Friday, July 21, 2006

Litterära samtal i sommarhettan

Vid de sällsynta tillfällena som Stockholmsmänniskorna kommer ner till Skåne får man tillfälle att visa lite sydsvensk gästfrihet. På Tempo: Ika Johannesson provar en chorizotallrik men blir inte mätt. Alla rätter är mellanrätter och alldeles för små. In kommer gnocchi, balsamicobrässerade rödbetor med getost, friterad polenta och annat. Jag och Caroline Ringskog Ferrada-Noli tuggar på några brödbitar, salami och ost. Hennes look är lite Viña del Mar ca 1979, inte flärd men fräschör. "Du håller på med en bok, va? Erkänn!" säger hon med en liten bönformad oliv mellan tänderna.

Björn af Kleen har varit på Österlen och pratat med Björn Ranelid. "Har någon läst honom?" Bara jag och Caroline, men alla hade en uppfattning ändå. "Hans prosa är som fett.", sa en. "Kväljande sött", sa en annan. "Det är en tillgjord stil med enda syftet att få mameluckerna att dallra på tanterna" sa jag. Litterära diskussioner är alltid som lättsammast bland kulturjournalister.

Värmen är tryckande och jag känner frisyren smälta. All hårdvax och spray ger till sist vika. Efter fjärde flaskan Toscanskt vin lämnar jag sällskapet. När jag kommer hem nästa morgon ligger nycklarna på golvet och boken "Mitt namn ska vara Stig Dagerman" på sekretären. Inskriptionen i manierad snirklig kaligrafi lyder: "Från en Björn till en annan. Kivik 15 juli år 2006." Versalerna spretar åt alla håll som rocailler.

2 Comments:

Blogger Tor Billgren said...

Ha ha, Ranelids handstil är inte dålig, jag har sett den en gång, och det fick mig att småle i en hel vecka. Tycker dock att det är lite släntrianistiskt och förutsägbart att gnälla på hans prosa. Han jobbar med sitt språk, helt enkelt. Visst, det blir fettigt och sliskigt, men också också vackert på sina ställen.

Och självfallet är det för lite med en rätt på Tempo. Minst två måste man äta. Tempo är ingen middagsrestaurang längre, utan en bar-/tapas-/tilltuggsrestaurang. Ingen dålig sådan, men man måste notera skillnaden. Vinutbudet däremot är skamligt dåligt.

Mon Jul 24, 11:08:00 PM PDT

 
Blogger J.B.P said...

Alltså du måste se dedikationen i boken...Grotesk handstil...Lika barock som hans isterkletiga prosa. Hör bara hur boken börjar: "Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril, men den rymmer så mycket att Gud får ta till sin stora passare, om han vill sluta den."

Tue Jul 25, 01:55:00 AM PDT

 

Post a Comment

<< Home