Nödvändiga urvalsstrategier

De berömda och de glömda
– kvinnliga svenska modernister 1900-1930.
Mjellby Konstmuseum, Halmstad
Till den 3 september


Mollie Faustman - Gammal gård (1911)

Modernismen, med alla dess stilar och filosofier är sannolikt det viktigaste som har hänt konsten. Det är svårt att inte förbluffas av de oerhörda revolutioner som de första decennierna av 1900-talet förde med sig. Men jag har upptäckt att jag likväl går allt snabbare genom museernas samlingar av de internationellt uppburna modernisterna. Oavsett om man är hos Peggy Guggenheim i Venedig, George Pompidou i Paris eller Moderna Museet i Stockholm, är det ändå samma Picasso, Braque och Kandinsky som hänger där. Dessa giganters konstnärskap är så omsorgsfullt inpräntade i vårt kollektiva medvetande att den övervägande känslan när man konfronteras med deras verk, är en trött bekräftelse.

Nej, vid de senaste årens besök på museer i utlandet är det framförallt de lokala modernisterna som har fångat mitt intresse. Stora i sitt hemland, men inte lika internationellt inflytelserika – och framförallt inte lika ekonomiskt säkra som förgrundsgestalterna från Frankrike, Spanien och Ryssland.

I ett konstklimat med så ensidigt och starkt formulerad kanon, är just alternativa urval vad som krävs för att nya dimensioner ska kunna uppstå kring konsten. Ge mig en kanadensisk expressionist! En finsk futurist! Eller en svensk, kvinnlig kubist – som på Mjellby Konstmuseum utanför Halmstad.

Även om det är de konstnärliga aspekterna av urvalet som är bäst i Mjellby, är det omöjligt att bortse från de politiska; hur dessa konstnärer effektivt förringats av konsthistoriens män genom åren. Utställningen visar till exempel att det var en kvinnlig konstnär, Nell Walden (1887-1975), som redan 1915 målade den första svenska abstrakta målningen, och inte som så ofta påstås, Gösta Adrian Nilsson.

En annan föregångare är Ester Almqvist (1869-1934). Jag förbluffas av hennes realistiska målning ”Hängbjörken” från 1900. I virrvarret av blad och grenverk tycker jag mig se ett våldsamt snurrande ångmaskinshjul. Och i ”Sågverket, decembersol” från 1914 plockar hon fram skönheten hos industrin. Hon inkorporerar den i naturen, ja, i klimatet. Almqvist visar att det gamla och nya kan leva sida vid sida, till skillnad från de barnsliga futuristerna i Italien som ville störta det gamla i fördärvet.

Sista bilden i utställningskatalogen är ett självporträtt av Elli Hemberg (1896-1994). I bakgrunden syns en helt meningslös målning av en man som sitter och läser tidningen. Hon stirrar betraktaren uppfodrande i ögonen och klämmer nästan sönder en gul blomma mellan fingrarna. Det här är allvar. ”Du får en chans till”, väser hon. ”Jag har något på hjärtat. Om du inte bryr dig den här gången, kan du dra åt fanders!”.

Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 12 augusti 2006