Borderline

När går ett normalt intresse över till att vara en sjuklig belastning?

Satt i natt och pratade med en kollega i USA och han nämnde att en klient till honom på allvar frågat om det fanns stillbilds fotografier från "snuff-films" att tillgå via de konventionella kanalerna inom konstvärlden. 'Snuff-filmer' är alltså filmer som visar människor vilka dör på riktigt, för att förklara närmare vad det är för sjuk underkategori av filmskapande som det är frågan om. Den amerikanske konstklienten är delägare i ett av USAs större filmbolag och har varit med och producerat mer än en 'blockbuster', som de flesta av oss känner till. Ej nämnt på denna sidan. Frågan som kom upp var naturligtvis : varför?

Svaret var dess då mer skrämmande. Klienten: - "För att det är ett uttryck av en slags slutlig konstform. Där finns ingenting mer att säga och på något sätt blir dessa typer av bilder en spegel av det ofrånkomliga, det cyniska och det mest extremt förfinade"

Nu hör det till saken at klienten helt seriöst skulle dekorera sitt kontor med denna typen av bilder, då dem ändå aldrig skulle tas på allvar av alla luttrade filmfolk som ändå stötts till ända av trickbilder och specialeffekter, menade han. Bara det faktum att han själv visste, kunde på något sätt ge honom en skruvad tillfredställelse och det var väl där som jag förstod att klienten i fråga verkligen var ett klassiskt 'borderline' fall.

Franz Xaver Messerschmidt (1736-1783) var österrikisk hovskulptör och skapade flera betydande monument till sin beskyddare Drottning Maria Teresia. 1700-talet var också en tid av dubbelbottnade meningar, antydningar, cynism och skräckblandad erotik fast strikt hållen i korsett och pudrade peruker. Messerschmidt var ett undantag i denna tidsålder. Han var en man som föll igenom konventionerna och som dog för sin sak. Han dog inte frivilligt men kunde heller inte stoppa sin egen destruktion. En slags "snuff-skulptör"....

Messerschmidt började tidigt intressera sig för ansiktets fysionomi eller snarare utryckets fysionomi, men någonstans på vägen dit så råkade han bli förtjust i blyet som uttrycksmaterial, vilken garanterade hans undergång. På vägen dit så lyckades han genomföra några av de mest fasansfulla och groteska ansiktsbyster som skapats, faktiskt.

Allt efter Messerschmidts tillstånd förvärrades av blyförgiftningen så tilltog hans skulpturer i styrka, likt dagens bodybuilders sargade och undernärda kroppar i det ögonblick dem verkar allra starkast uppe på utställningspodiet. Blyet som han använde som medel för att nå sitt mål frätte till slut upp hans hjärna och i de sista spasmiska månaderna av hans liv, skapade han konst som kanske ännu inte har överträffats av nutida konstnärer.

Vad har dess två individer gemensamt? Filmbolagsägare och Barockskulptör?
Vilken nerv har överstimulerats för att så ingående jaga den där undflyende, skira men farliga känslan att vara så nära kanten av klippan att bara döden står kvar och väntar?
Kan man medicinera bort en sån slutgiltig känsla?