artinstorage

2011-09-27T05:54:00.000-07:00

And we go live again......

Now from London (presented to you in super-improved Swedish i.e. English)...
In the ensuing months, we will add more personal views on the ever-changing art world from our vantage point of London's Mayfair.

The office (for artinstorage is now filled to the brim, with art in storage)

Click to us, bookmark us, Facebook us...!

http://www.sternmaguire.com

Nöjesguiden juni

2007-07-01T03:00:00.000-07:00

Bäst just nu - konst
Publicerad: Jun 2007

Sommaren är verkligen lågsäsong i konstlivet. De flesta gallerierna håller stängt och man är för det mesta förpassad till museer och konsthallar om man vill se en utställning. Men det finns en fördel med att juli är så konstfattigt: man tvingas färdas en bit för att tillfredställa estetiska behov. Tänk vad många fina konstutflykter man kan pressa in på en månad — Köpenhamn, Helsingborg, Ystad och så landsbygden med Östra Karup, Kabusa och Wanås. Ta med en picknickkorg, en flaska kyld prosecco och förena nytta med nöje.

1. Philip Guston
Louisiana, Gl. Strandvej 13, Humlebæck, 30 maj till 26 augusti
I Europa är Philip Guston inte okänd, men heller inte lika stor som i sitt hemland USA. Han började som abstrakt expressionist under 50-talet, men nästan två decennier senare övergav han det abstrakta för en figurativ stil som hämtade sina stilistiska förebilder i serietidningsvärlden, och om man ger sig tid att upptäcka hans verk inser man var mycket av måleriet från åttiotalet och senare har sitt arv.

2. Caroline Mårtensson
Ystad konstmuseum, S:t Knuts torg, 16 juni till 16 september
Konsekvent och idogt iscensätter Caroline Mårtensson berättelser genom objekt hämtade ur könsrollernas symbolvärld, utan att någonsin förfalla i lättköpt genusretorik.

3. Jag vill kunna se vad det är
Lunds konsthall, Mårtenstorget, 2 juni till 26 augusti
Även snåla kommuner köper konst emellanåt. Lunds konsthall har valt ut tio stycken konstnärsnamn ur kommunens förvärv under senare år — och valt dem väl. Ett tillfälle att se Alexander Gutkes fotoresa genom en diaprojektors innandöme, eller uppleva Anna Lings zenmeditativa tushlaveringar som åkallar vattnets guppande rörelser i havet. Dessutom samhällskritiska verk av Runo Lagomarsino och keramiska skulpturer av Sirous Namazi.

4. Museets naturalhistoria
Dunkers kulturhus, Sundstorget, Helsingborg, 26 maj till 26 augusti
Det kan bli lite tröttsamt med konstnärer som vill rekontextualisera museiobjekt och institutionella verksamheter, men Mark Dions museiinterventioner — ett bättre uttryck för ”stöka omkring i källarförrådet” — har ofta satiriska drag som avdramatiserar den institutionella kritiken något, men med bibehållen udd.

5. Konstrunda i stan
Varje dag, hela sommaren
Boken Konstguide: skulpturer och offentlig utsmyckning i Malmö av Conny Petterson (Red.), 2006, är den perfekta utgångspunkten för en spännande cykeltur i Malmös alla stadsdelar. Börja på biblan eller i bokhandeln. Ta sedan chansen att upptäcka gudsförgätna Nydalatorget under förevändningen att du ska titta på en 60-talsbrons.

/ Joakim Borda

Dunkers läggs ned

2007-06-16T07:33:00.000-07:00

Dunkers Kulturhus i Helsingborg ska sprättas upp och bli ett bygdemuseum. Det är redan beslutat av kommunledningen. Detta är fullkomligt barockt. På sina fem år har Dunkers blivit den ledande konstinstitutionen i Skåne. Bättre och mycket jämnare än såväl Malmö Konstmuseum som Malmö Konsthall. Svenska stjärnor som Rolf Hansson, Torsten Andersson, Carl Fredrik Reuterswärd och Jan Håfström har ställt ut i stora salen. Internationella som bröderna Chapman, Henrik Håkansson och Jeppe Hein med flera. Dundersuccéer som Konstfeminism-utställningen. Vad är det som är svårt att förstå med denna konst? Varför ska denna mycket lyckade verksamhet rivas till förmån för statiskt grävande i stadens konstsamlingar? Helsingborgs Kommun har drabbats av skleros. Politikerna är i stort behov av att få veta att de har fattat ett ödesdigert och fullkomligt idiotiskt beslut.

Konst ska inte ha större pretentioner än albyl

2007-06-12T02:11:00.001-07:00

Radioprogram i P1 om Ulf Linde.

I mer än ett halvsekel har Ulf Linde varit en referenspunkt inom svenskt konstliv, som Som kritiker, Duchampkännare, intendent på Moderna Museet och Thielska Galleriet, essäist och ledamot i Svenska Akademien. I våras fyllde han 78 år, och trots att han ofta har räknats ut som otidsenlig och reaktionär av meningsmotståndare fortsätter hans texter att inspirera nya generationer skribenter och konstintresserade.

I programmet talar han med Tor Billgren om improvisation, Marcel Duchamp och det stora misstaget att utgå från att alla människor skulle behöva vara intresserade av konst.

Sändningstider
onsdag 13 juni kl.14.03
torsdag 14 juni kl. 18.15

Finns även på Sveriges Radios hemsida fram till mitten av juli.

På The Jet Set Junta har jag dessutom skrivit en liten text om det Lars Vilks kallar neolindeismen.

Brillotystnad

2007-06-02T08:31:00.000-07:00

Det är inte mycket snack om mysteriet med Warhols Brilloboxar. Beror det på postmodernismens problematiska förhållande till begreppen äkta och autentisk? Så fort stora pengar kommer in i bilden tycks det bli den gamla hederliga modernistiska synen på dessa begrepp som dammas av.

Bäst just nu – Konst (Nöjesguiden maj)

2007-04-27T07:38:00.000-07:00

Det rör på sig i den lokala konstvärlden. Malmö konsthögskolas galleri Peep flyttar till gallerikomplexet på Ystadvägen, Magnus Åklundh öppnar åter sitt galleri och Konsthallens chef lämnar Malmö efter några år av epokgörande utställningar. Malmö och regionen har under det senaste året konsoliderat sin ställning som ett samtidskonstens högsäte i Sverige. Men är det någon som bryr sig? Går någon av mina eventuella läsare och ser utställningarna jag tipsar om? Jag undrar. För på alla utställningar och vernissager jag besöker ser jag bara branschfolket — de som gör konsten, de som skriver om den och de som säljer den. Jag efterlyser en intresserad allmänhet.

1. Stereotype
Dunkers kulturhus, Sundstorget, Helsingborg, 17 februari till 27 maj
Annika Larsson är hypad bortom all rimlighet, kan det tyckas. Ändå går det inte att bortse från att hennes fixering vid maskulin maktkultur lyckas genomskåda den brutalt fallocentriska estetik som genomsyrar även de moderna mansmyterna och som sjuder av undertryckta homobegär, en estetik som i konsten renodlades av nazikonstnärer som Arno Breker men som aldrig riktigt försvunnit.

2. Jonathan Monk
Nicolai Wallner, Njalsgade 21, Köpenhamn, 11 maj till 2 juni
I en tid när konsten ofta är högtravande och gravallvarlig är det riktigt befriande med Jonathan Monks lekfulla attityd. Hans arbeten är i regel humoristiska och parodierar gärna konstriktningar som minimalismen, alltid med en rejäl punchline. Många konstnärer påstår sig vilja ta ner konsten från piedestalen, men Monk gör det övertygande.

3. 1001 Feelings You Must Feel Before You Die
Ping-Pong, Rådmansgatan 7, Malmö, 12 maj till 2 juni
När Trond Hugo Haugen ställde ut på Pictura i Lund i höstas skapade han en orkester av smattrande tv-apparater i ett mörklagt rum. Tillsammans spelade de en sällsam symfoni och utgjorde en av de vackraste videoinstallationerna jag såg under hela förra året. Min förhoppning är att Haugen ska lyckas upprepa en lika stark utställning på lilla Ping-Pong.

4. Jag drömmer om mitt gamla hus
Galleri Peep, Disponentgatan 10, Malmö, 5 till 13 maj
I den äldre generationen i min släkt grasserar en prousteansk nostalgi som ofta kretsar kring stora gamla hus, med kök och matsalar som minnets epicentra. Jag upplevde även själv några år av barndomsidyll och kanske är det därför jag är särskilt mottaglig för andras drömmerier om det förgångna. Alexandra Kucharskas examensutställning utlovar hela madeleinekakan.

5. Diagram
Rostrum, Västergatan 21, Malmö, 7 maj till 7 juni
Lars Lengquist och Anders Granberg bygger något slags mikrolandskap med arméer av målade små gubbar. Är det Gud som tittar ner på människorna?

/ Joakim Borda

Hej då

2007-04-01T00:53:00.000-07:00

Nu drar jag till Italien i ett par veckor. Återkommer på min andra blogg konstkritikern.blogspot.com med reseskildringar. Ciao!

Jone Kvie på Nils Staerk

2007-03-15T01:28:00.000-07:00

Förra året ställde Jone Kvie ut en rymdhjälm i brons på Elastic i Malmö. Den låg på golvet, upp och ned som en kruka, kvarlämnad, borttappad. Det blanka visiret speglade världen runt omkring, insidan var bottenlöst svart, som om världsrymden öppnade sig därinne. Det är ett av de finaste arbeten jag sett. Poetiskt, gåtfullt, gripande, estetiskt fulländat.

På Nils Stærk i Köpenhamn har han utvecklat hjälmen till en hel astronaut i naturlig storlek, också den gjuten i brons och vitlackerad. Rymdfararen står på knä och alla lager av skyddsdräkter är avskalade, kvar återstår bara hjälmen, en grov overall och kängor. Han skulle inte klara en sekund utanför rymdskeppets skyddande hölje.

Astronauten har inte samma omedelbara verkan som den ensamma hjälmen. På ett sätt är den tydligare och därmed mindre utmanande. Men den bär samtidigt på en annan gåtfullhet, nämligen astronautens knästående pose. Står han där av trötthet? Av apati? Sorg? Underkastelse? Ser han ljuset – eller mörkret?

Denna dubbla utsatthet – den fysiska genom den otillräckliga klädseln, och den psykiska genom posen – gör att rummet formligen vibrerar av sårbarhet. Det är inte av stolthet och nationalism människan erövrar universum i Jone Kvies konst, utan av tvingande nyfikenhet och vördnad inför dess storhet och skönhet. Astronauten är beredd att offra sitt liv för att få uppleva detta. Han är den mest extremistiske skönhetsdyrkaren.

Tidigare i sitt konstnärskap har Jone Kvie ofta hämtat motiv från det kollektiva medvetandet, till exempel atombombssvampen, hundratusentalsåriga stalaktiter eller berg som syns i bakgrunden på en 700 år gammal målning av Giotto. Saker och företeelser som sitter fastetsade på mänsklighetens gemensamma näthinna.

Om man betraktar den nu aktuella rymdkonsten som en fortsättning av rotandet i detta kollektiva medvetande, föds den vackra tanken att de flyter samman. Att det är ute i världsrymden våra idéer, drömmar och erfarenheter susar omkring, i oändlighet.

Utställningen pågår till den 28 april.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 15 mars 2007)

Stina Wirfelt på Peep

2007-03-15T01:26:00.000-07:00

Den blinkande palmen verkar vara ett högklassigt digitalt konstverk eller en superdesignad detalj ur filmen Matrix. Men i själva verket är det en prydnad utanför vägrestaurangen Påfågeln i Arlöv, som en av filmerna i Stina Wirfelts examensutställning på Galleri Peep kretsar kring (till den 18 mars).

Det händer absolut ingenting i filmen. Man ser restaurangen från utsidan och insidan. Någon äter en hamburgare, ett par bilar svischar förbi. Men trots händelselösheten lyckas Wirfelt förmedla en tydlig känsla av dramatik och handling. Med en allvarlig speakerröst hade filmen kunnat handla om ett bestialiskt mord. Palmen blinkar, glassmaskinen snurrar apatiskt.

Samma känsla av enslighet finns i filmen som presenteras i källaren. Den utspelar sig på en tvätteria där det visas en gammal amerikansk film på den lilla teven. På väggen ovanför tvättmaskinerna sitter en plansch där tecknade hundar spelar biljard. Till synes utan att höja ett finger väver Wirfelt ihop händelserna i filmen, med planschen och verkligheten i tvätterian. Det är förbluffande enkelt och smart. Som helhet är detta utan vidare den mest helgjutna utställningen som har visats på Peep på mycket länge.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.)

Elmgreen & Dragset på Malmö Konsthall

2007-03-15T01:15:00.000-07:00

Elmgreen & Dragset är konstnärsparet som fått det hedervärda och viktiga uppdraget att formge minnesmärket över dem som förföljdes och mördades på grund av sin homosexualitet under nazitiden. Processen har varit lång och motig, men i år ska det äntligen komma på plats i Berlin.

Ingar Dragset och Michael Elmgreen har arbetat tillsammans sedan 1995 och på Malmö Konsthall visas för närvarande den stora utställningen This is the First Day of My Life, som delvis kan ses som en retrospektiv. Delar av deras stora produktion presenteras tillsammans, fast i nya sammanhang.

Som besökare i konsthallen möts man av elva dörrar på en lång rad. Innanför varje dörr finns olika rum, scener och händelser som på något sätt har spelat roll för konstnärerna. I en korridor finns tusen bilder från deras liv tillsammans. Semestrar, bögklubbar, bakfylledagar, blinkande neon, kukar och omfamningar. Bakom en annan dörr finns en nattklubbsgarderob med en kvarglömd jacka. Bakom en tredje en gayklubb efter stängningsdags – i samma rum finns även två fängelseceller. Fylleceller? Eller anspelar det på totalitära system där homosexualitet bestraffas?

Mycket av rekvisitan, scenerna och bilderna är oerhört klichéartade. Men sådan är också verkligheten för unga homosexuella som söker sin identitet. Detta är den kultur som heterosamhället har tillåtit homosexuella att skapa. Den som har moralkonservativa invändningar mot denna subkultur kan ju fråga sig vilket utrymme samhället genom sin ständiga exkludering har givit homosexuella att leva och forma sin identitet inom.

Innanför en av dörrarna ligger en ung man på en madrass och stirrar in i väggen. Vid mitt första besök var jag säker på att det var en statist, men i själva verket är han gjord av vax. Det spartanska rummet är inrett med typiska heteromarkörer, som sportattiraljer och en elgitarr. Men på en laptop bredvid flimrar GayRomeo (hans nick är Juniorboyz). Är det här en kille som lever i garderoben? Är han livrädd och försöker skyla över sin homosexualitet med heterobeteende? Eller är han bekväm i sig själv och öppen med vem han är? Gör han precis vad han vill utan att ta hänsyn till stereotyper och fördomar? Förmodligen.

För det blir lättare och lättare för människor att leva som de är. De prefabricerade stereotyperna finns tillgängliga för den som behöver dem, men samtidigt skapas ett allt större utrymme för homosexuella att forma sin identitet utifrån sig själv. Men detta utrymme skapas inte av sig själv, utan det är en ständig kamp. Krafterna som vill försämra homosexuellas villkor är starka och begär allt större inflytande. Man får aldrig sätta sig med armarna i kors och inbilla sig att ”Nu är allt bra!”.

Utanför den sista dörren ligger två par jeans. Två män har i hast skalat av sig byxorna och kallingarna och lämnat dem utanför och stängt dörren. Jag står och håller på dörrhandtaget flera sekunder innan jag vågar trycka ner det – och finner till min stora lättnad att dörren är låst.

Elmgren & Dragsets utställning visas på Malmö Konsthall till den 6 maj.

(Ursprungligen publicerad på homOnline)

Lotta Smed på Aura i Lund

2007-03-06T23:28:00.000-08:00

Lotta Smed: Fyra slutna dörrar

Ibland blir konst bättre om man lyckas bortse från konstnärens avsikter och ambitioner och ser verken utan att påverkas av titlar och texter. Lotta Smeds utställning på Aura i Lund (till den 18 mars) sägs handla om ”passager” – men vad är det? Allt och inget…

Skulpturen Passage II i patinerad brons blir bättre om man ser den som illustration till Tomas Tranströmers berömda dikt Höstlig skärgård från 1954, där stjärnbilderna stampar i sina spiltor högt över jätteeken. Verket rymmer hela metaforfloran: hovarna, vågorna som tuggar sitt betsel av tång, septemberhavets svartgröna fästning.

I serien Aurafilm visas samtidigt Ewa Einhorns och Terese Mörnviks warszaw.street.02, som verkar gå ut på att vi ska skratta åt polacker som inte är lika insatta i feministisk diskurs som förlästa svenska genusteoretiker. Filmarna frågar förbipasserande i Warszawa vad feminismen betyder för dem, och visst, de lyckas få flera horribla svar, och visst, man får en fingervisning om var EU-landet Polen befinner sig. Men känslan av någon sorts kolonial överlägsenhet går ändå som obehagliga stråk genom filmen.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.)

Fredrik Norén på Galleri Peep

2007-03-06T23:22:00.000-08:00

Fredrik Norén: Ferrugo III

Fredrik Norén är som snickaren som tänkte att ”Va fan”. Hyllan i mörkt trä som visas på Peep (till den 4 mars) är som hämtad från vilket Wallpaperinrett sovrum som helst – men är helt oanvändbar, eftersom det inte finns några fungerande avställningsytor. Han har strypt hyllans funktion till noll – kvar finns bara ett formspråk. Men när upphör egentligen en hylla att vara en hylla?

Norén använder marmorerarens och dekormålarens månghundraåriga hantverk för att leka med egenskaperna hos olika material och föremål. Träplankor som uppför sig som mattremsor. Stubbar med längsgående trämönster i stället för årsringar. Svävande betongklossar. Allt utfört med en diskret humor och tillgänglighet som tyvärr känns ganska ovanlig i den samtida konsten.

Hans senaste verk är ett antal målningar av vad som tycks vara utsnitt av gamla containers eller fartygsskorv. Avskavt, rostigt och väderbitet. Jag frestas att boxa till dem för att få höra det dova ljudet av metalltank, men ångrar mig i sista stund. Man vill ju inte få träflisor i näven.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.)

Tarmo Paunu på Galleri 21

2007-02-27T23:48:00.000-08:00

I sin parafras på Edouard Manets Frukost i det gröna har Tarmo Pauno lagt till frukter i träden och tomteskogssvampar på marken – sådana med fönster i hatten. Flera målningar är befolkade av djur som tycks vara hämtade ur burleska barnböcker, någon sorts hybrider mellan harar och hundar. I ateljén ljuder förmodligen cirkusmusik av Nino Rota på högsta volym, och Federico Fellini ropar instruktioner i sin megafon rätt in i konstnärens öra.

Precis som i Fellinis filmer går religionen som en röd tråd i målningarna – dels i lätt blasfemiska och raljanta drag, som i Piranhas, där Jesus står på bottnen av Gennesarets sjö istället för att promenera på dess yta. Pirayorna kalasar på hans kropp – för dem utgiven… Men det tycks också finnas en djup och ärlig strävan efter andligt allvar, som i ”Before the night”. En androgyn figur strålar av himmelsk ro – eller buddhistisk extas – och vilar sina ögon på betraktaren.

Den naiva och valhänta stilen förmedlar någon sorts försoning och absolution. Man blir både strykt över kinden och kittlad mellan revbenen. Utställningen visas på Galleri 21 i Malmö och pågår till den 4 mars.

G. Månsson och J. Lindstedt på Estetica

2007-02-27T00:13:00.000-08:00

Gertie Månsson och Jeanette Lindstedt arbetar med helt olika tekniker och motiv. Ändå känns det fullkomligt självklart att de presenteras tillsammans som på Galleri Estetica. Gertie Månssons målerisvit Noteringar hänger i långa rader på väggarna, som någon sorts anteckningar, fast med färg och pensel istället för penna och papper. Med form, färg och känslor, istället för ord och bokstäver. Och det är viktiga anteckningar, det känner man tydligt av det allvar och den tyngd de förmedlar.

Där varje målning av Gertie Månsson utgör en helhet, verkar Jeanette Lindstedts verk vara delar av en helhet – som om hon har hittat ett gigantiskt träsnitt som hon sedan har klippt i hundratals bitar och spritt i hela galleriet. Men något annat gör sig också påmint i de svartvita fragmenten. Skulle de inte lika gärna kunna vara delar av uppförstorade rutor ur till exempel Fantomen? Skuggan av en palm. Devils päls. Fantomens kalsongmönster. Den snabbproducerade seriekulturen möter den högestetiska japanska renheten.

Gertie Månsson och Jeanette Lindstedt: Strange Fruit
Galleri Estetica, Malmö
Till den 28 februari

Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.

Patric Larsson på Galleri Gamla Väster

2007-02-27T00:10:00.000-08:00

Man har åkt tåg i sex timmar, kånkar väskorna genom stan och på stadsbussen och kommer slutligen fram till kompisens lägenhet där man ska sova på en luftmadrass efter den stora festen. Dagen efter är man tung i huvudet, har lite ångest, men är mest glad över att äntligen ha återsett vännerna efter så lång tid. Det blir ju inte så ofta nuförtiden. Man går en lång promenad och låter sig bländas av solen. Den kalla luften kyler näsborrarna, man sätter sig på huk vid den frusna sjön och kastar ut en sten som studsar med en spöklik klang. Snart är det dags för kaffe.

Det är den här typen av målade snapshots från intim vänskap som Patric Larsson visar på sin debututställning på Galleri Gamla Väster i Malmö. Ljusa bakfylledagar med spännande erotiska stråk. Scener som tyvärr alltför lätt glider undan och bleknar till töckenartade minnen – men som alltså lätt kan väckas till liv.

Patric Larsson
Galleri Gamla Väster
Till den 25 februari

(Publicerad i Sydsvenskan)

Kulturutflykt till Köpenhamn

2007-02-25T09:33:00.000-08:00

Videostill ur Evergreen av Eva Koch.

I fredags åkte jag och M till Köpenhamn för en heldag av kulturella nöjen. Det skulle visa sig senare att finkultur i Danmark har mycket litet underhållningsvärde, men utflykten som sådan var mycket lyckad.

Först gjorde vi en räd på diverse gallerier. Icke-kommersiella Overgaden i Christianshavn har några av de mest imponerande lokalerna jag sett i genren. Enorma. Den här gången dessvärre fyllda med tråkig och banal konst, med undantag för en installation av Geirthrudur Finnbogadottir (som gick på Malmö konsthögskola samtidigt med M). I ett mörkt rum hade hon placerat en ring av stavformade högtalare från B&O och CD-spelare av samma märke. Ur högtalarna ljöd fragment av låten The Fear av Pulp, emblematisk för det förra milleniets slut. Installationen tar formen av en förhistorisk kultplats som fortfarande ekar av en döende civilisations sista suck.

Därefter gick vi på vernissage på Galerie Asbaek. Ett snofsigt galleri som frikostigt bjöd på snittar och vin samt några av danmarks stora namn. Eva Koch visade videofilmer från färöarna och i källaren, som är ett projekrum drivet av galleristsonen Martin Asbaek, visade Sabine Dehnel grälla fotografier och målningar. Fina, men kanske något intetsägande.

Efter en enkel middag (vi hittade ingen lämplig restaurang och det började snöa) begav vi oss till Islands Brygge för att se en performanceföreställning baserad på Tahar Ben Jellouns roman Sandbarnet och med samma namn. Mer än två timmars iscensatt högläsning summerar den upplevelsen. Det var inte lätt att skriva en recension av det eftersom jag hade gått dit med inställningen att jag skulle vara positiv, men gick därifrån med känslan av att ha blivit marterad. Men vinet var iallafall mycket gott, ett Alsace om jag minns rätt, och det gick bra att beställa under hela föreställningen.

Kvällen avslutades på en fest för performancekompaniet som hölls i ett slags representationsvåning på Vesterbro. Biedermeierinredning, kristallkronor, 1800-talsnationalistiska väggmålningar och kungaporträtt, samt egyptisk klubbmusik! Inte så mycket dans till en början, men efter midnatt började det ta sig och fler än en asfull gubbe i strumplästen shakade loss. Vi åkte hem.

Filmklassiker 2.

2007-02-20T01:27:00.000-08:00

Snedtripp från 30-talet med Betty Boop, hennes hundpojkvän Bimbo och en dansande valross.

Filmklassiker 1.

2007-02-14T00:50:00.000-08:00

Anita Ekberg och Joe Dallessandro i Killer Nun (1978).

Italienska klassiker 2.

2007-02-06T02:17:00.000-08:00

Patty Pravo: La Bambola.

Italienska klassiker 1.

2007-02-06T02:09:00.000-08:00

Mina: Un anno d'amore.

Debatten fortsätter

2007-02-01T01:16:00.000-08:00

Idag lämnar Pontus Kyander sina synpunkter i konstdebatten i HD. Nu sitter jag och väntar på vad Vilks ska slugga till med på sin blogg.

(Jag har lagat Jensnerlänken nedan.)

Konstfejd i Helsingborg

2007-01-31T03:34:00.000-08:00

Upptäckte sent om sider att det har rasat en konstfejd i Helsingborgs Dagblad. Jag har inte satt mig in än, men samlar artiklarna här i kronologisk ordning:

Crister Enander: En incestuös uttrycksform (10/1)

Fredrik Svensk: Konsten talar inte för sig själv (11/1)

Linda Fagerström: Konsten måste diskuteras i detalj (12/2)

Lars Vilks: Konsten berör uppenbarligen Enander (15/1)

Crister Enander: Är det där egentligen konstkritik? – Ja, vad fan skulle det annars vara! (16/1)

Sven Sandström: Konsten betingas av kulturen (17/1)

Magnus Jensner: Konsten har i alla tider sökt nya vägar (18/1)

Fredrik Svensk: Ingen kan hindra någon annan från att göra konst (19/1)

Martin Schibli: Höj lägstanivån inom konsten (23/1)

Channa Bankier: Personlig kosnt finns inte med i debatten (25/1)

Dan Jönsson: Makten över konsten är inbyggd i systemet (27/1)

Fred Andersson: Konstens avgörande fråga: I vems intresse? (30/1)

Vidare har Lars Vilks diskuterat inläggen livligt på sin blogg.

Malmökonsten regerar

2007-01-31T03:15:00.000-08:00

Det gläder mig att Andreas Johansson får positiv respons på sina bidrag på Liljevalchs vårsalong. Igår sprudlade Mats Arvidsson i Kulturnytt, och idag skriver Anders Olofsson i Konsten.

Det blir en allt vanligare känsla att få se det som för någon månad sedan visades på små och obskyra malmögallerier uppmärksammas stort i de väletablerade sammanhangen. Modernautställningen förra året var ett annat exempel. Som malmöbo frågade man sig varför man lagt ner pengar på tågresan till Stockholm, när man redan sett så mycket av det bästa runt knuten...

Gå och se!

2007-01-25T08:15:00.000-08:00

Det möjligas konst

2007-01-23T23:02:00.000-08:00

Lunds Konsthall

Miriam Bäckström
Ion Grigorescu
Arturas Raila
Raqs Media Collective

Curator: Anders Kreuger
Till den 18 mars

Är det möjligt att flyga över Arktis med luftballong?
- Ja, svarade ingenjör Salomon August Andrée och kastade loss med vätgasballongen Örnen från Danskön i Svalbard den 11 juli 1897.
- Det kan ingen veta, hade den samtida franske filosofen Henri Bergson sagt.

Han menade att det är först när något har hänt som vi vet om det är möjligt. Jag kan inte uttala mig om huruvida det är möjligt att gå till biblioteket i morgon eftermiddag, eftersom jag inte vet vad som kommer att hända fram till dess. Det kan översvämmas eller brinna ner. Jag kan få vinterkräksjuka. Det är först när jag är där som jag vet att det verkligen VAR möjligt att ta sig dit.

Det är grundteorin kring ”Det möjligas konst”, och den utvecklas i att de fyra konstnärernas arbetssätt är lätt oortodoxt, och i någon mån handlar om att ta risker och beträda okända marker. Det är i regel inga halsbrytande konster och experiment, men ändå utkristalliseras verk som alla innehåller en sällsam laddning.

Arturas Raila (Litauen) jobbar med att fotografera gamla kultplatser och försöker fånga dess inneboende kraft på bild. För det mesta fuskar han och låter människor på platserna uttrycka laddningen med sina ansikten och gester, men på några bilder lyckas han hitta vinklar där ljuset och vegetationen samverkar och skapar ett fantastiskt sug mot centrum.

Spänningen i Ion Grigorescus (Rumänien) arbete består dels i den självkritiska räfsten av hans eget konstnärskap, dels mellan de infantila närstudierna av hans nakna gubbkropp, de intima familjesituationerna och de många bilderna av ortodoxt religiöst liv.

Den obehagligaste laddningen finns i Miriam Bäckströms verk. Det är en film om arbetet med den utställning hon ska ha på Färgfabriken i Stockholm i februari. Hon bestämde sig för att göra utställningen till ett experiment, och låta den yngre och mindre erfarna konstnären Kira Carpelan göra den åt henne. Inte som curator, utan som konstnär med total tillgång till Bäckströms arkiv, resurser och tidigare verk.

I filmen ser vi de två konstnärerna arbeta och resonera kring vad projektet egentligen innebär. Båda två är otroligt utsatta. Bäckström för att hon utlämnar sig åt någon annan och tar en risk som kan innebära totalhaveri. Carpelan för att förväntningarna på henne är enorma. Allt genomsyras av en molande osäkerhet. Blickarna är frånvarande och säger ”Jag har ingen aning om vad jag håller på med!”.

Man får samma känsla som när de tre äventyrarna i Jan Troells film om ingenjör Andrée precis kastat loss, och allt går åt helvete – redan under första minuten. Korgen vattenfylls, de tvingas slänga barlast överbord, och styrlinorna ramlar av. ”Vi skulle kunna nödlanda på Fogelsang”, säger Frænkel och pekar på en ö i vindriktningen. ”Varför det?”, svarar Andrée. Och så fortsätter färden. Det är just det där ögonblicket – där insikten om den högst troliga undergången blänker i äventyrarnas ögon, som är så utdraget i Bäckströms film. Projektet är igång och kan inte stoppas. Det finns ingen Fogelsang att nödlanda på. Och om några veckor öppnar utställningen på Färgfabriken. Först då vet vi om det var möjligt att skapa en utställning på det här sättet. Fram till dess är Miriam Bäckströms film en thriller.

(Publicerad i Sydsvenskan den 24 och 25 januari 2007.)

Fin i Berlin

2007-01-21T15:45:00.000-08:00

Är på lång-weekend i Berlin. Idag gjorde jag och min vän, tillika bloggkollega, en räd på diverse konstmuseer. Jättebra utställning med Jonathan Monk på Haus Am Waldsee. Sedan expressionisterna på Brücke museum i Dahlem. Följt av riktiga godbitar av klassisk modernism på Neue Nationalgalerie. Min kompis gick runt som en Stasi-spion och smygfotade de verk som var privatägda i hopp om att få hantera försäljning vid tillfälle. Därefter tog vi en snabbis till Gemäldegalerie för att återse gamla favoriter, bla Caravaggio och Bronzinos porträtt av Ugolino Martelli. Om han verkar lite bekant för en och annan gammal vän är det för att Ugolino är nästan identisk med min ex ex-pojkvän Tommi. den finske violinisten, ni vet.

Samtida kinesen Yang Shiaobin appropierar Lennart Nilssons berömda bild av en spermie som befruktar ett ägg. Skithypad målare som av en händelse ställer ut i en kyrka i Berlin. Min vän förhandlade med prästen. "Är den till salu?", "Ja, om man skänker till vår stiftelse...", svarade patern.

"Profan kärlek" av Caravaggio. Sist jag fotade mig framför den blev bilden väldigt suddig. Nu fick jag revansch. Jag studerade målningen så noggrant att jag såg ollonet!

Joakim tar efter en sur Ugolino. Sjukt vacker målning dock.

Fem i Lund

2007-01-18T03:08:00.000-08:00

Fem i Lund
Kulturen, Lund
Till den 4 mars

Jörgen Fogelquist (1927-2005) var gift med skådespelerskan Ann-Marie Gyllenspetz, som var med i Bo Widerbergs vackraste och kanske bästa film, Kärlek 65. Den handlar om några vänner som umgås kring regissören Keves sommarställe vid Kåseberga och ägnar sig åt fullfjädrad eskapism. Festar, pratar om konst, är otrogna och flyger med drakar till Bill Evans poetiska pianomusik och Vivaldi. Det måste vara de drakarna Fogelquist har målat i några av verken som visas på Kulturen i Lund. Man ser dem både nerifrån och uppifrån, mot marken, där solen bränner gräset och gör jorden alldeles varm. I andra verk av Fogelquist syns ett cirkustält, en cylinderhatt, en käpp. Tankarna går till Det sjunde inseglet och Gycklarnas afton – det ambulerande cirkussällskapet som slår ner sitt tält i leran och fukten, och lämnar efter sig hästskit, sågspån och spår efter vagnshjul i jorden.

Detta med jorden går som en rak linje genom Fem i Lund. Den upptar större delen av trädgårdsmannen Sten Dunérs (f. 1931) målningar Lundakalender, och hans underbara små skisser över åkerlandskap med gråa skyar, avlägsna skorstenar och vägstolpar. Den finns hos John Wipp (1927-2005), bland annat i hans utsågade och bemålade plywoodskivor. I en av dem syns en telegrafstolpe avspegla sig i en pöl på en vattensjuk vinteråker. Mycket listigt använder han sig av plywoodens trämönster för att gestalta vattnets glimmer. Ett fenomen från naturen imiterar ett annat.

Rakt ur jorden tycks Staffan Nihléns (f. 1929) stenskulpturer ha hämtats. Vid första anblicken ser de helt obehandlade ut, som objet trouvé – upphittade och ställda på piedestal. Med vad som verkar vara minimala ingrepp skapar han en rörelse i stenen – plötsligt framträder en danserska, en omfamning, en gest, ett eko av en klassisk skulptur. Det här är konst när det är som bäst. Konstnären tycks ha tagit ett steg tillbaka, och utan att ha något behov av att framhäva sig själv och sina manér, släpper han ut det som finns nedlagt i själva materialet – någon sorts självklarhet. Lika mycket som det är konstnären, skulle det kunna vara naturen, erosionen och blåsten som skapat skulpturerna under tusen år.

Och blåsten – den målar Ulf Trotzig (f. 1925) i sina ursinniga och monumentala verk med kämpande träd och stretande fåglar över de vindpinade markerna.

Jag har sällan upplevt en så omedelbar känsla av här och nu i en konstutställning. Färdades man mellan Malmö och Lund i helgen, eller kanske ut mot Österlen, upplevde man allt detta som visas på Kulturen – de snöfria och steniga åkrarna, den vattensjuka jorden blottad mot den gråa himlen. Stormen. För människorna som bor på en viss plats är landskapet är det enda de har gemensamt – den största bäraren av det kollektiva medvetandet, som kan framkalla associationer till både gemensamma och privata upplevelser. Genom verken, urvalet och den inbördes placeringen gräver Fem i Lund stadigt och målmedvetet i den mylla vi står, och helheten blir ett porträtt av vintern 2006-2007, en mycket fin genomgång av en generation lundakonstnärer och ett närgånget pillande på betraktarens egna minnen och erfarenheter.

(Publicerad i Sydsvenskan den 17 januari 2007)

Konstnärer.......senare

2007-01-13T03:14:00.000-08:00

Som utlovat, ett litet urval av mina favoritkonstnärer från Art Basel Miami Beach mässan förra månaden.

Först ut är Los Angeles surrealisten Mark Ryden som fått ett rejält uppsving de sista året. Han målar i en gammaldags stil med långsam och säker penselföring. Produktionen är liten men knivskarp och hans bilder är en resa in i ett USA som är bisarrt, komiskt, tragiskt och speglar den ytliga men dock tydliga psykopatologi som utgör själslivet i världens största konsumtions samhälle. Det är som om 'Bratz' dockor, Abraham Lincoln memorabilia, uppfläkt kött och Barbara Cartland pasteller på något sätt korrumperats och blivit sublima i Rydens' måleri. Den enda målningen som visades på mässan såldes efter ganska exakt 37 sekunder enligt uppgift från galleristen Michael Kohn, för 300.000 dollar.

Nästa intressanta konstnär är Amie Dicke, Holländare som landade ensam i New York på stipendium för några år sedan. Hon blev ganska snabbt isolerad och kände att hon inte kunde få kontakt med storstaden och dess hierarkier. Alla reklamskyltar som utlovade "a better lifestyle" gjorde henne bara mer uppmärksam på hur ytlig staden kan vara och gjorde henne ännu mer deprimerad. Hon började att samla och dissikera de bildsköna modellplakaterna som tittade ner på henne från varje gathörn och började därefter att skära sönder dem. Resultatet är en svit med "cut-outs" som är både vackra och sorgsamma. Dicke representeras av Peres Projects i Berlin.

Subodh Gupta är det Indiska stjärnskottet som nästan uteslutande arbetar med lågkvalitativt rostfritt stål. Det stål man ofta kan köpa på IKEA eller på INDISKA i varierande former till lågpris. Hans skulpturer och installationer berättar om ett Indien som kämpar med sin identitet som historisk nation men också som "ny" stat med nya ekonomiska förutsättningar som globaliseringen har medfört. Det råder en estetisk spänning mellan objektet som är välpolerat och proffsigt utfört och subjektet som berättar om det latent kaotiska, det ouppklarade och det opaka som Indien alltid kommer att dras med, denna största av demokratier. Representeras av Art and Public i Genéve.

En konstnär som snabbt håller på att bilda skola är Amerikanen Kehinde Wiley som bor och arbetar i New York. Hans stil är skarp och kritiserande och har kallats "rap-barock". Målningarna är extremt väl utförda och föreställer oftast kända Amerikanska rappartister, mediehungriga kriminella, skådespelare och svarta samhällsbyggare. Wiley lånar friskt ur den "vita" konsthistorien, men på ett mer flashigt och utåtriktat sätt än exempelvis den mer konceptuelle och nedtonade svarta konstnären Fred Wilson och hans "museumsinterventioner", som också arbetar med 'svarta' frågor. Wiley har ännu inte ställt ut i Europa man representeras redan av Deitch Projects i New York. Vi får hoppas att någon svensk gallerist plockar upp honom innan det är för sent, som så med mycket annat.

Naturligtvis finns fler konstnärer att belysa som hade meriter på ArtBasel Miami Beach men detta får ses som ett representativt urval som helt subjektivt har fastnat på min hårddisk.

Sen rapport från Art Basel Miami Beach

2007-01-08T19:51:00.000-08:00

En länk till Art Basel Miami 06 mässan förra månaden från vernissagen.
Som vanligt var "alla" där, fast nu är det mer obligatoriskt än självvalt. Det är en ökande trend på de stora konstmässorna att gallerister sätter upp museumsliknande projekt med sina konstnärer, om än i bara några dagar. Detta har gjort att museumsintendenter, curators, skribenter och samlare "måste" närvara.

Festerna som följer mässan är storartade och påkostade och Vanity Fair, Vouge Magazine, UBS Bank, Ferrari, Karl Lagerfeld, Paris Hilton Inc. och Museum of Modern Art överträffar varandra i sin strävan att bli kända för att ha haft "partyt"...Bästa festen var dock på The Setai i Miami Beach (länk nedan) där Enrico Navarra Gallery tillsammans med storsamlaren Leo Malca samlade konstfolk, A-list celebrities och socialites runt penthouse sviten på 1500 m2, egen sushikock, 8 barer, rooftop pool och influgen DJ från Amsterdam. Därtill den egna influgna konstsamlingen som kunde beundras på väggarna under kvällen. Jag undrar stilla för mig själv - får man mindre baksmälla om man bara dricker Perrier Jouet Rouge Champagne, eller är det sak samma?

Nåväl, med alla dessa folk samlade på ett ställe så blir det naturligtvis grogrund för utvecklandet av vresiga egotrippar. Ni kan ju bara tänka er vilken stress och vilket kiv det blir när Mrs. Big Collector och Mr. Superimportant Curator upptäcker att det bara finns 35 platser på Jou i Miami och dem inte finns på namnlistan för att dem inte bokade bord för 4 månader sedan - ..."but but....DON'T YOU KNOW WHO I AM!!!!!!!!!".....
Hovmästaren: Oh, yes - you're probably some highly coveted art personality, like everyone in town right now....come back later....or don't come at all!

Så blir det när det finns för mycket pengar i världen....

P.S. Återkommer med mitt personliga urval av favoriter från mässan lite senare....

Konstpriset

2007-01-07T06:22:00.000-08:00

Jag har inte fattat hur man lägger upp youtube länkar på bloggen, men tryck på den här länken så kommer ni till en film med den bisarra utdelningen av Konstpriset. Helt hysteriskt.

Nöjesguidenfesten

2007-01-06T05:20:00.000-08:00

Jag tror jag dör! Har inte varit så här bakfull sedan 90-talet... Nöjesguidens galafest var verkligen FESTEN. Alla var där förstås. Men jag fattar inte varför, de borde skära ner biljetterna till en tredjedel.

Jag var typ i tjänst fram till midnatt, vilket innebar att jag mest cirkulerade omkring. Vet inte hur mycket tid jag la på att försöka hitta försvunna vänner. Orkade liksom inte leta heller för jag träffade någon jag inte sett på evigheter vart femte sekund. Min huvuduppgift var att ta hand om nominerade, dvs Lars Grambye, chefen på Konsthallen, Mats och några konstnärsdamer från Aura samt Leif H med entourage.

Så, detta hände under kvällen:

Leif Holmstrand fick priset i kategorin Konst.

Jag bråkade med nån Cardigan-fjant som försökte jaga bort Lars Grambye med fru från sina platser. Hon var för övrigt helt förtjusande.

Drack asmycket champagne. Pommery.

Pussades med Carl R-B. Straighta killar är rarast, jag får aldrig lika mycket bekräftelse av bögar.

Skällde ut en A-kasse-moochande salongsbolsjevik som trakasserade taxichauffören med frågor av typen "Hur känns det att vara underklass?"

Tror att en latinokille stötte på mig på efterfesten med argumentet att "vi latinos måste hålla ihop." Jag bara "If you say so..." Han var söt men tröttnade och gick hem när jag inte visade tecken på att vilja följa med honom.

Minnesvärda repliker:

"Bara för att man delar ut pris behöver väl inte HELA stan bjudas in? Det räcker med den bättre halvan."

"Jag behöver inte ligga och kramas, jag behöver kuk."

" Åh, vad längesedan vi sågs! Vi måste ses nästa år också!"

"Jag hör inte vad du säger. SMS:a!"

Postmarxist?

2007-01-03T12:35:00.000-08:00

Gud, jag dör av stress och uppsatsångest! Ska lämna in på onsdag nästa vecka och är inte på långa vägar färdig. Ändå har jag lyckats klämma in så många nyckelteoretiker att det är pinsamt: Rosalind Krauss, Guy Debord, Clement Greenberg, Michael Fried, Baudrillard, Fredric Jameson...Till och med Althusser på ett hörn. Hejdade mig i sista stund när jag var en hårsmån från att ta till Barthes. Nu är måttet rågat! Sen har jag helt snöat in på en analys av konsumtionens logik. Det är typ det som min uppsats handlar om nu. Kulturell produktion skiljer sig inte från övrig produktion av konsumtionsvaror. Samhället är ett skådespel. Allt är simulacra och falskt medvetande. Homo consumans. Jippi, jag håller på att bli postmarxist.

Nu ska jag skriva färdigt mina artiklar till NG och sedan bestämma mig för om jag ska rama in en trist serigrafi av den sammhällskritiske konstnären Pedro Barateiro, eller om jag ska ge bort den.

Transit

2006-12-28T04:41:00.000-08:00

Halvdöd pa Schiphol i väntan efter 12 timmars nattflyg från Kapstaden. Slår ihjäl tiden med att försöka hitta gubbaparfymer. Tror jag lyckades rätt bra. Har jag förresten 30 kronor eller 30000 pa kontont? En del av frilansandets charm att inte veta...

Julbilder

2006-12-25T02:22:00.000-08:00

Några av släktens specialiteter på julbordet: Waldorfsallad, potatissallad med koriander, rödbetsallad med mandel och sherryvinaigrett, ananassallad med vit tryffel samt brysselkål. Vi gjorde även soyabiffar med portvinssås istället för kalkon.

Jag korkar upp en Chateau de Seguin.

Maria i färd med att äta desserten: Kanelparfait med kanderade äppelskivor och mandelspån.

– Vad är skillnaden mellan glass och parfait, frågar Matteo.

Julhälsning

2006-12-20T11:16:00.001-08:00

Så här års brukar jag gnälla offentligt om farmors antika Jesusbarn som försvann under mystiska omständigheter för ett antal år sedan. I år har jag accepterat att vi troligen aldrig får återse honom. Men julstämningen har jag inte gett upp! Idag köpte jag en fin liten julkrubba och nu känns det som att det inte alls gör något att vi stannar i Malmö över julen itsället för att åka till Italien, som det var tänkt från början. Det räcker att titta på krubban så fylls man av julefrid!

Och om ni minns så önskade jag mig en massa materiella saker förra året. I år nöjer jag mig med en mysig jul ihop med pojkvännen och Maria samt lite arbetsro. Veckan fram till julafton laddar jag upp med Panetone, Stollen (tysk fruktkaka), starkvinsglögg och paketinslagning! Kanske lite pyssel också...

God Jul alla vänner!

Glasögon

2006-12-15T11:08:00.000-08:00

Funderar på nya glasögon och behöver lite smakråd från allmänheten. Var ärliga och snälla säg vad ni tycker! Jag ser konstig ut, men det blir så när man tar bilder själv... Här följer tre modeller:

Yves Saint Laurent 2006:

Den här säsongens Gucci:

Vintagebågar som saknar märke:

Veckan som gått

2006-12-14T11:23:00.000-08:00

Hm, jag skriver aldrig om vad jag gör längre. Är det tråkigt att bara läsa om konst? Men ärligt, ni missar inget för jag gör verkligen inget särskilt längre. Inget spännande iallafall. Den här veckan har jag gjort följande:

1. Köpt en persikofärgad Lacoste-cardigan. Ville känna mig lite somrig i vinterrusket.

2. Sett Electrohype och skrivit recension om det. Det var bra.

3. Lagat soppa åt pojkvännen två gånger. Älskar att pyssla om honom.

4. Gått på yoga och massage. Skönt!

5. Köpt Funny Girl med Barbara Streisand på DVD. Tittat på den i omgångar. Liten crush på Barbara.

6. Snott ett matbord från Myrorna (Det stod i trappen i väntan på hämtning). Jättefint!

7. Skrivit uppsats. Det går bättre nu.

8. Skrivit notis om konstauktion. Ska bjuda på några saker.

9. Finkammat stan i jakt på den perfekta lussekatten. Hittade den inte.

10. Funderat över personliga saker. Inget allvarligt.

Kreativt samarbete

2006-12-08T00:40:00.000-08:00

Till min egen förvåning har jag och min pojkvän lyckats samarbeta om att skriva en recension ihop. Vi hade sett Sarah Szes utställning på Malmö konsthall var för sig och när vi sedan sågs diskuterade vi våra intryck som vi brukar. Vet inte riktigt hur idén kom upp, men rätt vad det var hade vi bestämt att vi skulle skriva en recension ihop. Eftersom jag hade deadline dagen efter var vi tvungna att göra det mycket fort, men jag är ändå ganska nöjd med resultatatet. Matteo är en person som har väldigt mycket att säga, men gör det sällan, medan jag är någon som inte har nåt särskilt att säga, men pratar jämt. Vi kompletterade varandra i det här arbetet. Nåväl, här finns texten: Recension.

Bäst just nu – Konst

2006-12-01T07:30:00.000-08:00

Konstskandaler är vi inte bortskämda med i Malmö. Men Marie-Louise Ekman (aka Marie-Louise De Geer Bergenstråhle) hamnade i centrum för en sådan när Limhamnsborna gick till storms mot hennes gråtande Gösta Ekman-staty som hade placerats på deras torg. Konst ska ju vara lite glad för att tilltala pöbeln. Den här var inte bara sorglig, den var dessutom ful. Året därpå visades ett videoverk av Bjarne Melgaard på Rooseum. I ett klipp sög en man på en babyarm som om det var en kuk. Barnpornografi, skrek politiker och krävde censur. Både Ekman och Melgard har en lite sjuk smaklös humor och att ställa ut dessa två provokatörer ihop är kanske att be om stryk, men det är precis vad Malmö konstmuseum har gjort. Vad de ska ställa ut är det ingen som vet, inte ens museiintendenterna, och på senare år har både Ekman och Melgaard varit lite tråkiga, men jag tror ändå att det här kan bli årets konsthändelse.

1 Marie-Louise Ekman och Bjarne Melgaard
Malmö konstmuseum, Malmöhusvägen 1, 3 december till 4 februari
Måste ses.

2 Enrique Battista
Konstföreningen Aura, Mårtenstorget, Lund, 25 november till 15 december
På en vägg hemma hos mig hänger en fascinerande liten målning. Under ett tjockt lager av vit färg döljs rött, grönt och blått. Här och var bubblar det dolda fram till ytan. Över detta sänker sig ett galler av smetiga vertikala ränder. Konstnären heter Enrique Battista.

3 Electrohype
Lunds konsthall, Mårtenstorget, Skissernas museum, Finngatan 2, Lund, 9 december till 7 januari
Electrohype är biennalen för "elektronisk konst". Det innebär allt från datorgenererade teckningar till konstiga robotar. Kan bli lika underhållande som en japansk teknikmässa.

4 A Swiftly Tilting Planet
Malmö konsthall, 2 december till 2 februari
Av trådar och massproducerade vardagsföremål som papptallrikar, kontorslampor och plastspadar bygger amerikanska Sarah Sze komplicerade installationer som ser ut att vara skapade av en besatt tjackpundare eller någon som förts bort av utomjordingar och återvänt.

5 Tro, hopp och kärlek
Galleri Signal, Skolgatan 31, Malmö, 10 november till 17 december
Martin Karlsson är ett namn på mångas läppar i Stockholms bättre konstkretsar. Han jobbar mest med konceptuellt foto, men nu visar han teckningar på en samlingsutställning under temat livet, döden och kärleken.

Publicerad i Nöjesguiden (december)

Är ni nyfikna på min bildbyline? Följ länken: Nöjesguiden

Så gav han upp...

2006-11-29T22:19:00.000-08:00

Telefonen ringer...hela tiden...typ...konstmuppar och miss piggy's hela tiden som frågar hur "långt är ett snöre".... Skall packa jätteväska till Miami och Palm Beach och har inte börjat tvätta ännu...."schlampisch"...som dem säger på tyska.

Min kompanjon (han från Schweiz) - har till slut övertalat mig att vi skall öppna galleri här i Berlin. Jag har varit emot idén hela tiden, eftersom jag gillar att köpa nutida konst, men hatar att sälja den. Avskyr tanken på att 'konstnärer' också skall börja ringa och fråga och kräva och vara "needy" och vräka över sina olösta problem på galleristen. Fast i helgen så fick vi en ganska elegant lösning på problemet - vi rekryterar en ny curator som får bära grishuvudet...hehe

Själv tänker jag smyga omkring som min egen skugga after stängningstid, alltid vara oanträffbar och på resande fot och bara sms'a till vår 'director'....hehe...det vore nåt det.
I alla fall så hoppar vi över stupet den 1:e Mars 2007, nånstans runt Auguststrasse.
Återkommer med lönlöst skvaller och uppdateringar...later.

Innan dess så får ni hålla till godo med en blogg kollega i USA som med sin sida TOWLEROAD gillar konst och pojkar, män, killar (anyway they come...sorry "cum") ....haha
Om någon planerar att vara i Miami på ArtBasel Miami Beach mässan, så missa inte festen på Raleigh Hotel den 6:e December. Lou Sagar från New Yorks "The Core Club" har fest med systrarna Hilton, Steve Martin, Karl Lagerfeld och lilla jag. ;-)

Flamländskt måleri

2006-11-29T01:53:00.000-08:00

På Musée d´Art Ancien stiftade jag bekantskap med en gammal flamländsk målare vid namn Dirk Bouts. Jag blev fångad, kan man säga, av de märkliga ansiktsuttrycken på figurerna, liksom av de komplicerade kompositionerna där tid och rum upplöses. Här en detalj ur en diptyk jag särskilt fastnade för. Notera kvinnans blaserade blick medan hon håller ett glödande järn i ena handen och sin makes huvud i de andra.

Encore a Bruxelles

2006-11-27T04:37:00.000-08:00

Sista dagen i Bryssel. Blir mer och mer förtjust i staden. Lägenheterna ar sjukt snygga har. Mina vardar ar 20/ariga elever pa dansakademi och saledes fattiga, men ända bor de i jättefina sekelskiftesvaningar med 4 meter i takhöjd och svensk standard. Tydligen billigt här. Det har jag själv märkt och igar klagade jag över att jag inte spenderat nagra pengar under min vistelse. Ett besök i Dansaert idag, Bryssels modedistrikt, har med rage avhjälpt det. Nu har jag postshoppingangest.Anyhoo, nagon choklad har jag ännu inte köpt.

artinstorage

Vykort från Bryssel

2006-11-25T09:57:00.000-08:00

Grymt bakfull efter födelsedagskalas och ateljéskiva hastade jag till Kastrup för att ta mitt flyg till Bryssel. Glömde passet! Men tack och lov fär EU...Det gick bra med legget. På flyget åt jag en liten tallrik med färsk frukt, grönsaker och ost. Med ett generöst glas champagne och Sedecia av Scarlatti på ipoden kände jag mig verkligt kontinental. Framme i Bryssel och allt verkar toppen. Min värd ska dra runt mig på fester i dansarkretsar ikväll Men fösrt middag ute. Magnifique!artinstorage

Muzic non-stop

2006-11-24T17:03:00.000-08:00

Min väninna Lucia från Shanghai skriver till mig och säger att jag måste lyssna på "A Guy Called Gerald" för att deras musik är som ett rått knull på en nattklubbstoalett....."raunchy", som hon säger....Hade aldrig hört dem förrut så jag måste dela med mig. Säkert så skrattar ni och säger...Åh, det är sååå 2002....men jag gillade det faktiskt....
Sen kommer dem tydligen från Berlin också....typiskt...man får höra vad som sker runt hörnet, via Kina...!?!.!!! ..och till råga på allt så spelar dem live i Malmö den 2:a December....Total global assimilation...

Barateiro på Peep

2006-11-22T00:32:00.000-08:00

En flygmaskin landar på det splitternya flygfältet i öknen där den nya civilisationen byggs upp i rekordfart. Vägar, pipelines, radiostationer. Bostadsområden anläggs, fabriksskorstenar reser sig mot skyn. Byggnaderna är vita, arbetarna svarta.

Pedro Barateiros film Travelogue är ihopklippt av portugisiska propagandafilmer från slutet av 50-talet som hyllar Salazardiktaturens framsteg i kolonierna Mocanbique och Angola. Tankarna går omedelbart till datorspel som Sim City och Civilization, som går ut på att bygga upp samhällen i ”ödeland”. Det slår mig plötsligt att de våldsamma kampsports- och skjut-så-många-snutar-du kan-spelen inte är någonting i jämförelse med dessa. Tänk att skapa ett datorspel som går ut på att framkalla samma spännande kittling som Leopold II av Belgien kände när han stod lutad över Kongokartan...

Filmen är ljudlös – originalfilmernas triumfatoriska prat och pampiga marschmusik är borttaget. Men ett annat ljud väver sig in i filmen: vinandet från gallerilokalens ventilationssystem. Ljudet skapar det exakt rätta suget och gör stämningen spöklik och somnambul. Filmen ingår i Pedro Barateiros examensutställning från Konsthögskolan, och visas på Peep på Disponentgatan i Malmö fram till på söndag.

(Publicerad i Sydsvenskan den 22 november 2006)

2006-11-21T15:38:00.000-08:00

Så här såg Jocelyn Wildenstein ut för 12 år sen...gissa hur hon ser ut idag......hemska tanke. :-(

Fast jag vet....and it's really really scary!

Anders A strålande igen

2006-11-18T07:49:00.000-08:00

I Sverige är spelberoendet osynligt och ljudlöst. Offren sitter i Jack Vegas-hörnen i pizzeriorna och spelar osedda bort sina pengar. Eller i bingohallarna med nikotininhalatorerna mellan de nariga läpparna. I Japan är beroendet inte lika anonymt. I gigantiska hallar spelas nationalsporten Pachinko, som är en hektisk variant av flipper med massor av stålkulor i omlopp samtidigt. Ur salongerna där tusentals maskiner står i ändlösa rader stiger ett enastående ljud som länge intresserat ljudkonstnärer och musiker.
- Det är någon sorts urban meditation, säger sångerskan Haco i David Toops bok Haunted Weather.

Om man tänker sig en Pachinkosalong i fullt ös kombinerad med en lika gigantisk hall för videospel där tusentals fantaster viritualrealitybrottas med storögda samurajflickor, spelar joysticktennis med Mangakatter och försöker skjuta ner ulliga Pokémonfåglar med laserpistoler, kommer man ganska nära känslan i Anders A:s nya bilder som visas på Galerie Leger fram till på onsdag. Så här känns det också att vara ständigt uppkopplad mot nätet och översköljas av en outsinlig ström av spam, nyheter, reklam, PC-haverier, spel och felmeddelanden. En mycket relevant samtidskommentar som inte alls måste ses som kritik, formulerad med högestetiskt språk där den mest klockrena titeln är Abandoned blog.

(ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 17 november 2006)

Konst och skulptur

2006-11-18T07:47:00.000-08:00

Måleriets död och huruvida det var möjligt att gå vidare efter lanseringen av monokromen är något många konstnärer har grubblat sig halvt vansinniga över. När Torsten Andersson tyckte sig ha löst problemet i mitten av 60-talet med målningar som Källan och Molnen mellan oss, isolerade han sig på landet och kunde inte röra en pensel på sex år. Lösningen gick ut på att kombinera måleri med skulptur, där han lät måleridelen avbilda skulpturdelen, vilket han sedan utvecklade till att porträttera fiktiva skulpturer. Detta har blivit något av det mest fascinerande och förnämsta som har skapats inom svensk konst.

På Galleri Gamla Väster i Malmö presenteras just nu debutanten John Philip Edstrand, född 1979. Han utforskar samma gränsland mellan måleri och skulptur, men där Andersson är återhållen och reducerad, är Edstrand grotesk, översvallande och motbjudande. Så heter utställningen också Svulstens tid. Målningarna föreställer glasskulpturer som för tankarna till organ, slem och filmen Alien. Men de avmålade skulpturerna tar form och väller upp över dukarnas ytor som jäsande deg. Plötsligt ingår det avbildade föremålet i själva tavlan – och inte alls på något banalt sätt som en Mona Lisa med lösnäsa, utan genom omsorgsfullt och skickligt måleri- och skulpturarbete.

Det är inte alltid resultatet övertygar, men målningen/skulpturen Kola är en riktig fullträff. Det är otroligt att se den avbildade kolan övergå i rinnande tredimensionell form. Utställningen pågår fram till den 26 november.

(ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 18 november 2006)

Blaj-Thai

2006-11-16T01:51:00.000-08:00

Två gånger har Nöjesguidens matkritiker rekomenderat mig i översvallande ordalag att äta thaimat på RÅÅ. Jag brukar lita blint på hans omdöme, för han är extremt kompetent som gourmand. Igår kväll gick jag och pojkvännen således dit och jag beställde en tofuwok med röd curry. Urk... Det var INTE bra. På tok för salt, trista grönsaker och typiskt nog nästan bara bambu. Bambu är ok i mindre mängder, men tar det över får maten en träig karaktär. Tofun var som slibbig tvättsvamp och jag var tvungen att pressa ut den översalta såsen med gaffeln innan jag kunde äta den. Jag tycker inte om tvättsvamp. Men medan min rätt var överdrivet kryddad, smakade Matteos inget alls.

Jag börjar tro att Mattias får speciell mat varje gång han är ute för att folk känner igen honom från tidningen. En matrecensent ska inte ha bildbyline. Lustigt sammanträffande: medan vi satt och ögnade genom menyn såg jag Mattias vinka genom fönstret. Han gjorde tummen upp. Jag gör tummen ner.

Solbränna

2006-11-14T16:10:00.000-08:00

Har precis kommit hem från Palm Beach (via New York) och fryser så jag skakar. Min PV undrar om jag är sjuk...hmm. Hade hellre stannat i Palm Beach tills April nästa år, fast det har jag varken råd eller tid till. Ett hus kostar en halv miljon i månaden att hyra och den lokala pizzerian tar $34.00 för en Margerita, hemska tanke.

Den lilla ön på Floridas kust har bara 9000 innevånare, men representerar 6,8 % av USA's ekonomi, så det är tydligt hur ojämnt tillgångarna är fördelade. Inte för att jag är socialist precis, men det är svårt att inte bli illa till mods när man ser hur otroligt privilgerade dessa människor är och hur vidrigt småsinta dem blir när man buntar ihop dem på en ö och låter dem riva ut håret på varandra. På Amici (lokal italiensk restaurang i PB) sitter Jocelyn Wildenstein vid bordet intill mig och min väninna och hon skickar tillbaks rätt efter rätt, tills den tredje "calamarin" dyker upp med korrekt "temperatur"....att hon själv ser ut som en friterad bläckfisk verkar inte störa henne det minsta. Att hon inte betalar en dollar i dricks är däremot tydligt bevis på hur upphöjd hon måste känna sig och det är den attityden som gör att jag kräks.
I annat fall så är Palm Beach ett underbart ställe, varmt och gött - vattentempen är 23-25 grader i November/December. Stranden är slickad från skräp och det verkar som om varje sandkorn har blivit silat och stylat....hehe. Snygga badvakter överallt och inte en färg o-kordinerad. Dessutom så är antikbutikerna och frälsisbasaren fylld till kanten av givmilda miljardärer, så att hitta balla grejer här är en fröjd. Köpte en naivistisk indian-akvarell från 1940 för $5. Så det gäller att hitta de få sakerna som inte behöver kosta skjortan, och vem orkar dricka Perrier Jouet hela dagarna ändå.....

Under USA resan besöker jag auktionerna i New York och bevittnar rekordauktionen på Christie's. Där såldes oräkneliga Picassos, fyra Gustav Klimt målningar och inte minst den dyraste målningen av Ernst Ludwig Kirchner som någonsin sålts - USD 39.000.000.00.
Totalt så såldes konst under loppet av två timmar för inte mindre än USD 491.000.000.00, snar på en halv miljard dollar.....sanslöst. Konstmarknaden har flippat ut totalt - vi är på o-chartrat territorium nu.....

Bäst och sämst i konsten just nu

2006-11-12T12:20:00.000-08:00

Toppen :)

1. Kevin Murphy på Peep. "We Are The Robots". Det här är den första riktigt bra av konsthögskolans examensutställningar på länge. I ett verk agerar han och en vän en sexchatkonversation och uppenbarar det konstruerade och onaturligt litterära i chatspråket. Sexprat är kitsch.

2. Trond Hugo Haugen på Pictura. En symfoni av smattrande tv-apparater i ett mörkt rum accompanjerar den visuella ballett som utspelar sig på tv-skärmarna, en ballett helt uppbyggd av rytmiska klipp och ljusblixtar. Underbart. Minus för illa presenterade tecknigar.

3. Per Mårtensson på Elastic. Jag älskar de små målningarna av galleriinteriörer. På avstånd ser de ut som geometrisk minimalism i Peter Halleys anda, men så upptäcker man att de svarta och grå fälten är skuggor och in/utgångar i ett realistiskt rum. Inte ens den vita kuben är helt vit.

Botten :(

Thommy Bremberg på Rönnquist & Rönnquist. Gräsliga glasskulpurer monterade på väggtavlor vadderade med leopardmönstrad fuskpäls. Vem är miffot som köpte HELA utställningen? Han (jag vet att det är en man) är iallafall minst 200000kr fattigare.

Bubblare :/

Dag-Are Haugan på Cirkulationscentralen. Tre bilder av amerikanska miljöer, bla en mack. Ok. What's the fucking point? Det här har jag sett en miljon gånger. Gursky laver det bedre.

maquillage

2006-11-11T18:46:00.000-08:00

Maquillage, ces't camouflage.

Fula Betty

2006-11-07T13:29:00.000-08:00

" align="bottom" />

Efter att ha lämnat in en tenta i konstteori och min första text till Nöjesguiden ägnade jag kvällen åt att softa lite framför teven. Premiäravsnittet av Ugly Betty! Jag korkade upp en flaska bubbel med en vän och drog på mig YSL-brillor för stämningens skull. B-Ä-S-T-A S-E-R-I-E-N! Ful latinobrud utan fashion sense från förorten hamnar i New Yorks främsta modemagasin som assistent åt chefen... Baserat på en Colombiansk såpa...Kan det bli bättre? Nej! Jag gapflabbade åt både karikatyren av Donatella Versace och de roliga metaklippen av latinosåpor där vackra och oskuldsfulla tjänsteflickor i grälla "lyxmiljöer" ömsom förförs av stiliga patroner och ömsom misshandlas av deras blonderade plastikopererade morsor. Jag älskade "telenovelas" när jag bodde i Sydamerika. De är Balzacs Comedie humaine i 2000-talet. Ovan en bild från originalserien.

Bra och dålig dansfilm

2006-11-05T06:56:00.000-08:00

Igår sändes två exempel på hur man kan förmedla dans i tevemediet. Ett dåligt och ett bra.

Det dåliga var Per Jonssons Ayas öga, som var helt förlorat i videoeffekter, klipp, dubbelexponeringar och övertydligheter. Man fick varken se dansarnas rörelser eller kroppar i sin helhet, och det fina belysningsarbetet massakrerades totalt av bakgrundsbilder som ständigt mixades ut och in i bilden. Ett avskräckande exempel på vilka avvägar teknikklåfingrighet kan ta ett konstverk.

Den bra föreställningen var James Thierées Avgrundens Väktare, som inte var direktproducerad för teve, utan kort och gott en avfilmad föreställning inför publik och fyra, fem kameror. Dansen, kropparna och uttrycken stod i centrum. Inget annat. Det var nästan grymt att sända per Jonssons film i anslutning till Avgrundens Väktare. Kvalitetsskillnaden blev smärtsamt tydlig.

Frälsning i Paris

2006-11-02T16:13:00.000-08:00

Efter hysterin i London med konstmässefrosseriet för en månad sedan och efter "naughty boy in Dubai" (preskibierat nu)..så landade man i Paris och FIAC mässan. För första gången på 12 år så hade man hittat hem till Grand Palais och det gjorde naturligtvis hela "projektet" att behöva asa sig till Paris en mycket trevligare upplevelse. Staden är som vanligt, "våcker" som Göte Johansson från Skövde brukade säga i P3 på 80talet, men Paris människorna är såååå snobbiga, sååå otrevliga och såååå byråkratiska....Avskyr det! Dessutom så är det svindyrt.

Så med en väska fylld med passande spydigheter, frätande syra och mina klienters inköpskontanter begav man sig till VIP öppningen...I Paris betyder VIP verkligen VIP och man har en separat ingång vid sidan av Grand Palais (så att inte beblanda sig med pöbeln) och taxi-preferenser, gratistidningar i drivor, gratis champagne uppe på "professionals"-balkongen och bla bla bla....inkluderat Armani Code parfym presenter, som jag gav tillbaks till marketing-pinglan...."Not interested, sorry - CODE smells like my ex.boyfriend and that's more Supermercado than SuperVIP....nice try.."

Efter powershopping och psykobabbel med årets Marcel Duchamp Prize vinnare Bruno Peinado (som min kompanjon passande nog hade köpt en skulptur av bara 3 veckor innan utmärkelsen...hmmm) så var det dags att besöka Art Lounge i Pierre Cardins gamla lokaler vid Champs Elysses...fräck och läcker liten mässa med intim känsla och ganska avsänd atmosfär...till trots för den gamla vanliga mässkonsten med "handväskeskulpturer", cash and carry tavlor och håriga tvålar under små glasmontrar. Tillbaks till FIAC och betala för mina klienter som köpt foto av Olaf Breuning (mot min rekommendation) en Lucio Fontana "Concetto Spaziale" (absolut - always), en tidig Niki de Saint Phalle relief från 1963 (duger) och en väggskulptur i rostfritt stål av min nye Indiske favoritkonstnär Subhod Gupta (Mums)...

Eftermiddagen ägnades åt tidig middag alt. sen lunch på Allard i Saint Germain. Franska floskler, fransk über-snobbighet, 1 stjärna i guiden och i sällskap med min väninna Valerie - Paris superbitch no1, med adelsring - eld i munnen och is i ögonen och tillika dottern till en av Paris mest legendariska konstsamlare....så det var som en scen tagen ur "Gosford Park" fast ingen blev mördad och allt föregick på franska. Rådjursgryta med sockrade morötter, små pajer med köttig fois gras, och en hemgjord mjukglass som jag spillde en tår över. kommer aldrig att ha råd att gå på Allard ensam, antingen blir jag utkastad eller så gör jag bort mig, eller så får jag diska i köket till nästa decennium för att betala notan.

Hela Paris resan kulminerade i besöket på La Maison Rouge / Fondation de Galbert där min väninna Katia's far inviterade att se hans privata konstsamling som han arbetat på i 50år. Utställningen fullständing omdefinierade min uppfattning om konstsamlare och jag måste säga att jag har inte varit så traumatiserad de sista 10 åren över en enskild mans vision och passion över konsten, dess funktion som intellektuell sparringspartner och ett fönster mot det vi alla känner intuitivt men aldrig kan uttala, en slags spiritualitet...jag blev totalt överrumplad och stum.

Nu hör det till saken att min vännina Katia är ganska pratsam av sig och så länge som jag känt henne så har hon babblat om sin konstsamlande pappa och hur hon vuxit upp med en massa "grunkor" och hur svårt det alltid var för henne att få kontakt med sin far som alltid prioriterade sin samling över sin familj. Tragiskt men sant, och hälften av hennes babbel gick in i det ena örat och ut ur det andra. Fast jag fick samla mig och be om ursäkt samtidigt då jag insåg att denne man var den siste seriöse konstsamlaren av den gamla sorten. Ungefär som nyss bortgångne Pontus Hultén, minus museeirollen.

Alla 1900-talets viktiga konstverk finns i denna samling. Det som definierat vårt kritiska tänkande runt 1900talets konst och dess resa från avantgardism via modernism till postmodernism och hyperverklighet fanns i Perlstein's hus i Antverpen hela tiden, i tysthet....Man Ray's taktometer med ögat "Indestructible Object"(yes), Gordon Matta Clarks förstlingsverk (yes), Dan Flavins plastic light (minimalismens förlorade graal, nu visad för första gången sedan 1968), Man Rays kvinna som cello (yes), Duchamps underwood skrivmaskin (yes), Francis Picabias 291 och Paroles (yes), Yves Tanguy surrealist landskap från 1935 (yes), Bruce Naumans WAR och head (mycket passande yes), Rebecca Horns skoskulptur (rungande yes), Erwin Blumenfelds ikoniska "Le Dictateur" från 1936 (ren pornografi), Magrittes "Le Viol" originalversionen (mmm), Man Rays originalporträtt av Antonin Artaud från 1929 (har bara sett i böcker), Carl Andrés "18Copper", gjord samma år som han mördade sin fru och kanske medverkade som mordvapen (hade bara hört om denna skulptur via hörsägen), Anges Martins Brown composition'62 (definierade det feministiska minimalistmåleriet), Joseph Kosuth "Radiator" (jajamän), Haim Steinbachs consumption sculptures (föregick Koons), och så vidare och så vidare.....

Denna utställning som pågår till och med Januari 2007 är ett MÅSTE får den som önskar att förstå vad 1900-talets konst handlar om....den som missar denna unika utställning får stå i skamvrån....det är klart den bästa konstsamlingen jag någonsin sett....jag har redan kapitulerat!
Naturligtvis så bjöd jag Katia på middag och bad om ursäkt och lät hennes "I told you so" skölja över mig.....

Nu far jag vidare till New York och auktionerna där i nästa vecka....där finns en Ernst Ludwig Kirchner målning som kommer att bli en sensation....och kanske rekordpris för tyskt expressionistiskt måleri. Som ett sista skvaller så kan nämnas att Jackson Pollock målning Number 5 från 1948 såldes privat igår som världens nu dyraste målning. David Geffen (Michael Jacksons gamle vapendragare) behövde pengar att köpa Los Angeles Times och sålde målningen till en Mexikansk privatsamlare för 140.000.000.00 Dollar (1007097860.-) En miljard Sju Miljoner Nittio Sju Tusen Åtta Hundra Sextio kronor.....ville bara "skriva" det också, och affären gjordes upp av snyggingen Tobias Meyer från Sotheby's (ni som googlar Tobias - han har redan en pojkvän...har redan kollat...hahahaha)

Helgens fester

2006-10-30T03:57:00.000-08:00

I lördags var det så äntligen dags för Eriks disputationsfest. Den hölls i Hipps palatsliknande festvåningar och trots fler än 150 gäster och fri bar var händelsen helt incidentlös. Tyvärr var dansmusiken kanske inte riktigt vad jag vill svänga till och det blev bara en elller två danser för min del. Å andra sidan hade jag varit på Retro kvällen innan och fått mitt lystmäte av svettig r'n'b och electropop. Vi gick iallafall hem tidigt eftersom jag skulle ha ett litet födelsedagskalas kvällen därpå.

Jag lagade en soppa på skånsk pumpa, palsternacka och bladselleri samt sötpotatispaj och babaghanouj. Surdegsbröd från Röstånga mölla. Jag gilar lokalproducerat. De flesta av gästerna hade varit på disputationsfesten och efterfesten, så de var lite möra, men vid gott humör. Förra året hade jag riktig fest, men jag tyckte nog det var mysigare med litet stilsamt kalas och mat i år.

Fick flera fina presenter, bla något mycket märkligt: Chockladpraliner med gåsleverpatéfyllning. De var faktiskt mycket goda.

Nu ska jag diska.

Nyheter från konstkritikervärlden

2006-10-24T09:07:00.000-07:00

En era har nått sitt slut. Tor Billgren lämnar Nöjesguiden! Men misströsta inte, Tors initierade konsttips kommer att återuppstå i annat forum (vilket får han själv lämna uppgift om). Ny konstredaktör på Nöjesguiden blir – Jag! Lovar att inte vara för elitistisk och ungdomsdyrkande... Hedersord.

Homage till mig

2006-10-21T16:05:00.000-07:00

Ja,då har jag äntligen blivit q-ad. Och nej, för er som inte har rötter i Lunds studentvärld, det är inget snusk. Ända sedan 1920 har profiler i Lunds studentvärld fått en q-vers tillägnad sig när de lämnat studentvärlden. ett slags satirisk homage. Jag tycker nog att de varit ovanligt snälla den här gången, inga pinsamheter egentligen och inga referenser till mina forna dryckesvanor. Dessutom är illustrationen väldigt snygg, inte alls en karikatyr utan snarare en nästan idealiserad bild. Titta på Lundagård

Länk till recension

2006-10-13T06:13:00.000-07:00

Här kommer en länk till min recension av utställningen Message from the Unseen med Joachim Koester och Matthew Buckingham, som just nu visas på Lunds konsthall. Tryck här!

Konst, Torson och knepig kinesisk film.

2006-10-07T11:19:00.000-07:00

Dags för lite uppdatering. I torsdags var det genusmaraton på min institution och på Pictura hade vi i samband med det vernissage på en utställning med samma tema. Anna Bokströms bildsvit från projektet Men at Kastrup var särskilt bra. Det är nämligen i flygplatsernas business lounger som maskulinitet iscensätts och konstrueras i ett samspel mellan presentbutiker och reklamaffischer. Jag och M passade på att titta in på de andra konstinstitutionerna också och det blev en riktig heldag med uteserveringar, tebjudning hos en vän och visit på Lundagård. Rekomenderar ett besök på Aura som nu visar bisarra små installationer av Tilda Lovell, bla iscensättningar av Hieronymus Boschs berömda målning Lustarnas trädgård från sekelskiftet 1500.

Följande dag gick vi på välgörenhetsfest i Turning torso. På våning 51. Vi bidrog med en hundring var till svälten i Afrika och åt ost, tårtor samt några jättegoda canapéer på petit-chou-deg. Det var för mörkt för att man skulle kunna se ut, och jag antar att utsikten är fantastisk för fönstrena vette mot havet, men själva våningen var skitful. Såg ut som ett bolivianskt fuskbygge för nyrika. Alla konstiga vinklar ingav sjösjuka och triggade min klaustrofobi. På väggarna hängde leasad konst från Galleri Leger. Kvällen avrundades i stillhet med filmen Happy together as Wong Kar-Wai (?). Det gick dock knappt att läsa de vita undertexterna så jag fattade knappt något. Men så mycket förstod jag att det handlade om känslomässigt störda bögar. Det irriterar mig att bögar alltid ska vara känslomässigt störda. Gå på terapi för tusan.

Champagnegalopp

2006-09-30T04:09:00.000-07:00

Rankingen från gårdagens drycker är följande:

1. Pol Roger. Så utsökt balanserad mellan knäckig sötma och friska äppelaromer.

2. Bonnaire. Förvånansvärt god för sitt relativt ringa pris. Litet mycket jäst kanske, men annars en trevlig russinton.

3. Piper-Heidseck. Brukar vara ok, men flaskan vi drack igår var en smula
korkskadad.

Idag gallerinatt!

artinstorage

aSmallWorld

2006-09-26T17:41:00.000-07:00

Är det någon eller några av våra läsare som är anslutna till aSmallWorld.com ?

Hör av er med kommentarer....
För dem som undrar så är aSmallWorld.com den där supernetworking sajten där A-B-och C kändisarna flockas till och blandar sig med internationella jetsettare, bankirer, förlagsägare, übergallerister, fashionistas och annat riff-raff...mig inkluderad...

Var bara nyfiken att höra om det är fler från Sverige man känner som finns på asw.

Dem som är nyfikna men inte ännu medlemmar kan gå till www.asw.com och klicka på PRESS.

Konstmässa och antimässa i Kbh.

2006-09-26T10:15:00.000-07:00

Sent omsider en rapport från helgens konstupplevelser. Det blev en del, jag och M kunde igårmorse konstatera att vi nästan överdoserat med samtidskonst. lördag eftermiddag åkte vi till Köpenhamn för att besöka konstmässan där. Jag hade fortfarande en del otäcka minnen från förra året, bla en hiskelig Karel Appel-målning med en handskriven prislapp på 1, 3 miljoner dkr. Men i år var det betydligt bättre måste jag säga.

" align="bottom" />

Today is my Birthday av David Shrigley.

Galleri Opdahl visade Jone Kvies rymdhjälm (se ett tidigare inlägg från januari i år) och några fina diagramteckningar av Jimmie Durham. Bäst var nog Galleri Nicolai Wallner som visade David Shrigley, Jonathan Monk, Jeppe Hein och flera andra. Mycket bra verk generellt och fint presenterat. Jag blev särskilt förtjust i en serigrafi av Shrigley med texten: "News. Nobody Likes You." Bredvid visade Galleri Brandstrup en ojämn blandning av arbeten. Plus för Bjarne Melgaard, minus för Fredrik Raddum. Den senares installation/skulptur av en Giraffhals med en gul gunga fastknuten kunde möjligen roa enfaldiga barn, men knappast mig. Melgaards verk var dock en liten besvikelse såtillvida att de var mer städade än vad man är van vid med honom. Skulpturerna kändes väldigt traditionella och tråkiga. Inte en kuk så långt ögat nådde, inte ens i teckningarna. Vad har hänt?

Från den svenska sidan sundet fanns det en hel del utställare. Anna Lings teckningar på Elastic påminde om japanska Zen-landskap och var mycket fina, liksom Per Mårtenssons små realistiska målningar. De har jag varit förtjust i länge. Hans abstrakta golvmålningar övertygar dock inte. Jag är sedan länge trött på monumental landstingskonst. Dock, stjärna i kansten för att de visades staplade på varandra. Som installation funkar de.

" align="bottom" />

All Potatoes (2002) av Clay Ketter.

På Magnus Åklundh var det idel storheter. En mycket fin spackelmålning av Clay Ketter i behändigt samlarformat, några slarviga, om också charmiga, teckningar av Sirouz Namazi samt objekt av David Svensson föll mig alla i smaken. Svensson är kanske inte den mest originella av unga konstnärer, men hans verk håller mycket hög kvalitet och kan varmt rekomenderas.

Stockholmsgallerierna visade typisk Stockholmskonst. Alltså tråkigt realistiskt måleri med naiva inslag i kalla färgskalor, gärna med lite grälla färgklickar här och var. Lena Cronqvists ande vilar tung över huvudstaden kan konstateras.

Därefter begav vi oss till Islands brygge för att gå på den alternativa konstmässan. Jag hade väntat mig en massa "street art", men blev positivt överraskad av att finna mestadels bra samtidskonst. Vet inte om det var den inbjudande atmosfören, men jag gick omkring välvilligt inställd till det mesta. Av några från ett videokonstkollektiv fick jag en samlingsdvd med verk från i år. Ganska bra faktiskt. Måste se om den igen några gånger dock. Har inte sorterat alla namn och intryck än, men ett namn jag vill lyfta fram är tyske Andreas Koch, vars svartvita installation var väldigt lyckad. Jag är svag för deppig arkitekturinspirerad berlinminimalism.

" align="bottom" />

Detalj ur installationen Backdrop (2006) av Andreas Koch.

Jubileum

2006-09-13T15:27:00.000-07:00

Nu är det ett år sedan shoppinglistan från mitt matsalsbord råkade hamna på nätet för att följas av ett veritabelt smörgåsbord av historier, skvaller, initierad kritik, politik, konstsnask, personligt psykobabbel, illvilliga taggtrådar och allmänt snusk.....

Jag är för evigt tacksam mot mina medbloggare som har bidragit med så mycket kunskap, åsikter och kvalificerade slutsatser och för evigt frustrerad att jag inte lyckats bemästra det svenska språket...utan gömmer mig bakom min engelska snobbfasad. (That's what a London BFA + MFA will do for you, be warned..!)

För ett år sedan satt Mr. Blondie (ett slags ex.) hos mig och spelade onlinepoker en hel sommar, sen prasslade jag lite väl mycket åt vänster med en vacker mulatt från Barcelona och lyckades med konststycket att bli påkommen mitt i akten......så var det förhållandet avslutat och smutstvätten fint packad i hallen som byte mot extranycklarna.... ;-)

I bister Februarivinter i Berlin träffade jag min kärlek....min store tyske "knackwürst" som jag nu blivit så bekväm och trygg med att jag inte kan föreställa mig själv som nåt annat än monogamist. Men så har det förblivit och Berlin har motvilligt accepterat ytterligare en "utlänning" att bidra till lokalekonomin...

Har suttit och läst igenom artinstorage och småkacklat för mig själv. Vilket fantastiskt dokument egentligen. Jag är verkligen stolt över vår blogg och jag hoppas att den får leva vidare i precis den oseriösa andan som den var menad från början.

Kram till alla som följt med i turerna, skvallret och diskussionerna.

Från en "spritsort"- named Southern Comfort.....

ShanghaiTriaden

2006-09-13T14:13:00.000-07:00

Hemma i Berlin igen efter 10 sanslösa dagar i orienten + en liten Dubai bonus innan Paris.
Shanghai, denna skitiga, smoggiga stad som gömmer den vackra flodgatan "The Bund" bakom en skog av skrikiga hemmabyggen och anabola skyskrapor.

Mitt i smeten så spirar den nutida Kinesiska konsten på Shanghai Biennalen. Temat för denna gången var passande nog "Hyper Design", vilket kan behövas. Naturligtvis så var dörrvakerna utstationerade av "staten" och hade en hel del att lära av ordet "service" och gästvänlighet.

Faktum är att dörrvakterna var utstationerade av Kinesiska militären och skrämde livet ur utländska "biennal gamar"....bl a stukades en hand på en berömd Österrikisk curator som råkat glömma sitt VIP pass och blev sonika armbruten och utkastad vid entrén. Resten av besökarna fick vackert sälla sig till skaran av lokala inbjudna och uppleva kinesiskt "översitteri". Väl inne på Shanghai Art Museum så fick man se det alla bara pratar om här hemma i Europa - en grupp av kompetenta, ambitiösa, villiga och intressanta konstnärer som faktiskt har nåt viktigt att säga.

Även de mest ytliga och karikatyrmässiga profilerna verkade ha en annan resonansbotten än de man upplever bland konstnärer från "den gamla världen" - vår värld. Just hemkommen så känner jag en slags sorgsen trötthet vilande över Paris, Berlin, Malmö...och och och. Var tog vår framtid vägen? Den utspelar sig definitivt inte här - det kan jag lova. Framtiden utspelar sig just nu i asien och i delar av mellanöstern med ofattliga tillgångar som iscensätter byggerier och projekt som vi bara kan drömma om. Shanghai är precis som Blade Runner, fast utan rymdskepp kanske skall tilläggas.

Staden har 27 milj. innevånare fast bara 15 milj. "officiella". Varenda centimeter av staden är kartlagd och används till nånting. Antingen lagar man mat, läser läxor, sover i en skottkärra, pinkar, kräks eller till och med prokreerar. Gränsen mellan offentligt och privat existerar nästan inte och gör befolkningen otroligt självupptagna, agressiva och otrevliga. Shanghai är varesig vackert och befolkningen ens trevlig, men den är intressant - mycket intressant. Varför vet jag nästan inte - jag har inga referensramar för hur man planerar denna märkliga framtid att spelas ut.

Söker svar på biennalen...och finner att många uttryck kommer från en annan hårddisk är våra. Empiriskt tänkande, logik, till och med självreferenser är olikt vårt tänkande. Man har gjort ett litet försök med hjälp av franska och engelska curatorer att illustrera detta, men jag känner mig fortfarande otillfredställd eller snarare förvirrad. Så jag går på det jag gillar, ser på teknik, utförande, innehåll, använder mig av den sedvanliga reduktionstänkandet...litar på mina ögon.

Hittar ett par visuellt intressanta verk av konstnärer som jag inte kommer ihåg. Ett par västerländska konstnärer har slunkigt med i bara farten och jag fäster mig speciellt vid den Finske konstnären Ilkka Halsos drömlandskap i en framtida värld där natur har reducerats till preservation och museum. Mycket träffande i denna otroligt skitiga stad. Det andra skandinaviska inslaget är Annika Larssons video med svettiga hockeyspelare, otroligt boring för de kinesiska besökarna...stor gäspvarning, till trots för att videon faktiskt har merit.

Jag fastnar också för den Singaporianske konstnären Lim Joo Hong (som desvärre dog en tragisk död förra året) med vackra stiliserade och vagt konstruktivistiska bilder av formalistisk rytmik, baserat på traditionella Kinesiska bläckteckningar. Till saken skall tilläggas att Joo Hong inte har vidrört några av sina egna verk utan dem är skapade utifrån en förpreparerad bläckstråleskrivare, hemmagjord datakodning och uppkopplad till hans egen hjärnaktivitet via sensorer. Resultatet är ett slående vackert avtryck från hans "tankeverksamhet". Ett unikt sätt att illustrera ordet kreativitet, om det nu går. I alla fall så blir hans sena verk dystra och mörka bilder med tunga röda färger, precis som om blodet är på väg att stelna och försätta konstnären i den djupa dvalan (komat) före döden. Bläckstråleskrivaren blir hans sista katalysator innan färgen torkar och allt blir omöjligt.

Nåväl, efter en överdos av konst, sedvanlig turistrunda och båttur på Shanghai floden så landar man naturligtvis på den enda bögbaren i stan "Eddy's". Homosexualitet är fortfarande olagligt så här känns det extra spännande att vara "naughty", fast det är precis som på andra ställen. Obligatorisk "smelly-bitch" som dörrvakt. Skrikig och hysterisk ägare som agerar hönsmamma (till trots för fågelinfluensan) och inte minst importerade muskelberg med skinande vackra tänder och stort "paket" som bartenders. Ja ja....sa jag till redaktören för FlashArt, sak samma "everywhere"

....."You are Here"....

Återkommer med sällsamma historier från Dubai....

Gynsamma auspicier

2006-09-13T01:56:00.000-07:00

Dagens goda nyheter:

1. Min älskling kommer hem. En månad av längtan är slut!

2. Jag är frisk som en nötkärna. Även mina kroniska besvär som astma lyser med sin frånvaro.

3. Jag har fått den danska estetikforskaren som handledare. Hon och hennes forskning är precis så kontinental och teoretisk som jag kräver.

Malm2, preview

2006-09-07T09:00:00.000-07:00

Detalj av Visited/Unvisited (2006) av Hans Egede Scherer.

Idag har jag varit på Malmö konsthall och tittat på utställningen Malm2 som öppnar imorgon. Som en del av er kanske vet är det en samlingsutställning med unga konstnärer på gång i Öresundsregionen.

Det var förstås en smula spretigt, som sådana utställningar alltid är, men mindre än vad jag väntat mig. En del var bara blaha, i synnerhet bland de danska konstnärernas verk. Flera tråkiga skulpturer. Men några var riktigt bra, som danska Tina Schertsbergs videoverk. I ett av dem tvingas betraktaren in i rollen som date rapist (alltså den vanligaste formen av våldtäktsman) till ett kusligt vackert soundtrack. För att prata konstvetartugg: Hon utmanar gränserna mellan betraktare/aktör och mellan romantik och sexuellt våld.

Videostill ur Venus födelse 04 (2004) av Tina Schertzberg.

Lokale konstnären David Krantz hade gjort en 3D-animation som var väldigt underhållande, även om jag är lite trött på konstnärer som gör en massa kuliga filmgrejer som vilket litet skitfilmbolag som helst kan göra bättre. What's the point liksom.

Medan vi stod där och pratade med Konsthallens Lena Leeb-Lundberg om allt arbete Krantz lagt ner på trämålningen av lådan han visade animationen i gled Pontus Kyander in. "Här var det idel bekanta ansikten", sa han och försvann lika fort som han dök upp. Men senare satt han på SMAK och underhöll några unga damer med, att döma av hans gapflabb, skämtsamma historier.

En av mina favoriter av konstnärerna blev Hans Egede Scherer. Han går andra året på Konsthögskolan och har ritat av fotografier på släktingar på bitar av gamla skumgummimadrasser (Se bild ovan). Jag sa det inte till honom, men det var lite freakshow... Som studiebesök i Samhall och OBS-klasser någonstans kring 1977. Men jag tror att han överdrev lite i teckningen, för hur ärftligt kan vattenskalle och Downs vara egentligen? Anyhoo, det var fascinerande att titta på och Hans E. S. Har redan lärt sig att prata för sin konst.

Efter visningen åt jag och Sofia L lunch med den ytterst charmerande Måns Holst-Ekström, som skrivit katalogen till utställningen. Vi på Artinstorage minns honom för vissa homoreotiska romanfragment, men de var jag för finkänslig för att nämna. Ändå pratade vi om Pasolini och de Sade. Nåväl, imorgon är det vernissage. Party, med andra ord.

Dialektik och dialekter

2006-09-05T10:02:00.000-07:00

G F W Hegel (1770-1831)

Vid sidan av ett gulligt sms från Italien var dagens höjdpunkt en föreläsning om Hegels konstteori på danska.

– Ånden er for Hegel di som forener alle mensker og di som i den dialektiske process trenger frem i kunsten og føder kunstnerlige fremskritt. Men kunsten efter renaissanse, som han kaller den romantiske period, mangler ånd, förklarar lektorn medan hon skriver "Ånd-Materie" på tavlan.

Då räcker en av studentera upp handen:

- F'låt, men va e "ånd" för någe?

Full Pull 06

2006-09-04T22:51:00.000-07:00

Det fanns en känsla av gammal hederlig husockupation under Full Pull-festivalen för elektronisk konst och musik som ägde rum i helgen. Rooseum har varit tömd på konst i tre månader, men redan har ödslighetens filt lagt sig över byggnaden. Här och där fanns små utställningsskyltar kvarlämnade, liksom Dan Perjovschis briljanta väggmålningar från senaste utställningen ”Normalisering”. Som sittmöbler hade arrangörerna släpat fram tidningsbuntar som blivit över från någon utställning.

När det inte finns någon konst där inne blir det så tydligt att turbinhallen inte är något mindre än ett veritabelt tempel. När ska de inblandade i käbblet inse att vi har kommit till en punkt där det viktigaste är ATT det bedrivs konstverksamhet där – inte VEM som gör det eller HUR eller för VILKA pengar eller till förmån för VAD.

Medan allt det där bestäms är det just tillställningar som Full Pull som behövs för att engagemanget för lokalen inte ska falna. Tillställningar som demonstrerar lokalens potential, och dessutom själv förmår säga något om den samtida konsten – i det här fallet ljudkonsten och den experimentella och elektroniska musiken.

Det Full Pull-festivalerna hittills har gjort är att ta upp en förutfattad mening om den elektroniska musiken och motbevisa den. Förra året var det gitarrernas festival, som för att demonstrera att elektronisk musik inte automatiskt innebär datorer och syntar. I år var tyngdpunkten lagd vid problematiken kring liveframträdanden.

Just liveakten har alltid varit ett skavsår för den elektroniska musiken. Den ena ytterligheten är Jean Michel Jarres groteska synt- och laserorgier vid pyramiderna eller Eiffeltornet med tusentals statister. Den andra är laptopartisternas introverta mus-klickande, som den mexikanske elektronikastjärnan Murcofs framträdande på Inkonst i våras. Himmelskt bra musik, men stendött framträdande.

Jag har absolut inga principiella invändningar mot laptopbaserad livemusik. Självklart kan det vara en stor konst att släppa lös de förprogrammerade ljuden som anden ur flaskan. Men i takt med att allt fler artister bestämmer sig för att lyfta blicken från datorskärmarna, och istället söka kontakt med publiken, blir laptopakten bra torftig i jämförelse. Detta demonstreras till exempel av The Knife som turnerar i Europa och USA i höst med sin ”Audio Visual Experience”. Och Full Pull 06 gav det ena lysande exemplet efter det andra. Ronnie Sundin uppträdde dold bakom ett vitt skynke med siluetter av granar, älghorn och suggestivt stigande rök. Mattias Kristersson bjöd på femton galna trummisar i ett sensationellt inferno. Alina stod och gungade bakom instrumenten iförda giftsaneringsoveraller och munskydd. Trion MEC från Frankrike satt framåtlutade på golvet iförda MC-hjälmar med inbyggda mikrofoner och skapade en perfekt känsla av race i 250 km/h. Fest, musik och framförallt ett relevant pekfinger i den elektroniska konstens riktning just nu.

Men trots ljudnivåer på och bortom smärtgränsen ligger nu ånyo tystnaden och mörkret över Rooseum. Måtte nästa ockupation komma snart.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 5 september.)

Ny kulturtidning

2006-09-03T06:28:00.000-07:00

Några bekanta till mig har startat en ny kulturtidskrift, ett slags nyhetstidning för kultur om jag har förstått det rätt. Jag ska bidra med lite artiklar då och då, mest om konst. Jag tror tidningen har potential att bli bra i sinom tid för papperslanseringen. Om ni vill läsa min intervju med Leif Holmstrand så finns den på denna länk: Tidningen kulturen.

Lördagskväll i Malmö.

2006-09-02T18:02:00.000-07:00

Nu kan jag blogga med gott samvete. Jag är nämligen spik nykter! Fråga mig inte varför, har druckit en massa vin ikväll, men uppenbarligen inte tillräckligt.

Kvällen började bra. Pratade i telefon med min älskling för första gången sedan han reste bort. Saknar honom till döds! Därefter sammanstrålade jag med en dyngsur Erik (det ösregnade nämligen) över lite årgångsRiesling och ost. Vi gick sedan till Tempo för att träffa Carl R-B, men han avbokade i sista stund. En finländsk tjej jag är flyktigt bekant med gav mig komplimanger för tröjan som hon trodde var Marimekko. Det är den inte, men jag köpte den på Stockmanns i Helsingfors så det blev en lustig poäng av det ändå.

Kvällen kunde ha slutat där eftersom jag var inställd på att lägga mig tidigt. Men icke. Konsttjejgänget dök upp och efter någon drink gick vi till Inkonst. Det var fest för jag minns inte vad, men vi slapp stå i kö och betala iallafall. Sjukt mycket folk. På ett av dansgolven spelades tangodub och några par visade att de minsann hängt på Tangopalatset hela året. De andra dansgolven körde sån där klubbmusik som är definitionen av god smak. Jag brukar bli lyrisk över det eftersom jag hatar klubbar med kass musik, trots att jag inte förstår mig på musik. Fast god smak är god smak oavsett. Men trängseln och hysterin var faktiskt otäck. Fattar inte att någon kan betala för att få en armbåge i nyllet och bli stampad på tån ett tjugotal gånger.

En hel timme innan stängningsdags sa jag och Marika farväl till vännerna och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig nöjd över att gå hem tidigt och nyktert. Party-Joakim är vuxen nu. Adjö hedonism, nu är det värdighet och förnuft som gäller.

Men på fredag, då blir det andra bullar... Då ska vi pimpla champagne på konsthallen och jag tänker bli plakat! Eller så ska jag vara seriös och värdig, vi får se.

Dagen efter

2006-09-02T04:04:00.000-07:00

Det är fan pinsamt med fyllebloggande.

Hatten är fortfarande snygg.

Jag mår illa

2006-08-31T13:19:00.000-07:00

Idag läste jag en novell av David Leavitt, en författare jag förr tyckte om. Men nu blev jag illamående. Amerikanska gayförfattare är vämjeliga. Deras värld är befolkad av gubbar som är fixerade av gammal europeisk konst och unga grabbar, som i deras unkna fantasi är lyckliga över att få lite gubbkuk. Disgusting.

Sedan på kvällen åt jag några cornichons på Fil du Rasoir, blev illamående igen, gick till Amore per il Cibo med några vänner, åt prefabrikerad ravioli i smör och salvia och blev RIKTIGT illamående. Den fettiga smörstanken förföljer mig fortfarande. Jag känner mig smutsig.

Fenomenal platta

2006-08-29T00:24:00.000-07:00

Konstnären Rikard Lundstedt har vi hittills kunnat se som vakt på Konsthallen och konstruktör av snillrika interaktiva ljudinstallationer, till exempel högtalaren som spelar upp en dialog vars intimitet och politiska korrekthet förändras beroende på hur nära betraktaren kommer. Eller det spelande rummet, där man genom att röra sig på olika sätt styr tonerna och ljuden. I våras hjälpte han mellanstadiebarn att skapa egna utställningar på temat ”Mitt Malmö” genom att konstruera en virituell konsthall. Och på senaste Electrohype visade han en gripande installation där diabilder ur barndomen flashade till i betraktarens ögonvrå.

Nu har han överträffat sig själv på alla plan. Men inte genom någon invecklad hightechkonstruktion – utan genom den helt lysande skivan Meteor is Coming to Earth. Han har bett olika personer göra filmer till varje låt, och resultatet presenteras på Skånes Konstförening på Bragegatan/Ystadvägen fram till den 23 september. Filmerna håller väldigt blandad kvalitet, men låtarna är små melankoliska mästerverk av lågmäld och akustisk lofi-pop. Soundtracket till hösten 2006 sattes redan innan den ens börjat på allvar. Och vilken röst han har…

Låtarna ligger här.

(Publicerad i Sydsvenskan den 29 augusti 2006)

Ars06 i Helsinki

2006-08-21T12:44:00.000-07:00

Modernautställningen 06 var ett försök att ta tempen på den svenska samtidskonsten. Och visst gick det bra. Men Kiasma i Helsingfors vänder blicken bort från det lokala i sin Ars06-utställning och visar upp konstnärsskap från hela världen. Inte de stora stjärnorna kanske, men väl de som är på gång.

" align="bottom" />

Detalj ur Stories av ryska konstnärsgruppen AES+F

För ett år sedan skrev jag i Sydsvenskan en recension en Kiasma-uställning där jag pekade på några aspekter av den finska "snyggkonsten". Finska konstnärer arbetar völdigt mycket med form och estetisk presentation, vilket resulterar i vackra minimalistiska verk som ibland blir lite väl fina för att lyckas förmedla ett kritiskt budskap. När jag tittar på verken som ingår i Ars06 tänker jag att estetiska kvaliteter också genomsyrar curatorernas urvalsprinciper. För här finns inget fult eller formlöst. Men jag kan inte annat än finna det utmärkt. För det är en ren njutning att bläddra omkring i Kiasmas virtuella katalog på nya hemsidan. Vid sidan av bra bilder, snygg form och fylliga välskrivna texter åtföljs nästan varje konstnärs/verkpresentation av en ljudfil där verket tolkas på sexig finlandssvenska. Jag är mycket svag för det där muminpratet som ni vet... Lyssna gärna till kommentarerna till Lars Nilssons orgiebild eller till den colombianske konstnären Juan Manuel Echavarrías Bocas de Cenisa (2003). "I Kolumbien lönar det sig inte att odla bananer när man kan odla heroin" säger rösten. Underhållande är också kvinnan som beskriver Martin & Muños snöglobsskulptur Resenär (2004): "Ti skillnad från dem man finner i souvenirbutiker får man int skaka di här snögloberna, int ens röra vid dem."

En annan intressant aspekt av utställningen är att man även tagit med konstnärer som inte utgår från bildkonsten, utan istället andra konstformer. Som dansaren och koreografen Daniel Léveillé, vars dansverk Amour, acide et noix (Kärlek, syra och nötter), är vackert på gränsen till groteskt. Det är för kroppsligt och disharmoniskt för att vara riktigt njutbart och man lämnas med en krypande känsla av obehag.

En annan dansare, franskalgeriske Rachid Ouramdame, utforskar döden i sin dansperformance och visar på ett subtilt sätt att inte bara den muslimska, men även den västerländska kulturen estetiserar dödslängtan.

" align="bottom" />

Still ur videon Just Someone to Love av Jesper Just

Andra intressanta konstnärer kommer från närområdet. Jesper Just har fått välförtjänt framgång det senaste året med sina maskulinitetsutforskande videor. Konstnärsgruppen AES+F visar att rysk konst fortfarande har mycket att säga om masskonsumtion och alienering. Den finlandsbaserade skotten Charles Sandison använder sig av slumpgenererande datorprogram för prognostisering, av samma slag som meteorologer och finansinstitut använder, för att skapa ständigt föränderliga verk.

Om utställningen är lika intressant i verkligheten som på nätet får jag återkomma till när jag sett den. Förhoppningsvis får jag tillfälle att åka till Helsingfors i höst i researchsyfte till min uppsats.

Festivaltips

2006-08-19T03:27:00.000-07:00

Malmöfestivalen är över oss och då är det väl lämligt med några tips för dem av er som liksom jag avskyr att spendera mer tid där än nödvändigt.

Igår såg jag Wild Animus Dance Company framföra en dansperformance i Kungsparken bland kulturtälten. Det var en kuslig vampyr/zombiedans som skrämde vettet ur de flesta närvarande barn och ungdomar. De kommer vara där hela helgen och dansa/performa. Se föreställningen för dess morbida skönhet eller om ni vill se världens vackraste bakdel. Jag såg den på mycket nära håll och har fortfarande inte hämtat mig från den omtumlande upplevelsen. Zombiekillen är Apollon nedstigen, på min ära.

Idag lördag har Leif Holmstrand vernissage/performance i Alumatältet. Runt 19.00. Han är en darling som man inte bör missa. Själv kommer jag nog göra det dock, för jag ska på fiskrökarfest.

Om man gillar poesi eller söta poeter ska man gå på Poesibingo ikväll vid åttatiden. Poeten/bingoledaren Albin Baltasar är som en kanderad viol. Högst sevärd med andra ord.

Andra tips tillkommer under helgen!

artinstorage

Fredrik Roos Garage Sale

2006-08-17T07:40:00.000-07:00

För ett och ett halvt år sedan publicerade jag en krönika där jag uppmanade Rooseumstiftelsen att rensa ut skräpet från Fredrik Roos samling för att samla pengar åt det då konkursmässiga Rooseum. Och nu ska det ske. En titt i katalogen från Stockholms auktionsverk visar också att det är just skräpet man rensar bort. Det slår mig genast vilken skillnad det är i kvalitet på samlingar som tillhört rika privatsamlare och de som tillhört konstälskande gallerister. Samma auktionshus bjöd ut Anders Tornbergs samling för något år sedan och även om den bestod av många mindre verk (Tornberg var inte rik och många av verken var gåvor) var det tydligt att han hade öga för konstnärlig kvalitet. Roos konst är gedigen i formatet, mest stora målningar, och bland de utbjudna verken finns ett och annat betydande, som ett par målningar av Dick Bengtsson och En annan rörelse av Cecilia Edfalk.

Men det mesta är fult kitsch eller sämre verk av annars bra konstnärer. Tydliga exempel på det senare är målningarna av Ola Billgren och Jan Håfström. De är ganska många till antalet, men inga nyckelverk. Sedan är katalogen full av ok konstnärer, som på sin tid visserligen var ganska haussade, men som i retrospektiv framstår som ganska betydelselösa. Max Mikael Book, Lennart Aschenbrenner och Lars Nilsson för att nämna några. Inte heller ur investeringssynpunkt har Roos samling visat sig särskilt lyckad. Jag hade väntat mig några kassakor som Barbro Bäckström, Peter Dahl och Lena Cronqvist, som ju generationsmässigt ligger rätt för Fredrik Roos konstsamlande. Men icke. Däremot ett litet objekt av Ernst Billgren. Jag misstänker att samlarens dåliga konstsinne, för att inte säga smak, i kombination med pengavittrande galleristers "insidertips" är orsaken till detta och man kan bara konstatera att Fredrik Roos eftermäle som konstmecenat och kulturfrämjare har gynnats av att Rooseums ledning bestått av egensinniga visionärer som Lars Nittve.

Pollockmaskin

2006-08-17T00:57:00.000-07:00

Den här hittade jag på Wooster Collective:

Jackson Pollock-automaten.

A Celebration of Street Art

2006-08-17T00:50:00.000-07:00

Kolla in Wooster Collective! Mycket bra samling av prima gatukonst. Att ta sig plats på ett smakfullt och ansvarsfullt sätt.

Frågor om läsning

2006-08-15T05:49:00.000-07:00

Här kommer mina svar påPlanströmsupprop om litteratursmak.

1. En bok som förändrat mitt liv

Jag tror inte någon bok förändrat mitt liv på något avgörande sätt, men några böcker som haft mycket stor betydelse för mig är Röda rummet av Strindberg, Om kärleken av Stendhal, Maximer och tankar av Chamfort och Så talade Zarathustra av Nietzsche.

2. En bok jag läser mer än en gång

Röda rummet läser jag om vart femte år. Sedan tål Brideshead Revisited av Evelyn Waugh och Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg flera omläsningar.

3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. På en öde ö behöver man något som räcker länge och som hjälper en att drömma sig bort.

4. En bok som fick mig att skratta

Lögnaren av Stephen Fry. Brittisk överklasshumor.

5. En bok som fick mig att gråta

"Det är 1988 och har precis börjat snöa" av Sigge Eklund. En av de bästa och vackrast skrivna svenska samtidsromanerna. Jag har inte lätt för att lipa men här föll det tårar redan på sidan 16.

6. En bok jag önskar hade skrivits

Min egen.

7. En bok som inte borde skrivits

Bestiarium av Mare Kandre. Den sämsta soppan som någonsin skrivits på svenska. Full av historiska faktafel (som dagerrotyper av papper ochen generell okunskap om 1800-talets samhälle), anakronismer, ologiska skildringar av typen en fotogenlampa som i nästa ögonblick är en gaslampa och havsanemoner som lever i en sjö. Sedan är språket fullständigt kräkframkallande. Döm själva: "Hjärtat klämde som ett djupfryst litet äppelkart i bröstet på honom, det slog knappt ty kölden hade fått kroppsfunktionerna att nästan helt stanna av, så det var i grevens tid han slog upp ögonen och till slut också satte sig upp."

8. En bok jag just nu läser

Querelle av Jean Genet. Mord och matroser, blandat med en portion bögsex. Kan det bli bättre? Dessutom läser jag Drottning Loanas mystiska eld av Umberto Eco och Elva minuter av Paulo Coelho. Den sistnämnda på rekomendation av min pojkvän och en väninna. Jag hade allvarliga tvivel eftersom jag alltid betraktat det som under min värdighet att läsa dålig litteratur. Men den här boken tycker jag om, åtminstone är storyn intressant.

9. En bok jag tänkt läsa

Birgitta Stenbergs nya bok. Älskar den tanten! Mats Strandbergs också. Den verkar dålig men jag vill bedöma det själv.

10. Skicka vidare till fem andra bloggare!

Jag vet inte. De bloggare jag känner gör ju inget annat än mal på om vilka böcker de läser eller vill läsa. Men Johan Hilton har varit tyst på ett tag. Pojkfröken har visst slutat att blogga. Men de bögar som är kvar på nätet då.

Lust före moral

2006-08-15T00:09:00.000-07:00

Mårten Arndtzén hade en intressant poäng i sin Picassorecension igår:

För är det nån förklaring som ändå antyds här [till att Picasso blev 1900-talets kanske störste konstnärer], så är det att [...] han i viss mån valde bort moralen, indignationen över livets hårda villkor, över utanförskapet och fattigdomen - till förmån för lusten.

Det kan vara en bra utgångspunkt även när det är läge för indignation. För inte hade Picasso kunnat göra sitt ständigt aktuella magnus opus Guernica, utan att först måla Flickorna från Avignon?

Där kan det finnas nåt att lära, även för dagens konstnärer.

Den ligger i sin helhet här.

Allegorisk erotik

2006-08-13T22:57:00.000-07:00

De mest kreativa konstnärerna måste vara de som lever under censur. Ty förutom sin konst, måste de uppfinna språk och sätt att yttra sig om förbjudna saker som till exempel sexualitet och politik utan att censorerna märker något. Iranska filmare använder till exempel arkitektonisk symbolik för att gestalta sex. Och Dmitrij Sjostakovitjs ändlösa turer inom Sovjetbyråkratin är något vi lär få höra mer av detta jubileumsår.

Jag kommer att tänka på det här när jag ser Trond Hugo Haugens verk på samlingsutställningen Kabusa Invited. Han visar bland annat skisser av bunkrar, men sammanhanget antyder att det egentligen handlar om erotik och erogena zoner. Ju tjockare väggar i bunkern, desto större verkan och tillfredsställelse om de sprängs inifrån. Det som ser ut att vara torra genomskärningar av krigsmateriel, blir porträtt av människans sexuella njutning, där kulmen är en skiss av en bunker med en stridsvagn på insidan. I det vulgärsexualiserade samhället uppstår ett behov att uttrycka sig allegoriskt om erotik för att inte försvinna i bruset. I det censorstyrda är det en nödvändighet för att överhuvudtaget synas. Utställningen visas på Kabusa Konsthall utanför Ystad och pågår till den 3 september. Övriga medverkande är Helen Edgren, Anders Sletvold Moe, Fredrik Norén, Lena Johansson och Viktor Rosdahl.

Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan i början av augusti

Nödvändiga urvalsstrategier

2006-08-13T22:45:00.000-07:00

De berömda och de glömda
– kvinnliga svenska modernister 1900-1930.
Mjellby Konstmuseum, Halmstad
Till den 3 september

Mollie Faustman - Gammal gård (1911)

Modernismen, med alla dess stilar och filosofier är sannolikt det viktigaste som har hänt konsten. Det är svårt att inte förbluffas av de oerhörda revolutioner som de första decennierna av 1900-talet förde med sig. Men jag har upptäckt att jag likväl går allt snabbare genom museernas samlingar av de internationellt uppburna modernisterna. Oavsett om man är hos Peggy Guggenheim i Venedig, George Pompidou i Paris eller Moderna Museet i Stockholm, är det ändå samma Picasso, Braque och Kandinsky som hänger där. Dessa giganters konstnärskap är så omsorgsfullt inpräntade i vårt kollektiva medvetande att den övervägande känslan när man konfronteras med deras verk, är en trött bekräftelse.

Nej, vid de senaste årens besök på museer i utlandet är det framförallt de lokala modernisterna som har fångat mitt intresse. Stora i sitt hemland, men inte lika internationellt inflytelserika – och framförallt inte lika ekonomiskt säkra som förgrundsgestalterna från Frankrike, Spanien och Ryssland.

I ett konstklimat med så ensidigt och starkt formulerad kanon, är just alternativa urval vad som krävs för att nya dimensioner ska kunna uppstå kring konsten. Ge mig en kanadensisk expressionist! En finsk futurist! Eller en svensk, kvinnlig kubist – som på Mjellby Konstmuseum utanför Halmstad.

Även om det är de konstnärliga aspekterna av urvalet som är bäst i Mjellby, är det omöjligt att bortse från de politiska; hur dessa konstnärer effektivt förringats av konsthistoriens män genom åren. Utställningen visar till exempel att det var en kvinnlig konstnär, Nell Walden (1887-1975), som redan 1915 målade den första svenska abstrakta målningen, och inte som så ofta påstås, Gösta Adrian Nilsson.

En annan föregångare är Ester Almqvist (1869-1934). Jag förbluffas av hennes realistiska målning ”Hängbjörken” från 1900. I virrvarret av blad och grenverk tycker jag mig se ett våldsamt snurrande ångmaskinshjul. Och i ”Sågverket, decembersol” från 1914 plockar hon fram skönheten hos industrin. Hon inkorporerar den i naturen, ja, i klimatet. Almqvist visar att det gamla och nya kan leva sida vid sida, till skillnad från de barnsliga futuristerna i Italien som ville störta det gamla i fördärvet.

Sista bilden i utställningskatalogen är ett självporträtt av Elli Hemberg (1896-1994). I bakgrunden syns en helt meningslös målning av en man som sitter och läser tidningen. Hon stirrar betraktaren uppfodrande i ögonen och klämmer nästan sönder en gul blomma mellan fingrarna. Det här är allvar. ”Du får en chans till”, väser hon. ”Jag har något på hjärtat. Om du inte bryr dig den här gången, kan du dra åt fanders!”.

Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 12 augusti 2006

Vi lever.....

2006-08-05T14:35:00.000-07:00

Jaha, så var man pånyttfödd....
I förrgår kväll så parkerade min pojkvän och jag vid Alexanderplats i Berlin för att gå och äta. Bilen parkerade vi bakom en 30 meter hög lyftkran som höll på att installera en glasvägg vid sidan av SAS Radisson hotellet.
Min pojkvän och jag satt i vår bil på den bifogade bilden mindre än en minut innan lyftkranen kollapsade och mosade vår bil, och 4 andra bilar. Mannen som installerade glasväggen uppe på lyftkranen krossades och dog omedelbart.

Själva klarade vi oss undan med glassplitter och skrubbsår då jag ramlade medan jag försökte fly från kranen när den kollapsade.

Klicka på bilden så kan ni se videon efter olyckan...

Vi hade änglavakt...Jag är glad att vi lever, ett tag till i alla fall....

Man-o-meter

2006-07-28T16:09:00.000-07:00

Apropå mode så är Patrick Hellmann en av de hetaste unga modeskaparna just nu. Med ett par väl valda adresser i ömsom Berlin och Moskva (och snart London och Dubai) blir man serverad ett läckert urval av den "Neue Maskulinität". Det känns nästan som Nils Dardels "Den Döende Dandyns" ande vilar över showroomet på Fasanenstrasse i Berlin. Mycket dekadent, lite hästsport, svala damer, inrökta väggpaneler i svärtad Rio-palisander och ett överflöd av Lalique kristall (PH är f.ö. exklusiv agent för Lalique i Tyskland och Ryssland...passande nog) . Hellmann är också interiörarkitekt vilket syns, då man verkligen har tänkt på allt när det gäller presentationen.

Man möts av "urläckra" (och flörtiga) män i entrén som likt bodyguards (med sina små hörsnäckor) snabbt ser till att man hamnar rätt i butiken, om det så är i skorummet eller för att bli måttad för en kostym på andra våningen. Signaturen är en grovt broderad dödskalle...hehe
Har man tur så kommer Patrick själv och möter en i rökrummet där man också får en kyld prosecco till manchettknapparna.

Bland alla vackra kläder och objekt finner man till exempel en tobaksburk i äkta silver från Christofle (who else..) och de handgjorda skjortorna formligen glider ner på ens kropp. Det är en annorlund form för lyx - bortom skandalhypade handväskor â la Paris Hilton stuket, och definitivt så långt bort man kan komma från Armanis numera föråldrade "black-label". Man tar avstånd från glassiga annonskampanjer och låter word by mouth faktorn spela en stor roll, vilket är helt rätt.

På samma sätt känner man igen influenserna från Fransk Art-Deco, blandat med lite Brittisk gentlemanskupé på Orientexpressen - och sist men inte minst Ryska maffian med en eventuell balthora på höften. Mycket elitistiskt, men också mycket vackert och definitivt extremt väl genomfört.

Som grädde på moset så finns Patrick Hellmanns kollektion också för barn, för att ge dem den där extra ondskefulla framtoningen. Det finns väl inget mer irriterande än en lillgammal snorunge som dessutom kan krypa ner i pappas plånbok och se ut precis som pappas verkställande direktör....

Snart kommer också Patrick Hellmann som parfym och hudvårdsserie...man lovar en blandning av Marockanskt 50'tal och Engelsk Saville Row tradition. Can't wait....Oh Dear..!

Perreo, baby, perreo!

2006-07-25T05:09:00.000-07:00

Det går trender i killar precis som i allt annat. Förra året var det nördar och fula killar som var inne, men just nu ser jag överallt tecken på att det är latinokillar som är hetaste trenden. Kanske är det bara sommarvädret i kombination med hedonistisk reggaeton, men den coolaste bögen idag är en papi chulo. När jag hade ett gardenparty nyligen var det mitt tema och jag klädde mig därefter med tight linne och tunn latinoskjorta. Rosenkransen hittade jag dessvärre inte, men det var en tänkt accessoar.

" align="bottom" />

Månadens papi i en tidskrift för latinobögar

När René Vazques Días i sitt sommarprogram berättade om sin morbror Juan Díaz, aka Johnny Day, beskrev han prototypen för en papi. Cool, vild och skamlös. Johnny var killen som förförde kvarterets alla killar, stal från dem och levde för att dansa. I fängelset, där han sonade sina brott och småskojerier, träffade han sin stora kärlek – En man med stora tatueringar och sorgsna ögon. På 80-talet, när Castro i ett försök befria landet från kontrarevolutionära element tömde fängelserna och skeppade såväl brottslingar som dissidenter till Miami, visade Johnny sin patriotiska sida när han inte ville lämna Kuba: "Jag är tjuv och bög, men framförallt Kuban" sa han. Men han åkte till slut ändå, i hopp om att kunna gifta sig med sin tatuerade kille. En papi är i sin extrema heteronormativitet – macho, katolsk och traditionellt romantisk – ovanligt queer.

För mig är det förstås lätt att följa just detta mode, men såvida du inte är en allt för blek svenne kan du också haka på trenden. Sola ordentligt så du blir brun, på med linne, eller uppknäppt skjorta, eller bar bringa. Vira ett radband med hängande kors runt handleden samt håll ständigt en joint mellan fingrarna och om du är riktigt ambitiös kan du fixa några gängtatueingar och/eller en pitbullterrier. Lägg dig sedan bland barnfamiljerna på stranden eller i parken och hångla med din kille (Absolut inga blondiner eller blekfisar, såå ute!). Därefter caliente dans på klubben. ¡Muèvelo papi!

Matorgasm

2006-07-23T12:56:00.000-07:00

Ikväll gjorde jag tortilla española...Så jävla gott! Åt den med soltorkade tomater och oliver. Men alltså, till tapas vill man ju ha något gott att dricka så jag korkade upp min pojkväns ekologiska vin. Sorry älskling! Men det var underbart...Kall tortilla med kylt vitt vin...Potatisens mandelsmak, lökens sötma, de salta tomaterna och vinets toner av mineral och päron...Åh, vilken njutning.

Litterära samtal i sommarhettan

2006-07-21T10:22:00.000-07:00

Vid de sällsynta tillfällena som Stockholmsmänniskorna kommer ner till Skåne får man tillfälle att visa lite sydsvensk gästfrihet. På Tempo: Ika Johannesson provar en chorizotallrik men blir inte mätt. Alla rätter är mellanrätter och alldeles för små. In kommer gnocchi, balsamicobrässerade rödbetor med getost, friterad polenta och annat. Jag och Caroline Ringskog Ferrada-Noli tuggar på några brödbitar, salami och ost. Hennes look är lite Viña del Mar ca 1979, inte flärd men fräschör. "Du håller på med en bok, va? Erkänn!" säger hon med en liten bönformad oliv mellan tänderna.

Björn af Kleen har varit på Österlen och pratat med Björn Ranelid. "Har någon läst honom?" Bara jag och Caroline, men alla hade en uppfattning ändå. "Hans prosa är som fett.", sa en. "Kväljande sött", sa en annan. "Det är en tillgjord stil med enda syftet att få mameluckerna att dallra på tanterna" sa jag. Litterära diskussioner är alltid som lättsammast bland kulturjournalister.

Värmen är tryckande och jag känner frisyren smälta. All hårdvax och spray ger till sist vika. Efter fjärde flaskan Toscanskt vin lämnar jag sällskapet. När jag kommer hem nästa morgon ligger nycklarna på golvet och boken "Mitt namn ska vara Stig Dagerman" på sekretären. Inskriptionen i manierad snirklig kaligrafi lyder: "Från en Björn till en annan. Kivik 15 juli år 2006." Versalerna spretar åt alla håll som rocailler.

Masturbate-A-Thon 2006

2006-07-20T02:53:00.000-07:00

Att runka i England är likställt annan "alternativ kultur"...Följ länken till Masturbate-A-Thon som går av stapeln i London den 5 Augusti. Jag måste bara dela med mig av "instruktionerna" [nedan], det är där man märker att man är i England.....jag skrattar fortfarande. Kanske ens mest "personliga" - kategoriserat, reglerat, avvägt, inringat och katalogiserat. Nån som kommer ihåg Terry Gillian's "Brazil"....
As they say "cum and go"..... :-D

"What to expect at the Masturbate-a-Thon.
First you'll find the door at 398 11th St near Harrison St. It is directly across the street from Glass Block Design company, which is next door to the DNA Lounge. The door person will check your ID (18 and over ONLY), and then you can proceed upstairs to the second floor. At the main door please present your pledge sheet. If you are pledged, entry is free. If you are not pledged, your entry fee is $20.00 (more is fine) and you must fill out a pledge sheet with some amount pledged per minute. (That is, you will be pledging yourself at a minimum of $20 if you have not arranged for someone else to pledge you. If you wish to pledge yourself for more than $20, it's fine... in fact, it is encouraged!) We ask that you wear clothing (or lack thereof) that you feel sexy and comfortable in; we provide a secure clothes check and a dressing area. Only event attendees may enter the dressing area.
If you just want to watch there is a watching area with chairs. You are allowed access to the toilet area and the food lounge. Watching is $50.00, and there is limited seating. Why is watching more than the basic entry fee? Simple! It's National Masturbation Month, and we wish to encourage masturbation!
There are four general areas for attendees: Women, Men, Everybody (that is, Mixed/All Gender) and Stage. After checking your street clothes, find your place in the room. The single-gender areas are, obviously, only for people who identify themselves as that gender. The Stage area is for exhibitionists who wish to be photographed or videotaped. The people who want to go in front of any camera MUST sign a release and provide a copy of ID (no exceptions). More about the Stage and the live webcast below.
Once you are settled in we will assign a monitor to you. Any monitor we provide is trained in human sexuality and will be comfortable with any questions you may have. They are your resource for the event. They will maintain your time sheet and determine minutes for your pledgers. If you would like to be considered for the "Most Orgasms" category, be sure to tell your monitor (or bring a friend or partner to keep track for you). We provide a clean, padded enviroment with some couches and chairs. Places to lie back are all around the room. If you are gender-shy there are single-gender-only areas designated for your comfort. Fresh sheets are available for the asking. Check with your monitors.
Some food and drink will be available in the lounge. People on break are allowed primary use of the lounge area. We make an effort to provide a safe area for everyone to be there. If you become disruptive, break the posted house rules, or touch anyone without permission, you will be asked to leave. This is a no-alcohol, no-drugs event. If you need such thing to have sex you might want to examine whether you are having a problem with drugs and or alcohol. If you hope for a boost to get your nerve up, remember that you can always respect your own comfort level and participate from home. And if you were planning to try to break the time record with the help of speed, please don't. Look at all the controversy barry Bonds is dealing with right now. We'd like our sexual athletes, too, to achieve their feats naturally.
Couples ask us whether they can participate together: the answer is absolutely yes. Does this mean they can masturbate each other? Please keep that to a minimum and keep your hands primarily on yourselves. Masturbation is solo sex, and when you have your hands on your partner's genitals, that goes by another name: partner sex. If you do not wish to masturbate and are instead looking for a venue for public sex with your sweetie, ask us about those options. The Masturbate-a-Thon is about masturbation for a reason, and we want everyone who attends to help us send the message that masturbation is a positive erotic alternative, good for you, and just plain pleasurable!
About the on-line/camera portion of the event: There is a designated camera area, and only approved cameras are allowed. All cameras in use must be pointed at either the stage, the ceiling or at the operator's feet. No exceptions. NO CELL PHONES -- NO CAMERAS -- NO EXCEPTIONS. Any use of a non-approved camera (still or video) by anyone will be considered a violation of privacy and the camera operator shall be required to surrender memory for reformat or or film for open light exposure prior to the operator being ejected. We insist the general area of the floor remain safe for the public to occupy without any violations of their privacy. Anyone who wishes to be on-camera or online must sign a release for the material to the stage area staff and the producer of the material. Legal names much be used on the release, and your legal ID will be required. Your image may be used in two main ways: on our live webcast, and by members of the media who are onsite covering the Masturbate-a-Thon for their magazines, websites, TV channels, etc. These people will also have releases for your to sign. Do NOT sign a release and enter the Stage area unless you are comfortable with your image being used publicly in some way. Just for clarification: There is only one area in the room in which cameras will be in use. Please do not go in that area unless you are approved by staff at the stage desk. If you wish to be a photographer, you must be pre-approved with a letter of assignment or bring a valid press pass with you. Again -- NO EXCEPTIONS."

Ny roman om konst och bögsex.

2006-07-17T08:11:00.000-07:00

Konstvetaren och curatorn Måns Holst-Ekström debuterar snart skönlitterärt med en roman som kombinerar Art in Storage's främsta intressen: konst och bögsex. Romanen, som förefaller vara självbiografisk (i vilken grad är öppet för spekulation än så länge), har arbetstiteln Italien och kommer att utges på Bo Cavefors förlag. Efter att ha läst utdrag verkar det mycket lovande! En vacker och ren prosa som tycks förena den samtida svenska stilen (fragmentarisk, familjär, enkel med lite staccatorytm – i min mening till fulländning utvecklad hos Mats Kolmisoppi och Sigge Eklund) och den mer ornamenterade, intellektuella stilen hos anglosaxiska författare som David Leavitt och Edmund White, dvs Henry James efterföljare i den samtida gaylitteraturen. För övrigt är Holst-Ekströms text laddad med samma melankoliska uppgivenhet som är kännetecknande för James prosa, ett slags fatalism som gestaltas genom torra konstateranden och iaktagelser av världslig skönhet. Konsten som metafor och ikon för själens längtan till renhet och upphöjelse, naturen blir bilden av dess frihetslängtan och en vacker tekopp det lilla halmstrået man griper tag i för att inte sjunka.

Ytterligare ett utdrag ur Italien kan läsas här.

Coctailparty på kolonien.

2006-07-14T02:25:00.000-07:00

Igår var jag på min väninna Karins stora kolonilott i Lund och drack coctails. Några Gin&Tonic, en vodka cranberry, en Mojito, en vodka lemon, en Rom&Cola och en Pink Passion. Läs om det och se bilderna på Karins blogg Kolonifunderingar.

Draperi

2006-07-09T15:42:00.000-07:00

Den bästa presenten på hela året fick jag igår: Ett nytt duschdraperi! Mitt badrum känns helt förändrat nu, mycket ljusare och fräschare. Och det bästa är att mitt slitna och lortiga draperi kanske kommer användas till ett konstverk! Tänk, mina gamla hudavlagringar har potential att hamna på ett galleri eller rent av ett museum...Coolt.

Jenny Jenny

2006-07-08T16:40:00.000-07:00

Tänkte dra till med en av mina listor igen......
Denna gången så får Jenny Holzer bistå med sina numera ikoniska truismer..

We like Jenny.....Jenny....!

a little knowledge can go a long way
a lot of professionals are crackpots
a man can't know what it is to be a mother
a name means a lot just by itself
a positive attitude means all the difference in the world
a relaxed man is not necessarily a better man
a sense of timing is the mark of genius
a sincere effort is all you can ask
a single event can have infinitely many interpretations
a solid home base builds a sense of self
a strong sense of duty imprisons you
absolute submission can be a form of freedom
abstraction is a type of decadence
abuse of power comes as no surprise
action causes more trouble than thought
alienation produces eccentrics or revolutionaries
all things are delicately interconnected
ambition is just as dangerous as complacency
ambivalence can ruin your life
an elite is inevitable
anger or hate can be a useful motivating force
animalism is perfectly healthy
any surplus is immoral
anything is a legitimate area of investigation
artificial desires are despoiling the earth
at times inactivity is preferable to mindless functioning
at times your unconsciousness is truer than your conscious mind
automation is deadly
awful punishment awaits really bad people
bad intentions can yield good results
being alone with yourself is increasingly unpopular
being happy is more important than anything else
being judgmental is a sign of life
being sure of yourself means you're a fool
believing in rebirth is the same as admitting defeat
boredom makes you do crazy things
calm is more conductive to creativity than is anxiety
categorizing fear is calming
change is valuable when the oppressed become tyrants
chasing the new is dangerous to society
children are the most cruel of all
children are the hope of the future
class action is a nice idea with no substance
class structure is as artificial as plastic
confusing yourself is a way to stay honest
crime against property is relatively unimportant
decadence can be an end in itself
decency is a relative thing
dependence can be a meal ticket
description is more important than metaphor
deviants are sacrificed to increase group solidarity
disgust is the appropriate response to most situations
disorganization is a kind of anesthesia
don't place to much trust in experts
drama often obscures the real issues
dreaming while awake is a frightening contradiction
dying and coming back gives you considerable perspective
dying should be as easy as falling off a log
eating too much is criminal
elaboration is a form of pollution
emotional responses ar as valuable as intellectual responses
enjoy yourself because you can't change anything anyway
ensure that your life stays in flux
even your family can betray you
every achievement requires a sacrifice
everyone's work is equally important
everything that's interesting is new
exceptional people deserve special concessions
expiring for love is beautiful but stupid
expressing anger is necessary
extreme behavior has its basis in pathological psychology
extreme self-consciousness leads to perversion
faithfulness is a social not a biological law
fake or real indifference is a powerful personal weapon
fathers often use too much force
fear is the greatest incapacitator
freedom is a luxury not a necessity
giving free rein to your emotions is an honest way to live
go all out in romance and let the chips fall where they may
going with the flow is soothing but risky
good deeds eventually are rewarded
government is a burden on the people
grass roots agitation is the only hope
guilt and self-laceration are indulgences
habitual contempt doesn't reflect a finer sensibility
hiding your emotions is despicable
holding back protects your vital energies
humanism is obsolete
humor is a release
ideals are replaced by conventional goals at a certain age
if you aren't political your personal life should be exemplary
if you can't leave your mark give up
if you have many desires your life will be interesting
if you live simply there is nothing to worry about
ignoring enemies is the best way to fight
illness is a state of mind
imposing order is man's vocation for chaos is hell
in some instances it's better to die than to continue
inheritance must be abolished
it can be helpful to keep going no matter what
it is heroic to try to stop time
it is man's fate to outsmart himself
it is a gift to the world not to have babies
it's better to be a good person than a famous person
it's better to be lonely than to be with inferior people
it's better to be naive than jaded
it's better to study the living fact than to analyze history
it's crucial to have an active fantasy life
it's good to give extra money to charity
it's important to stay clean on all levels
it's just an accident that your parents are your parents
it's not good to hold too many absolutes
it's not good to operate on credit
it's vital to live in harmony with nature
just believing something can make it happen
keep something in reserve for emergencies
killing is unavoidable but nothing to be proud of
knowing yourself lets you understand others
knowledge should be advanced at all costs
labor is a life-destroying activity
lack of charisma can be fatal
leisure time is a gigantic smoke screen
listen when your body talks
looking back is the first sign of aging and decay
loving animals is a substitute activity
low expectations are good protection
manual labor can be refreshing and wholesome
men are not monogamous by nature
moderation kills the spirit
money creates taste
monomania is a prerequisite of success
morals are for little people
most people are not fit to rule themselves
mostly you should mind your own business
mothers shouldn't make too many sacrifices
much was decided before you were born
murder has its sexual side
myth can make reality more intelligible
noise can be hostile
nothing upsets the balance of good and evil
occasionally principles are more valuable than people
offer very little information about yourself
often you should act like you are sexless
old friends are better left in the past
opacity is an irresistible challenge
pain can be a very positive thing
people are boring unless they are extremists
people are nuts if they think they are important
people are responsible for what they do unless they are insane
people who don't work with their hands are parasites
people who go crazy are too sensitive
people won't behave if they have nothing to lose
physical culture is second best
planning for the future is escapism
playing it safe can cause a lot of damage in the long run
politics is used for personal gain
potential counts for nothing until it's realized
private property created crime
pursuing pleasure for the sake of pleasure will ruin you
push yourself to the limit as often as possible
raise boys and girls the same way
random mating is good for debunking sex myths
rechanneling destructive impulses is a sign of maturity
recluses always get weak
redistributing wealth is imperative
relativity is no boon to mankind
religion causes as many problems as it solves
remember you always have freedom of choice
repetition is the best way to learn
resolutions serve to ease our conscience
revolution begins with changes in the individual
romantic love was invented to manipulate women
routine is a link with the past
routine small excesses are worse than then the occasional debauch
sacrificing yourself for a bad cause is not a moral act
salvation can't be bought and sold
self-awareness can be crippling
self-contempt can do more harm than good
selfishness is the most basic motivation
selflessness is the highest achievement
separatism is the way to a new beginning
sex differences are here to stay
sin is a means of social control
slipping into madness is good for the sake of comparison
sloppy thinking gets worse over time
solitude is enriching
sometimes science advances faster than it should
sometimes things seem to happen of their own accord
spending too much time on self-improvement is antisocial
starvation is nature's way
stasis is a dream state
sterilization is a weapon of the rulers
strong emotional attachment stems from basic insecurity
stupid people shouldn't breed
survival of the fittest applies to men and animals
symbols are more meaningful than things themselves
taking a strong stand publicizes the opposite position
talking is used to hide one's inability to act
teasing people sexually can have ugly consequences
technology will make or break us
the cruelest disappointment is when you let yourself down
the desire to reproduce is a death wish
the family is living on borrowed time
the idea of revolution is an adolescent fantasy
the idea of transcendence is used to obscure oppression
the idiosyncratic has lost its authority
the most profound things are inexpressible
the mundane is to be cherished
the new is nothing but a restatement of the old
the only way to be pure is to stay by yourself
the sum of your actions determines what you are
the unattainable is invariable attractive
the world operates according to discoverable laws
there are too few immutable truths today
there's nothing except what you sense
there's nothing redeeming in toil
thinking too much can only cause problems
threatening someone sexually is a horrible act
timidity is laughable
to disagree presupposes moral integrity
to volunteer is reactionary
torture is barbaric
trading a life for a life is fair enough
true freedom is frightful
unique things must be the most valuable
unquestioning love demonstrates largesse of spirit
using force to stop force is absurd
violence is permissible even desirable occasionally
war is a purification rite
we must make sacrifices to maintain our quality of life
when something terrible happens people wake up
wishing things away is not effective
with perseverance you can discover any truth
words tend to be inadequate
worrying can help you prepare
you are a victim of the rules you live by
you are guileless in your dreams
you are responsible for constituting the meaning of things
you are the past present and future
you can live on through your descendants
you can't expect people to be something they're not
you can't fool others if you're fooling yourself
you don't know what's what until you support yourself
you have to hurt others to be extraordinary
you must be intimate with a token few
you must disagree with authority figures
you must have one grand passion
you must know where you stop and the world begins
you can understand someone of your sex only
you owe the world not the other way around
you should study as much as possible
your actions ae pointless if no one notices
your oldest fears are the worst ones

Elak bög?

2006-07-04T04:59:00.000-07:00

Jag förefaller ha vissa imageproblem. På en fest i helgen var det en söt tjej som sa följande till mig:

Hon: Jag har faktiskt varit lite rädd för dig. Jag trodde du var en elak bög.

Jag: Men vad säger du?! Jag som är så snäll och harmlös.

Hon: Ja, men du verkade så dryg och överklassig. Jag blir lite skrämd av det.

Hur ska jag göra för att bli lite folkkär? För att min inre godhet ska lysa igenom till utsidan?

Tomte på tomter

2006-07-01T13:44:00.000-07:00

Är det en bra idé att köpa en tomt att bygga hus på nu, när marknaden är så överhettad som den är? Snälla, ni som har erfarenhet av nya fastigheter och sånt, lämna kommentarer och tips....Jag och min arkitekt-PV håller nästan på att skriva under på ett tomtköp...var är fallgroparna?...eller är ekonomin så fantastisk nu att alla åker på guldkälke till moneyheaven för evigt? Hade hellre velat köpa en äldre fastighet i centrala Berlin och rusta upp....men vem vet, kanske Berlins "uppercrust surburbia" har en chans i framtiden?????

Ni som vet nåt, please - annars kommer jag bara att höra hur fantastiskt bra allting är, och sen sitter jag där med man, hus, trädgård, parmiddagar, hund och och och.....

Bloggdebatt: Glamorprinsessans naziflirt

2006-06-27T11:09:00.000-07:00

Jag brukar inte ge mig in i bloggdebatter, men tidigare i vår skrev jag några inlägg till försvar för Markus Andersson på Malte Perssons blogg Apolloprojektet (Tryck på länken för en mer utförlig beskrivning av min ståndpunkt). Andersson har sedan Moderna 06-utställningen attackerats flitigt för sina nationalromantiska målningar och i stort sett alla kritiker har avslutat sina anfall med argumentet att han är en usel målare.

Jag tyckte annorlunda och försvarade hans integritet som konstnär. Huruvida han är nazist eller liknande, som de flesta tycks anta, eller inte, har inget med hans kvalitet som konstnär att göra. Céline var inte en sämre författare för att han var antisemit och fascist. Naturligtvis kan man diskutera vad konstnärernas politiska ideologier har för påverkan på deras arbete, men att döma ut en konstnär för tematiken i verken är lika absurt som reaktionärt. Det kan vara värt att påminna att mycket av den samtida konsten och litteraturen är omoralisk eller stötande. Om inte för oss västerlänningar så i varje fall för någon annan. Hursomhelst tycker jag att Andersson, må vara omedvetet eller på trots av hans avsikter, belyser och ifrågasätter konstens roll som ideologisk produkt, i synnerhet estetisk ideologi. Genom att avfärda modernismen som referenspunkt och istället vända sig mot 1800-talets akademimåleri och naturromantik ställer han även viktiga frågor om konstens identitet och historia.

Nu diskuteras Markus Andersson igen efter att Karolina Lassbo på Glamourbloggen avslöjat att hon står modell i bikini för en ny målning av Andersson. Somliga reagerade på detta och bad henne förklara sin inställning till Anderssons påstådda främlingsfientlighet/nationalsocialism. Det kunde hon gjort enkelt genom att svara att hon tyckte om idén till målningen och att den inte ingår i något skumt sammanhang samt att hon inte har fått intrycket att Andersson skulle vara nazist.

Men istället för att hänvisa till konsten, hänvisar Lassbo till juridiken och en hemmasnickrad språkfilosofi. Varför ska man låta Hitler lägga beslag på ordet nationalsocialism? frågar hon sig och argumenterar för ett reclaimande av ordet.

Bortsett från att det var nazisterna som myntade begreppet och att det är synonymt med nazism, liksom socialdemokrati i Sverige är synonymt med partiet socialdemokraterna, kan man fråga sig vad någon icke-nazist skulle ha för glädje att av att göra det ordet rumsrent. Sedan drar hon en välbekant harang om att svenska flaggan och nationalstoltheten ska befrias från extremhögern. Eller nej, hon kallar dem aldrig vid namn, men vi vet ju vad det är för några hon syftar på. Sist jag kollade var det helt ok att ha svenska flaggan vajande i trädgården och utbrista "Blott Sverige svenska krusbär har!" Men det är egentligen en annan diskussion. För det som kunde ha varit en intressant fortsättning på debatten om konst som är obehaglig eller går mot strömmen blir istället en trist drapa a la tidigt 90-tal. För jo, som körsbär på toppen har Lassbo smaklösheten att dra till med ett gaskammarskämt.

Tack till de två vettigaste bloggarna Silverfisken och Goesta på Det ljuva livet för att de lyfte på kjolen. Det var inte så glamoröst där under trots allt.

Auktionsveckan och miljardströssel

2006-06-24T04:02:00.000-07:00

Vem sa nåt om dåliga tider? Låt er ej luras av skrämseltaktik i detta valår - här finns gott om fläsk! Det bästa sättet att se hur världen mår är att noggrant följa konstauktionerna. Senaste veckan i London gav inte bara indikationer på att världen mår utmärkt ekonomiskt, men också en indikation att högkonjukturen denna gången inte är byggd på varesig Japan bubbla eller dot.com monopol pengar. Det som sker idag är att kapitalet har diversifierat sig till Kina, Indien, Sydamerika och Ryssland. Toppen på högkonjukturens isberg (eller olje/gas berg kanske) brukar alltid spegla sig i extravaganta inköp av konst. Till skillnad från 80-talet och japanernas urskillningslösa uppköp på lånade pengar, så köper samlare och hedgefonder idag med hjälp av initierade och kvalitetsmedvetna konsulter och framför allt med "riktiga" pengar.

Internet och informationsåldern har gjort att man som samlare snabbt och effektivt kan bilda sig en uppfattning och prisbild av en konstnärs verk. Nu senast så har gamla Brittiska op-konstnärinnan Bridget Riley sålts för rekordpris (15Miljoner SEK) vilket har öppnat ytterligare en pandoras box, då verk av henne finns i överflöd i galleristernas lager. Men det är inte så lätt som det låter.
Med tillförseln av kunskap, blandat med för mycket pengar, kommer också även djungelns lag att gälla inom konstvärlden, vilket senaste veckans auktioner visade. Dåliga Picassos eller halvdana Viera da Silva dumpades skoningslöst och falerade att finna nya köpare. Där finner man den stora skillnaden från tidigare - att kvalitet gör sig gällande, även då ekonomin inom konstvärlden ser överhettad ut. Detta fenomen har aldrig tidigare setts, så numera är vi ute på o-chartrat territorium. Framtiden får visa vad som som skett.

Nedan ett axplock från Sotheby's Impressionist och Moderna konstauktioner. Som tidigare nämnt så var jag väldigt nyfiken på Modiglianis porträtt av älskarinnan Jeanne Hébuterne, vilket såldes till en Rysk samlare efter hård budgivning.

Amedeo Modigliani
“Jeanne Hébuterne (Au Chapeau)”
Oil on Canvas
1918
Såld för motsvarande SEK 220,000,000.-

Damien Hirst
“(AAAAAA)”
Mixed Media
1992
Såld för motsvarande
SEK 3,500,000.-

David Hockney
“The Splash”
Oil on Canvas
1966
Såld för motsvarande
SEK 39,530,000.-

Gerhard Richter
”Tante Marianne”
Oil on Canvas
1965
Såld för motsvarande
SEK 28,600,000.-

Avslutningsvis så kan nämnas att Mona Lisa har fått konkurrens, i form av Adele Bloch-Bauer, kvinnan som avbildades av Gustav Klimt och har blivit synonym med 1900-talets tidiga moderna konst. Målningen stals av Nazisterna medan familjen som ägde dem lyckades fly från koncentrationslägret till USA. Sedan hängde måleriet på museum i Österrike i många år, då staten deklarerat att man inte ämnade att returnera stulna tavlor till individuella ägare. Detta fick dock ett snöpligt slut för museet och Österrikiska staten någon gång under slutet av 90-talet, då ovan nämnda målning och några andra av Klimt lånades ut till USA för utställning. Där stoppades målningarna och har sedan befunnit sig i limbo fram till april i år, då arvingarna till den ursprunglige ägaren fick rätt i USAs högsta domstol. Strax därefter såldes Adele Bloch-Bauer till kosmetikamiljardären Leonard Lauder för "all time high-rekordet", 1 Miljard SEK.
Målningen kommer att visas på Lauders privata museum Neue Galerie, mittemot Metropolitan Museum på 5th Avenue i New York. Go and see....!

Om en vandaliserad skulptur

2006-06-19T13:17:00.000-07:00

Natten till i onsdags vandaliserades Peter Johanssons och Barbro Westlings verk "By Golly", som skulle bli sommarens stora dragplåster till Skissernas museum i Lund. En scen med olika framdragbara kulisser som det var meningen att besökarna själva skulle skjuta fram och tillbaka efter tycke och smak. En scen där besökarna skulle bli en del av verket.

Trots vandaliseringen hölls vernissagen som planerat i torsdags med tal, Chardonnay och musik. Verket var övertäckt med fladdrande presenning, som ett lik. Dödförklarat. Genom gliporna såg man förstörelsen. Inte graffiti, inte ens vanligt taggande, utan bara hjärndött kladd med svart spray. Fuck off och anarkist-A:n. Om stackaren ändå hade haft något på hjärtat ... Men inte ens det.

Klottret går inte att ta bort, och det bedöms vara alltför omfattande för att inte åtgärdas. Kvar står alternativet att riva hela alltet. Ett klart förståeligt beslut, fattat i samma anda som vi ser nu under fotbolls-VM, när fulla och uppmärksamhetstörstande fans lyckas ta sig ut på fotbollsplanen. Tv-kamerorna riktas genast mot något annat, inte ens en fingertopp av inkräktarna sänds ut. Man unnar dem inte uppmärksamheten. Man unnar dem inte ens att bli våldsamt utsläpade av vakter och poliser. En utmärkt taktik.

Likväl tycker jag att rivningsbeslutet är förhastat. Syftet med verket var att museibesökarna själva skulle tillföra konsten på scenen, med hjälp av kulisserna och sin egen närvaro. En övning i relationell estetik, där konsten uppstår i mötet mellan besökare och verk. "Vi vill bygga den tomma scenen", skrev Peter Johansson och Barbro Westling i det ursprungliga pressmeddelandet - "för alla och envar att åstadkomma något med". Nu var det precis vad som hände på onsdagsnatten. Någon åstadkom något med scenen. Visserligen fruktansvärt dåligt - men vad gör det? Låt någon annan åstadkomma något bättre. Man kan inte riva en konstplattform för att "fel" saker uppförs eller proklameras från den. Den demokratiska principen är att det undermåliga besegras av det genomtänkta.

Gatukonsten, som "By Golly" nu ofrivilligt blivit en del av, har den praktiska egenskapen att den är självreglerande. Om man låter verket stå kvar inbjuder man underförstått graffitimålarna med sina burkar. Vilka kulisser och scenografier skulle inte de kunna åstadkomma ovanpå förstörelsen?

Och ställ föralldel också fram en stor hink med gul färg, en roller och några penslar till dem som inte uppskattar klotter eller graffiti. Det är ju bara att måla över. Låt scenen fungera som det var tänkt - för alla och envar att åstadkomma något med. Visserligen inte som det var avsett från början. Men hur ofta blir det egentligen som man tänkt sig inom den happeningartade och relationella konsten? Är det ens meningen?

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 18 juni 2006)

Basel veckan

2006-06-18T17:11:00.000-07:00

Just landat i Berlin, från förra veckans "centre of the universe" - om man håller på med konst, that's it. Jag menar förstås ArtBasel 2006, där alla (som e nåt inom konst, menar några) var närvarande. Jag och min kollega hade fått inbjudningar till den första visningen kl11.00 och blev erbjudna CHF 1000.00 utanför entrén av nån sliskig Ukrainsk advokat för vår biljett. Aldrig i livet, svarade vi: ...nu när man kan vara "starfucker" på riktigt. Och mycket väl: där defillerade Mick Jagger, Paul Allen (microsoft), Katie Holmes, Miucca Prada, söta paret: the Barkers, (en gammal, men vacker Sophia Loren, Dame Judy Dench, John Baldessari, Joseph Kosuth och Leonard Lauder förbi.....just like that.

I rasande fart förstås, då syftet var att spendera så mycket pengar på 20 minuter som fysiskt var möjligt. Under dessa skälvande minuter så uppgår försäljningen till typ halva Islands bruttonationalprodukt fick jag höra i vimlet, fast det är knappast förvånande när någon som t ex ungtuppen Helly Nahmad (26år, och singel) från London sålde 4 Picassos, 1 Modigliani och en Van Gogh för den runda summan av en halv Miljard svenska kronor...! Själv blev jag vittne till försäljningen av Pace Wildensteins stora måleri av De Kooning för SEK 120.000.000.00.....ooops! Sen flög kunden vidare med sin netjet till rivieran....hoppsan.

Ett ettrigt och illvilligt skvaller var att Elton Johns tupé hade rasat av i köphysterin framför en av Takashi Murakamis målningar, men av honom såg jag intet. Däremot andra B och C-kändisar, naturligtvis inte ute med stora plånboken, snarare som jag - bara utfyllnad!

En av de första konstmupparna som jag möter är lilla sparven Javier Perez, från Berlin (en liten äcklig pretto-konsthandlare från USA med en pojkvän som är något större, som brukar jaga i flock på gayromeo.com i Tyskland under det fjantiga namet Prezeo eller nåt sånt - låter som Prozac, (jaja, så fick jag det sagt - nu när Joakim har slutat vara personlig på bloggen). Perez har vart på mig i flera omgångar och kommit med snuskiga förslag och sen när man möter honom "for real" så beter han sig som en liten porslinsdocka.....hmmm...tänker osökt på "the evil doll", eller var den där b-skräckisen hette.

Snabbt förbi svensk-kolonin med en sovande gallerist hos brändström & stene, antagligen för att dem hade så tråkigt därinne, men jag skulle aldrig köpa en pryl från någon som såg ut som han var på väg att ge sina kunder en smäll på käften vilken sekund som helst, speciellt så när dem bara ville gosa med hans mjukisleksaker i form av amerikanska polisbilar....fyyyy för sånt ohövligt beteende!

Nog med illvilligt skvaller - På ArtBasel har man ju också möjlighet att se världens största ansamling av konst, lustigt nog. Mina klara favoriter inom det tidiga avant gardet från 1910-1930 fanns väl representerade, med utsökta verk av både Duchamp, Maholy-Nagy, Popova och Man Ray. Över 30 målningar av Picasso hade hittat till mässan och även opublicerat material av Yves Klein (vilket är mycket ovanligt) fanns uppe. Speciellt kan nämnas den enormt stora Klein-blåa (what else) målningen "Antropmorphic" hos Galerie Gmurzynska från Köln, som också bjöd på en aldrig tidigare visad Picasso. Båda såldes till en anonym köpare inom 10 minuter.

Min favorit (man måste ju ha en mäss-favorit) var dock nutida konstnären Evan Penny, som ställde ut med Sperone Westwater och fullkomligt drog mattan under fötterna på mig. Han arbetar med "extrem-realism" inom porträttkonst, fast på en aldrig tidigare utfört sätt, då porträtten är deformerade (ungefär på samma sätt som man ser sig själv i en skämtspegel) fast på riktigt. Det är en kuslig upplevelse att ha ett fysiskt objekt framför sig, men ändå inte möjligheten att fixera sin blick på det. Evan Penny verkar har lyckats med konststycket att störa det mest basala vi använder som betraktare av konst - våra ögon. Jag såg George Michaels pojkvän David Goss skynda förbi och köpa ett av porträtten för den runda summan av USD 100.000, tydligen billigt för en debutant på mässan, som någon sade.

Tyvärr kan jag inte skriva mer just nu om allt konst-hoopla. Skall vidare till London imorgon och sitta på Sotheby's Impressionist and Modern Art auktion - där finns en viss målning av Modigliani som jag länge har haft ett öga till och som jag är nyfiken på vem som köper i morgon kväll.

Stridsflygandets dilemma

2006-06-17T01:49:00.000-07:00

Konstnären Simone Aaberg Kærn kommer undan med sin naiva charm, när hon i ena ögonblicket kritiserar USA:s militära makt över luftrummet, och i det andra vädrar sin dröm om att själv få bli stridspilot. Ingenstans i filmen "Konsten att flyga till Kabul", eller i utställningen "Open Sky" på Malmö konsthall reflekterar hon över vad det egentligen innebär att vara stridspilot - nämligen att tvingas lyda order. Trycka på knappen och släppa lös himlens eld.

En som inte blundade för denna motsättning var poeten Åke Hodell (1919-2000). Drömmen att flyga gjorde att han utbildade sig till stridspilot. Vad fanns det för andra möjligheter på 30- och 40-talet? En kraschlandning 1941 satte stopp för pilotkarriären, och hans liv som poet och konstnär tog vid. 1962 skrev han "Ikaros död", ett diktverk som gestaltar just stridsflygandets problematik. Drömmen att få flyga - kanske den vackraste av alla drömmar
- kombinerad med det fasansfulla i att behöva släppa sin bomblast över människor. Piloten i "Ikaros död" tar den moraliska konsekvensen av situationen och väljer, i vad som måste vara svensk litteraturhistorias mest skälvande och gripande rader, att krascha sitt plan i havet istället för att trycka på knappen.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.)