Bra och dålig dansfilm

Igår sändes två exempel på hur man kan förmedla dans i tevemediet. Ett dåligt och ett bra.

Det dåliga var Per Jonssons Ayas öga, som var helt förlorat i videoeffekter, klipp, dubbelexponeringar och övertydligheter. Man fick varken se dansarnas rörelser eller kroppar i sin helhet, och det fina belysningsarbetet massakrerades totalt av bakgrundsbilder som ständigt mixades ut och in i bilden. Ett avskräckande exempel på vilka avvägar teknikklåfingrighet kan ta ett konstverk.

Den bra föreställningen var James Thierées Avgrundens Väktare, som inte var direktproducerad för teve, utan kort och gott en avfilmad föreställning inför publik och fyra, fem kameror. Dansen, kropparna och uttrycken stod i centrum. Inget annat. Det var nästan grymt att sända per Jonssons film i anslutning till Avgrundens Väktare. Kvalitetsskillnaden blev smärtsamt tydlig.