Thursday, January 18, 2007

Fem i Lund

Fem i Lund
Kulturen, Lund
Till den 4 mars




Jörgen Fogelquist (1927-2005) var gift med skådespelerskan Ann-Marie Gyllenspetz, som var med i Bo Widerbergs vackraste och kanske bästa film, Kärlek 65. Den handlar om några vänner som umgås kring regissören Keves sommarställe vid Kåseberga och ägnar sig åt fullfjädrad eskapism. Festar, pratar om konst, är otrogna och flyger med drakar till Bill Evans poetiska pianomusik och Vivaldi. Det måste vara de drakarna Fogelquist har målat i några av verken som visas på Kulturen i Lund. Man ser dem både nerifrån och uppifrån, mot marken, där solen bränner gräset och gör jorden alldeles varm. I andra verk av Fogelquist syns ett cirkustält, en cylinderhatt, en käpp. Tankarna går till Det sjunde inseglet och Gycklarnas afton – det ambulerande cirkussällskapet som slår ner sitt tält i leran och fukten, och lämnar efter sig hästskit, sågspån och spår efter vagnshjul i jorden.

Detta med jorden går som en rak linje genom Fem i Lund. Den upptar större delen av trädgårdsmannen Sten Dunérs (f. 1931) målningar Lundakalender, och hans underbara små skisser över åkerlandskap med gråa skyar, avlägsna skorstenar och vägstolpar. Den finns hos John Wipp (1927-2005), bland annat i hans utsågade och bemålade plywoodskivor. I en av dem syns en telegrafstolpe avspegla sig i en pöl på en vattensjuk vinteråker. Mycket listigt använder han sig av plywoodens trämönster för att gestalta vattnets glimmer. Ett fenomen från naturen imiterar ett annat.

Rakt ur jorden tycks Staffan Nihléns (f. 1929) stenskulpturer ha hämtats. Vid första anblicken ser de helt obehandlade ut, som objet trouvé – upphittade och ställda på piedestal. Med vad som verkar vara minimala ingrepp skapar han en rörelse i stenen – plötsligt framträder en danserska, en omfamning, en gest, ett eko av en klassisk skulptur. Det här är konst när det är som bäst. Konstnären tycks ha tagit ett steg tillbaka, och utan att ha något behov av att framhäva sig själv och sina manér, släpper han ut det som finns nedlagt i själva materialet – någon sorts självklarhet. Lika mycket som det är konstnären, skulle det kunna vara naturen, erosionen och blåsten som skapat skulpturerna under tusen år.

Och blåsten – den målar Ulf Trotzig (f. 1925) i sina ursinniga och monumentala verk med kämpande träd och stretande fåglar över de vindpinade markerna.

Jag har sällan upplevt en så omedelbar känsla av här och nu i en konstutställning. Färdades man mellan Malmö och Lund i helgen, eller kanske ut mot Österlen, upplevde man allt detta som visas på Kulturen – de snöfria och steniga åkrarna, den vattensjuka jorden blottad mot den gråa himlen. Stormen. För människorna som bor på en viss plats är landskapet är det enda de har gemensamt – den största bäraren av det kollektiva medvetandet, som kan framkalla associationer till både gemensamma och privata upplevelser. Genom verken, urvalet och den inbördes placeringen gräver Fem i Lund stadigt och målmedvetet i den mylla vi står, och helheten blir ett porträtt av vintern 2006-2007, en mycket fin genomgång av en generation lundakonstnärer och ett närgånget pillande på betraktarens egna minnen och erfarenheter.

(Publicerad i Sydsvenskan den 17 januari 2007)

5 Comments:

Blogger southern_comfort said...

Staffan Nihlén tycker jag gör skulpturer som är ganska ointelligenta....föredrar att placera hans verk i sektionen "kansli skulpturer"....sorry, Tor - we're not on the same page on this one...

Titta bara på den publikfriande klumpen på Raul Wallenbergs plats. Den e ju så ful att man dööör..Dessutom blir den ännu fulare när man ser den prånglas ut som en miniversion på diverse konstgallerier som inte vet bättre.

Nä, bättre är de corténstål skulpturer han gjorde för 15 år sedan...lite s/m inspirerade med kättingar och handtag.....

Nu ser hans verk ut som överblivet bös från stenhuggerierna i Pietrasanta....

Sun Jan 21, 04:23:00 PM PST

 
Blogger Tor Billgren said...

Jag håller med om att klumpen i RW-park inte är något vidare. Alldeles för enkel.

Men just det där böset du fnyser åt gillade jag i allra högsta rad. Bös, förresten, ha ha...

Sun Jan 21, 10:38:00 PM PST

 
Blogger southern_comfort said...

Det är för slappt, sorry...

Skall man arbeta med gastaltande skulptur i 3 dimensioner så krävs det mer än att "ödmjukt" låta stenen "göra sig självt"....det finns så himla många konstnärer födda före kriget i Sverige som anammar detta synsätt, senmodernistisk slapphet - á la 1968 manifestets ny-naturalism, som svar på nyrealismen...

I Nihléns fall blir det bara slappt, till och med dumt...och det gör mig så trött i min ofrivilliga kontakt mig med hans verk.

När jag låter mig inspireras av detta ändå legitima synsätt, så närmar jag mig hellre Ulrich Rückriem eller Lee Ufan. Till och med en gammelmodernist som Elisabeth Ekstrand har lyckats klämma ut mer "spänst" ur stenen än Nihlén naiva "romantik-klumpar"....

:-D

Mon Jan 22, 01:46:00 AM PST

 
Blogger J.B.P said...

Han målar också lite tydigen, den där Nihlén. På Aura visade han lite franska landskap i bästa konsttant-på-Österlen-stil. Gaggigt.

Mon Jan 22, 02:15:00 AM PST

 
Blogger Tor Billgren said...

Åh, ni tar ju i så ni spräcker er...

Mon Jan 22, 04:04:00 AM PST

 

Post a Comment

<< Home