his first supporters were the Galoob brothers, former toy manufacturers and collectors of twentieth-century American art, which Robert Galoob says Cohen advised them on. "He was a neat guy," says John Tompkins, whose older brother founded the clothing behemoth Esprit. "He pointed out a bunch of things for me to observe in art. And he didn't talk down to you."
Cohen adored his mother, moving her from France to foggy San Francisco first, thento La Jolla, then Hawaii, but she gave up very, very little about his past. He let it beknown that she was a pied noir, a French North African, and that his seldom-mentioned father was a cabdriver in provincial France. Cohen said he never went to college but that as a teenager he had been a national whiz at selling encyclopedias door-to-door.

Soon Cohen graduated from prints to paintings. "He came by my gallery in the early eighties," says Martin Muller. "He bought a painting. That's the way you seduce a dealer -- you buy work." In 1988, he took over a fourth-floor space on Sutter Street, an area thick with galleries. He was living pretty well, sailing a big sloop in the bay and doing tae kwon do, but he was tiring of San Francisco's limited horizons and at the end of the eighties moved to Malibu.
It was in L.A. that Marc Richards, himself a dealer, first met Cohen. "He quickly took to the resale market, which was booming, and played it as well as anybody I know," Richards says. Essentially, Cohen was churning paintings the way he had churned prints. "He would flip things for 5 percent," says a Los Angeles dealer. "He would have high volume, low overhead, and low profits. But a lot of business." Manny Silverman, another L.A. dealer, was struck by his pace. "He "He was a risk-taker. He would go out on a limb and buy a million-five painting," a dealer says. "He treated art as a commodity. He knew in his mind everything that had sold, when it had sold, and the price; it was almost like baseball cards."

In 1993, Cohen met Tanya Bonakdar, a slender, fine-boned Briton with a consuming interest in the newest art. Cohen fell in love and moved to New York with her.
He opened a gallery at 1018 Madison. Tanya broke off their affair after a couple of years, but he funded a new gallery for her, closed his own, and returned to his forte, selling paintings dealer-to-dealer. Then he caught a glimpse of every runner's dream: the truly big deal.
Marc Chagall died in1985, leaving a huge archive of late work to his known heirs. Then another claimant popped up: David McNeil, an illegitimate son by a model, who secured 10 percent of the hoard. McNeil had been financially supported for some years by Jean-François Gobbi, who got to manage McNeil's birthright as a quid pro quo. Gobbi reputedly had an apartment in Venice on the Grand Canal and a mighty yacht to go along with his reputation as a tough operator. In 1995, the Chagall estate offered another slice of the archive for sale. The heirs approached Sotheby's. The works "were all from the last fifteen or twenty years ofhis life," says David Nash, who put together Sotheby's proposal. "But Mr. Gobbi came back for a second helping. He exceeded our offer by far." His bid is said to have been $65 million.

That same year, Cohen met Gobbi in Miami. "He was always on Mr. Gobbi's yacht, and he was very impressed by Gobbi," Muller says. In 1997, Gobbi offered Cohen a bite at the Chagalls. So he contacted the Mullers for backing. "We were first approached for a hundred-million-dollar package deal," Martin Muller says. "We were thinking to put together a pool with some of our friends. First a deal for fifteen to twenty million, then the idea to do this in several installments, because who needs to put 800 Chagalls on the market at once? Of course, Michel wanted to do only the whole thing." Swiss caution prevailed. Cohen swiftly found another backer, a Los Angeles real-estate investor. They bought only 80 Chagalls, but Cohen was now a player, too.

Cohen, while keeping up his gallery on Madison, returned to Malibu that year and married Ulrike, a German dealer. "She had been in Colombia. She had dealt Boteros. And she had bought a Diego Rivera for some heavy hitter in the Caribbean," recalls Louis Stern, another dealer.
Cohen bought a white house overlooking Point Dune, the northeasterly tip of Santa Monica Bay. "He wanted the best things in life," says Marc Richards. "He would buy Mercedes after Mercedes. He would change them every three months. We would laugh. But nobody saw any harm in it."
Life in Malibu was grand. Cohen bought the adjoining plot of land, and Ulrike followed rich-woman pursuits, riding horses and taking yoga classes. They doted upon their children, Chloe and Noah. "She said she has one damn nanny after the other," says an Austrian visitor, Eva Bockl. "She was recommended this nanny at her yoga club who had worked for Madonna. So she took her. She gets $1,500 a week."

But Ulrike increasingly complained that she felt isolated in Malibu. "He didn't have real friends," Marc Richards, who had been married at the Malibu house, says. "Not even me. There was a hole in him. He tried to fill it with money."
"I remember going out there with a friend. And we were amazed by this house," says Richard Polsky, author of the Art Market Guide. "We looked at each other. I said, 'I don't get it! We both work pretty hard, we're pretty good at this. But this guy's on a different level.' My friend said, 'For the first time in my life I feel depressed. Like a loser! How does this guy do this?' "
"I think he had a bit of a buying addiction," says David Tunkl, a private dealer in Los Angeles. "I don't think that he's a dishonest guy. And I don't think people in my business should too much take the high road. I think we have all been in a 'robbing Peter to pay Paul' situation at some point.
"He had his hands in so many things at once," Tunkl says, "that for me he lost the whole feeling of being an art dealer. He was a merchandiser."
"I would look at a painting and say, 'How much do you want for it?' And he'd say, 'Well, I paid three hundred. Give me a hundred and seventy-five,' " Polsky says. "It didn't add up!"
It did for some. Marc Richards had started Cohen trading stock options in New York in 1993. Soon he was an addict sitting with an old-fashioned electronic ticker watching where the stocks were at. "He used to talk to you and stare at that thing"

"I met him at an opening," a broker says. "Do you know anything about trading options? Ten would be a lot. He told me that he bought a thousand." Which meant Cohen was risking hundreds of thousands of dollars a throw.
The broker took over Cohen's account but found him needy. "I literally would speak to him ten times a day," he says. "People in the firm would yell across the room 'Michel! Michel!' They thought Michel was my girlfriend."
"He was great! Fantastic!" says Damien Hirst, the British artist who had his first one-man show in Cohen's gallery in 1992. "Michel used to have, you know, one of these little boxes. Stocks and shares and things. He was absurd! While we were having breakfast in a café he lost a hundred thousand pounds. "Tanya got really upset. She said, 'We could use that money to start my gallery. Money you just lost over coffee and breakfast,' " Hirst chortles. "Eggs over easy!"

The problem was that Cohen never mastered the game. "Michel just wasn't good at it," the broker said. "Options move very, very fast. It's a very, very narrow window. You have to be careful about giving advice. People in my firm were paranoid that this guy might sue you. It really wasn't a good trip."
Cohen took a breather from the market in the late nineties. "Up to the end of 1999, he always paid very sharply on time," Martin Muller says. But he told a dealer that in early 2000, he had gotten into commodities.
"He was dealing through a few different futures companies, and he had an account here. We had his money out," says Joe Murphy, CEO of Refco, which is the biggest trader in the world aside from the banks. "And he was trading."
"He came to us as a very high-net-worth individual," Murphy goes on. "He had plenty of money, and he opened an account to speculate in the futures markets. And he did okay for a while. The assumption was that it was always his money, of course."
What Murphy didn't know was that though Cohen always seemed liquid, much of the money was on a float from his art deals. "He needed cash," says an international dealer. "So if I gave him a million-dollar painting, he would first ask a million two. If no one responded, he would try to break even. Then he would sometimes sell it for $800,000. Everyone in the world will pay $800,000 for a painting that's worth a million." But with the float, the customary grace period on payment, Cohen could turn a loss into a short-term gain for himself -­having the $800,000 in his trading account.

"Eventually he just obviously overextended himself. It's a daily market, so you know immediately when somebody doesn't have money, and you shut him down," says Murphy. Robert Galoob, who has known Cohen as long as anybody in the U.S., sees his flight as a gambler's fugue. "You go on and on and down and down," Galoob says. "You can't stop yourself."
The contours of the cohen case are now defined. The vanished art has mostly popped up again -- Chagalls in galleries, the Richard Gray Picasso (the insurance company made the gallery whole) on the wall of a ponytailed California computer mogul --and is likely to remain in the hands of whoever bought it in good faith. The dealers smolder, but their abhorrence of public disclosure makes it unlikely their handshake culture will be disturbed.

"Michel Cohen was an anomaly," Leslie Feely, a private dealer, says defensively.
Paul Kantor's West Hollywood house is a warm pink. When I went to ask the doyen of California dealers for some insight into Cohen's self-destruction, we had tea in the dining room. Behind me was a red-and-blue Mirò sculpture. Even at over 80, Kantor retains a formidable presence with a wave of snowy hair, pink skin, and icy blue eyes.
"I was his taste buds," Kantor said of his relationship with the runner. "I lunched with him three times a week at Morton's.
He would always have five or six transparencies." "I never picked up the check. Not once!" Kantor added. "I wanted to see if he would say something. He never did." I was reminded of a comment Marc Richards made about Cohen's vulnerability. "He was misused by his backers,
"Richards complained. "He would go halves on the profits but eat all the losses."
"It was a pyramid," Kantor admitted of his loans to Cohen. Even a seasoned hand like Paul Kantor would learn the hard way the truism about free lunches. We moved into the drawing room. The walls were hung with Picasso, De Kooning, Yves Tanguy, Arshile Gorky. Kantor
settled down. "I didn't realize how many people he had been dealing with," Kantor went on. "Nobody realized. He kept it all in his mind."Kantor has never laid eyes on the actual Picasso she thought he bought from Cohen and has no idea where they might be or to whom they actually belong. Cohen sold him Femme Dans L'Atelier in March. "Three people bought that painting," he said tartly.
In late January, Cohen was still trying to get a chunk of money from him. "It was the continuation of all kinds of deals,"

Kantor said. "I'll give you half a picture; you give me a quarter. You buy, you sell, you trade."Kantor got up and adjusted a Picasso, which was askew on the wall. Sounding oddly serene, he talked of visiting the Cohens in Malibu. Emboldened, I asked whether --when all was said and done --he felt more sorry for Michel Cohen or angry. "Angry?" he retorted. "He stole $6 million from me."How in the world could Michel Cohen have bamboozled cagey old birds like himself and Ernst Beyeler?Kantor looked me full in the face. He wore a seraphic half-smile. "Greed," he said, lightly. It was as if he had drawn the word on the air in smoke. "That's the obvious answer."

Borderline

När går ett normalt intresse över till att vara en sjuklig belastning?

Satt i natt och pratade med en kollega i USA och han nämnde att en klient till honom på allvar frågat om det fanns stillbilds fotografier från "snuff-films" att tillgå via de konventionella kanalerna inom konstvärlden. 'Snuff-filmer' är alltså filmer som visar människor vilka dör på riktigt, för att förklara närmare vad det är för sjuk underkategori av filmskapande som det är frågan om. Den amerikanske konstklienten är delägare i ett av USAs större filmbolag och har varit med och producerat mer än en 'blockbuster', som de flesta av oss känner till. Ej nämnt på denna sidan. Frågan som kom upp var naturligtvis : varför?

Svaret var dess då mer skrämmande. Klienten: - "För att det är ett uttryck av en slags slutlig konstform. Där finns ingenting mer att säga och på något sätt blir dessa typer av bilder en spegel av det ofrånkomliga, det cyniska och det mest extremt förfinade"

Nu hör det till saken at klienten helt seriöst skulle dekorera sitt kontor med denna typen av bilder, då dem ändå aldrig skulle tas på allvar av alla luttrade filmfolk som ändå stötts till ända av trickbilder och specialeffekter, menade han. Bara det faktum att han själv visste, kunde på något sätt ge honom en skruvad tillfredställelse och det var väl där som jag förstod att klienten i fråga verkligen var ett klassiskt 'borderline' fall.

Franz Xaver Messerschmidt (1736-1783) var österrikisk hovskulptör och skapade flera betydande monument till sin beskyddare Drottning Maria Teresia. 1700-talet var också en tid av dubbelbottnade meningar, antydningar, cynism och skräckblandad erotik fast strikt hållen i korsett och pudrade peruker. Messerschmidt var ett undantag i denna tidsålder. Han var en man som föll igenom konventionerna och som dog för sin sak. Han dog inte frivilligt men kunde heller inte stoppa sin egen destruktion. En slags "snuff-skulptör"....

Messerschmidt började tidigt intressera sig för ansiktets fysionomi eller snarare utryckets fysionomi, men någonstans på vägen dit så råkade han bli förtjust i blyet som uttrycksmaterial, vilken garanterade hans undergång. På vägen dit så lyckades han genomföra några av de mest fasansfulla och groteska ansiktsbyster som skapats, faktiskt.

Allt efter Messerschmidts tillstånd förvärrades av blyförgiftningen så tilltog hans skulpturer i styrka, likt dagens bodybuilders sargade och undernärda kroppar i det ögonblick dem verkar allra starkast uppe på utställningspodiet. Blyet som han använde som medel för att nå sitt mål frätte till slut upp hans hjärna och i de sista spasmiska månaderna av hans liv, skapade han konst som kanske ännu inte har överträffats av nutida konstnärer.

Vad har dess två individer gemensamt? Filmbolagsägare och Barockskulptör?
Vilken nerv har överstimulerats för att så ingående jaga den där undflyende, skira men farliga känslan att vara så nära kanten av klippan att bara döden står kvar och väntar?
Kan man medicinera bort en sån slutgiltig känsla?

Aldrig på en Söndag

Lördagen förflöt på sedvanligt vis av ett par galleribesök med tillägget att min "tvillingsjäl", Nathalie Melikian, artiste extraordinaire - tillika lärare på på Malmö konsthögskola har välsignat oss med sin närvaro. I annat fall så avnjuter hon en framgångsrik karriär från sitt HQ i Kanada. Hon gör nedslag i Malmö en fem/sex gånger om året. Denna gången med den glada nyheten att hennes verk just blivit inköpt av Centre George Pompidou i Paris. Det ni...kan man stoppa i en pipa och röka...!

Behållningen av gårdagens lokala konstdos bestod av ett enda verk, utfört av den danske konstnären Frode Gundorf-Nielsen som just öppnat på Galleri 21. Det lättaste sättet att förklara vad han sysslar med är "manipulation av vatten" genom diverse tekniska anordningar. Egentligen så såg verket jag roade mig mest av ut som skrutt men andemeningen var djupare än vad först lät mig ta mig till. Verket består av en grund bassäng (klädd med svart plast från soppåsar...urk..!) och en anordning ovan som i en jämn takt släpper ut ett kontrollerat flöde av vattendroppar i form av ord. Mycket intressant som grundidé, men konstnären bör nog tänka på lite mer elegant presentation då idén ser ut att kräva det - annars blir det mer slackerkonst - och det har ju både Panamarenko och Jessica Stockholder tagit patent på. Det är nästan som om man skulle önska att Wim Delvoye hade fått idén först då hans känsla för presentation och avslutning av ett konstverk är så irriterande vackert och genomslagskraftigt. I alla fall, det var på ett lokalt plan en trevlig utställning, väl värt ett besök.

Kvällen avslutades på Rooseums bakficka, med starka billiga drinkar på taxtree sprit, blandade av Alberto från Trento, Italien. En trevlig kille som just påbörjat sin kurs på Critical Studies programmet vid konsthögskolan. Det är meningen att Rooseums bakficka skall bli någon form av "test-site" för konst och interaktioner, programmerat av kursdeltagarna från Critical Studies - fast gårdagens kickstart gav ett mer studentikåst intryck med de gamla vanliga kulturmupparna på plats och värmeljus på golvet...fast full blev man..och det på en billig peng...!
Innan jag hann att bli odräglig så hamnade jag i en praktfull polemik med en kinesisk (?) kursdeltagare som skällde ut mig efter noter, med bakgrund av min hållning till Rooseum (läs min blogg "Begrav Rooseum" från tidigare så vet ni) och jag måste säga att jag var imponerad av hennes orerande. Fast jag kan bitas jag med. Hoppas att se mer av denna aggressiva och åsiktsstinna dam under året som kommer.

Hemma hos Nathalie, vi går igenom ett par filmmanus som hon fått tillsänt - dem stinker, jag tröttnar och åker hem till boet.

S&M Säljer...

Pablo Picasso
"Nu Jaune"
1907
Gouache på kartong
(Image courtesy Sotheby's)

Så dök den upp till slut, efter att ha varit borta från marknaden i över 50 år, Picassos förstudie till 'Les Demoiselles d´Avignon' som han utförde våren 1907. Denna fryntliga dam, eller kanske 'domina' är troligen den absolut första studien till måleriet som ändrade konstens kurs för alltid för 98 år sedan. Såldes på Sotheby's för tre dagar sedan för 101.000.000 Miljoner Svenska kronor. Inte illa för en "spanking lady" på kartong....!