Full Pull 06

Det fanns en känsla av gammal hederlig husockupation under Full Pull-festivalen för elektronisk konst och musik som ägde rum i helgen. Rooseum har varit tömd på konst i tre månader, men redan har ödslighetens filt lagt sig över byggnaden. Här och där fanns små utställningsskyltar kvarlämnade, liksom Dan Perjovschis briljanta väggmålningar från senaste utställningen ”Normalisering”. Som sittmöbler hade arrangörerna släpat fram tidningsbuntar som blivit över från någon utställning.

När det inte finns någon konst där inne blir det så tydligt att turbinhallen inte är något mindre än ett veritabelt tempel. När ska de inblandade i käbblet inse att vi har kommit till en punkt där det viktigaste är ATT det bedrivs konstverksamhet där – inte VEM som gör det eller HUR eller för VILKA pengar eller till förmån för VAD.

Medan allt det där bestäms är det just tillställningar som Full Pull som behövs för att engagemanget för lokalen inte ska falna. Tillställningar som demonstrerar lokalens potential, och dessutom själv förmår säga något om den samtida konsten – i det här fallet ljudkonsten och den experimentella och elektroniska musiken.

Det Full Pull-festivalerna hittills har gjort är att ta upp en förutfattad mening om den elektroniska musiken och motbevisa den. Förra året var det gitarrernas festival, som för att demonstrera att elektronisk musik inte automatiskt innebär datorer och syntar. I år var tyngdpunkten lagd vid problematiken kring liveframträdanden.

Just liveakten har alltid varit ett skavsår för den elektroniska musiken. Den ena ytterligheten är Jean Michel Jarres groteska synt- och laserorgier vid pyramiderna eller Eiffeltornet med tusentals statister. Den andra är laptopartisternas introverta mus-klickande, som den mexikanske elektronikastjärnan Murcofs framträdande på Inkonst i våras. Himmelskt bra musik, men stendött framträdande.

Jag har absolut inga principiella invändningar mot laptopbaserad livemusik. Självklart kan det vara en stor konst att släppa lös de förprogrammerade ljuden som anden ur flaskan. Men i takt med att allt fler artister bestämmer sig för att lyfta blicken från datorskärmarna, och istället söka kontakt med publiken, blir laptopakten bra torftig i jämförelse. Detta demonstreras till exempel av The Knife som turnerar i Europa och USA i höst med sin ”Audio Visual Experience”. Och Full Pull 06 gav det ena lysande exemplet efter det andra. Ronnie Sundin uppträdde dold bakom ett vitt skynke med siluetter av granar, älghorn och suggestivt stigande rök. Mattias Kristersson bjöd på femton galna trummisar i ett sensationellt inferno. Alina stod och gungade bakom instrumenten iförda giftsaneringsoveraller och munskydd. Trion MEC från Frankrike satt framåtlutade på golvet iförda MC-hjälmar med inbyggda mikrofoner och skapade en perfekt känsla av race i 250 km/h. Fest, musik och framförallt ett relevant pekfinger i den elektroniska konstens riktning just nu.

Men trots ljudnivåer på och bortom smärtgränsen ligger nu ånyo tystnaden och mörkret över Rooseum. Måtte nästa ockupation komma snart.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 5 september.)