Om en vandaliserad skulptur

Natten till i onsdags vandaliserades Peter Johanssons och Barbro Westlings verk "By Golly", som skulle bli sommarens stora dragplåster till Skissernas museum i Lund. En scen med olika framdragbara kulisser som det var meningen att besökarna själva skulle skjuta fram och tillbaka efter tycke och smak. En scen där besökarna skulle bli en del av verket.

Trots vandaliseringen hölls vernissagen som planerat i torsdags med tal, Chardonnay och musik. Verket var övertäckt med fladdrande presenning, som ett lik. Dödförklarat. Genom gliporna såg man förstörelsen. Inte graffiti, inte ens vanligt taggande, utan bara hjärndött kladd med svart spray. Fuck off och anarkist-A:n. Om stackaren ändå hade haft något på hjärtat ... Men inte ens det.

Klottret går inte att ta bort, och det bedöms vara alltför omfattande för att inte åtgärdas. Kvar står alternativet att riva hela alltet. Ett klart förståeligt beslut, fattat i samma anda som vi ser nu under fotbolls-VM, när fulla och uppmärksamhetstörstande fans lyckas ta sig ut på fotbollsplanen. Tv-kamerorna riktas genast mot något annat, inte ens en fingertopp av inkräktarna sänds ut. Man unnar dem inte uppmärksamheten. Man unnar dem inte ens att bli våldsamt utsläpade av vakter och poliser. En utmärkt taktik.

Likväl tycker jag att rivningsbeslutet är förhastat. Syftet med verket var att museibesökarna själva skulle tillföra konsten på scenen, med hjälp av kulisserna och sin egen närvaro. En övning i relationell estetik, där konsten uppstår i mötet mellan besökare och verk. "Vi vill bygga den tomma scenen", skrev Peter Johansson och Barbro Westling i det ursprungliga pressmeddelandet - "för alla och envar att åstadkomma något med". Nu var det precis vad som hände på onsdagsnatten. Någon åstadkom något med scenen. Visserligen fruktansvärt dåligt - men vad gör det? Låt någon annan åstadkomma något bättre. Man kan inte riva en konstplattform för att "fel" saker uppförs eller proklameras från den. Den demokratiska principen är att det undermåliga besegras av det genomtänkta.

Gatukonsten, som "By Golly" nu ofrivilligt blivit en del av, har den praktiska egenskapen att den är självreglerande. Om man låter verket stå kvar inbjuder man underförstått graffitimålarna med sina burkar. Vilka kulisser och scenografier skulle inte de kunna åstadkomma ovanpå förstörelsen?

Och ställ föralldel också fram en stor hink med gul färg, en roller och några penslar till dem som inte uppskattar klotter eller graffiti. Det är ju bara att måla över. Låt scenen fungera som det var tänkt - för alla och envar att åstadkomma något med. Visserligen inte som det var avsett från början. Men hur ofta blir det egentligen som man tänkt sig inom den happeningartade och relationella konsten? Är det ens meningen?


(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 18 juni 2006)