Helgens vimmelrapport från gäst-bloggare - Joakim_B-P

Idag så överlämnar jag ordet till min förste
gäst-bloggare Joakim_B-P som kommer att
skriva under egen flagg när vi så småningom
fått löst tekniken. Håll till godo....






Fredag. Jag går på redaktionsmiddag i Lund, men efter några generösa portioner från den marrokanskinspirerade buffén åker jag till Malmö för novemberfest hos Tor Billgren. Våningen är proppfull med människor och jag konverserar med Filosofiska rummets redaktör, en doktorand från Uruguay och en ukrainsk postorderbrud. På balkongen står jag upprepade gånger under kvällen och skvallrar med B. S. och några andra som vi involverar i vårt sensationslystna prat. Någon gång vid ettsnåret drar vi vidare till Klubb Crush. Jag släpar omkring på en något bortkommen Matteo Rosa, en lovande italienare som är min favoritkonstnär du jour, och letar upp Margret, Malmös klubbprinsessa. Vi spårar sedan upp Carl Reinholdzon Belfrage som är på tillfälligt besök, han är min favoritmisantrop. Till min stora besvikelse har han börjat odla skägg och jag uttryckte naturligtvis mitt ogillande med ett skarpt "Usch!". Crush är fullt till bristningsgränsen, men jag, Matteo, Erik och en av doktorandtjejerna dansar så gott vi kan resten av kvällen.

Följande dag vaknade jag i ett minst sagt ömtåligt skick, men lite te och grapefruktjuice kan åstadkomma underverk. Men istället för att klä upp mig för bröllopet jag skulle till tog jag på mig en Boss-piqué, yllecardigan, jeans och fatiguekavaj. Hellre varm än vacker, tänkte jag något enfaldigt. Jag kom nämligen senare på att jag kunde ha haft min flanelltrenchcoat över en lite elegantare utstyrsel.

Vigseln var ganska "fin", även om prästen irriterade med skånsk putslustighet och en av sångsolisterna helt saknade taktkänsla. "När ska man få invända" frågade jag mitt sällskap, en arvtagerska från Östermalm, eftersom jag har hånglat med bruden. Det ör en offentlig hemlighet. Men tydligen frågar inte präster i Sverige om någon har att invända mot äktenskapet. Tråkigt.

Jag tröstade mig med snittar och skumpa efter vigselakten. Detta blev för övrigt min diet under hela lördagen. För några timmar senare var det dags för nästa fest. När B. S. och jag kommer till arkitekt-Sofias födelsedagsfest får vi ögonblickligen kylt bubbel. Badkaret är fyllt av is och flaskor.

En äldre herre som också var på Tors fest anmärker att vår tillvaro påminner om Buñuels film "Borgarklassens diskreta charm" eftersom vi går från coctailparty till coctailparty och ständigt möter samma människor. "Ja vad lustigt", säger jag och tar en tugga av en bruschetta med konjaksmaksatt tapenade.

Värdinnan hade bestämt sig för att para ihop B. S. med en magnetisör. En klärvoyant herre som fått en bestseller med en spökskriven självbiografi, kom det fram under festen. Vi trängde oss i köket för att skvallra fritt och diskuterade mannens fördelar och nackdelar tämligen hänsynslöst. Paradvåning på Davidshall. Bra. Fula tänder. Dåligt. Dessvärre diskuterade vi lite väl indiskret och mannen hörde en stor del av diskussionen när han köade till toan. Jag är rädd för att vi är hopplöst degenererade.

Närmare midnatt drabbades jag av en plötslig insikt: de flesta av gästerna var riktigt berusade, medan jag själv var ovanligt nykter. "Har jag hamnat i ett parallellt universum?" utbrast jag och hela situationen kändes som ett avsnitt ur The Twilight Zone. Naturligtvis korrigerade jag situationen senare när vi var på Brogatan.

Innan dess kom Rakel och tjejerna. Julia var på gott humör eftersom hon fått jobb på Uppdrag granskning och jag berättade hela den romantiska historien om hur jag blev tillsammans med min pojkvän. "Åh!" suckade Anki, patologisk nucka, svärmiskt medan en annan kronisk ungmö, Aje – vars morfar, en indisk maharadja, var passionerad nog att göra skandal genom att gifta sig med en rödlätt irländska – kände sig frustrerad. "Va?! Det var ju bara två månader vi sågs!" sa hon när jag, för att understryka allvaret i mitt civilstånd, berättade att jag praktiskt taget är gift. "Ja, svarade jag, du kan väl inte förvänta dig att jag ska vara ute på marknaden hur länge som helst." Tre månader är längre än det låter.

Så småningom hamnade vi på Brogatan. Jag och Aje försöker plöja oss igenom folkhavet i en runda och lyckas nätt och jämnt. Bara en massa drägg och åtskilliga som passerat sitt bäst före datum en bra bit in på förra seklet. Vi stöter ihop med Imre, en skallig tenor som bor nära mig och som aldrig missar ett tillfälle att upplysa folk om att han är på Konglige Opera i Kph. För att göra en lång historia kort: jag pimplar vodka på ryskt manér, pratar med ett Marc Almond-fan i illrött hår och en förtjusande tysk arkitekt som var festvärdinnans egna lilla födelsedagstårta. Därefter raglar jag hem.