Kändismingel

Frans Hals "Young man holding scull", ca 1626-28. The National Gallery (London).











Jag trotsade det ihärdiga duggregnet och mötte upp med min bloggkollega och hans barndomsvännina på Grand. Vi skulle gå på Nationalmuseum för att titta på holländskt måleri. Det var en ganska bra utställning som bjöd på några riktiga pärlor. Den snillrika upphängningen av Rembrants Batavernas sammansvärjning upprättade verkets magiska kvaliteter. Det lyste från målningen som om ljuskällan fanns i färgen på duken. Ett annat kärt återseende var Frans Hals Ung man med dödsskalle, ett lån från National Gallery.

Efter utställningen gick vi på Bennys coctailparty på Hotell Diplomat på Strandvägen. Det var fullt med människor som vi kände igen men vars namn vi hade svårt att komma på. Benny presenterar oss för My Ridell och det dröjer en timme innan jag kommer på det: "Det är ju hon som klädde ut sig till japan på femman!" Andra, som Carolina Gynning, är lättare att känna igen. Hon pratar bred skånska och trippar omkring i stilettklackar med en svart chanelväska hängande från armvecket. Hon är blondin igen.

Jag och "Southern Comfort" pratar med en rik tant som jag trodde var Alexandra Charles (det gör jag fortfarande) samt en annan dam som är chef för Carnegie Art award, men som inte verkade ha någon aning om konst. Vi dricker ganska mycket vin, ständigt trugade av personalen som inte drar sig för att bönfalla oss om att ta emot ännu ett glas. Jag är inte nödbedd och häller i mig friskt.

När jag vi står där med den förmodade Alexandra Charles sveper Benny förbi med en spådomskaka: "Ni kommer att ingå partnerskap", säger han till mig och Johan. Jag blir paff. "Men jag är emot äktenskap av princip" stammar jag. Fast det hela låter inte så tokigt ändå. Jag får senare även veta vad som hänt med farmors Jesusbarn, en figurin i alabaster i kolonial barock från 1730-talet som betyder mycket för mig. Den är dessutom mycket vackrare än en liknande jag såg i Vatikanmuséet för nästan ett år sedan. Tydligen gömmer en illasinnad släkting "Gossen från Cuzco".

Mot slutet sitter jag, Southern och Johan på en puff och vvilar ett slag. Bredvid oss sitter två kvinnor stilla. Den ena håller hårt i ett halsband. De sitter så där i trekvart. Därefter får vi veta att det var Thomas Di Levas fru som välsignade krimskramset. "Så länge?!, utbrast jag, En präst gör det på fem sekunder."

Innan vi gick blev jag presenterad för Linda Lampenius. Hon var jättetrevlig och charmig, så som finlandssvenskar ofta är. Jag gottar mig åt att jag fick träffa min fd pojkväns (han är också en finsk violinist) idol. Det ska jag skryta med om jag träffar honom igen. Det ärt hon som står i bakgrunden med stort platinablont hår.

Kvällen slutade för mig och Johan på en restaurant på söder där vi åt svampfylld canneloni.